För någon tid sedan såg jag Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap i en elevuppsättning på Teaterhögskolan. Eleverna gjorde väl ifrån sig, men lyckades bara glimtvis återskapa den exakthet och intensitet i uttrycket som gör Bergman till den psykologiska skildringens absoluta mästare. Det intressanta var att det här (naturligtvis oundvikliga) konstnärliga misslyckandet på sätt och vis gjorde det lättare att se vad som egentligen försiggår mellan huvudpersonerna Johan och Marianne. Löst ur det bergmanska mästerskapets förtrollning framträdde den väsentliga futtigheten i deras reaktioner tydligare. De blev både komiska – jag skrattade ibland högt – och samtidigt, på sätt och vis, ännu hemskare än jag mindes dem.
Bergman själv har sagt att Johan och Marianne tillåter sig att vara ”modiga, fega, glada, ledsna, arga, kärleksfulla, förvirrade, osäkra, nöjda, listiga, otrevliga, barnsliga, elaka, obegripliga, storartade, småaktiga, smeksamma, hjärtlösa, dumma, eländiga, hjälplösa, kort sagt människoliknande.” Den formuleringen tycker jag är överslätande, framställer det hela i ett alltför försonande ljus. För modet och kärleken, kärlekens mod, lyser med sin frånvaro. Där finns nog smeksamhet och närhetsbehov, men att det är något helt annat än kärlek bevisas just av att det utan vidare låter sig förenas med feghet, hjärtlöshet och eländig dumhet.
Bergman skildrar ju alltid destruktiva emotionella bindningar, inte kärlek, men i många av hans filmer finns ändå ögonblick där en människa åtminstone kommer nära att verkligen försöka nå en annan, även om den andra alltid (eller finns det undantag?) svarar genom att på ett eller annat sätt sluta sig. Det finns också en mängd scener – grälet mellan vännerna Peter och Katarina i början av Scener, till exempel – där hatet och bitterheten människorna emellan har en intensitet som bara kan förklaras av att kärleken, öppenheten, i en viss mening ligger mycket nära till hands, och just därför avvisas med sådan desperat frenesi. I sådana scener vänder sig en person ofta till en annan i ett slags hatisk klarsyn som har sin perversa tillfredsställelse i att obarmhärtigt lägga ut den andras misslyckande som människa, trots eller just för att man vet att det inte leder någon vart, bara än djupare ner i helvetet. Därav den typiska bergmanska antiklimaxen där allt tycks ha blivit sagt och förstått, men ingenting ändå händer. Att vi exakt kan mäta avståndet mellan oss för oss inte ett dugg närmare varandra. Det handlar inte om att veta och inse, utan om att våga ta steget mot den andra.
Men Johan och Marianne är fegare, mer konflikträdda än många andra bergmanska huvudpersoner, och därför är intesiteten inte ens i Bergmans original av Scener på nivå med hans bästa filmer. Reaktionerna är mestadels inställsamma eller småaktigt fientliga, och när urladdningarna kommer blir de besinningslöst stumma snarare än hatiskt klarsynta. Därmed inte sagt att det brister i psykologisk trovärdighet, tvärtom. Det är allt, som Bergman sade, mycket ”människoliknande” – dess värre. Att hävda att det är något fint eller försonande över det ”mänskliga” i sig är sentimentalt självförhärligande: ”Visst är det fint att vi är just sådana vi är, vi små människor!” Och självförhärligandet är egentligen ett desperat självförsvar mot ångesten över att inte våga mer.
Det här visar sig mycket tydligt i den sista scenen. ”Johan, tror du vi lever i absolut förvirring?” frågar Marianne. Oroligt undrar han: ”Vem – du och jag?” – ”Nej, vi allihopa.” När han förstår att det inte gäller just honom blir han genast lugn och svarar med ett visst patos att han tror det. Den principiella hopplösheten lugnar honom i själva verket, för om alla är förlorade hänger ju ingenting i grunden på en själv. Men Marianne fortsätter: ”Johan, ibland sörjer jag över att jag aldrig har älskat någon människa. Jag tror inte heller någon människa har älskat mej”. Det här är precis det som Johan absolut inte vill tänka på; han försöker desarmera situationen: ”Men nu är du ändå förskräckligt överspänd”. Och här vänder scenen, för Marianne, som tydligen skrämts av sin egen insikt, svarar hoppfullt: ”Är jag det?” Hon vill inte utmana sig själv och Johan ytterligare, hon vill bli tröstad och lugnad.
Sånt kan Johan, och hans patos återvänder. ”Ja, jag kan bara tala för mig själv”, börjar han – ironiskt nog, eftersom det han nu lyckats undvika är just hotet att tvingas tala som sig själv, till Marianne. Det som följer är istället ett slags festtal till det ”mänskligas” lov, visserligen hållet i sängkammarens intimitet. ”Jag tycker nog att jag älskar dig”, säger han, ”på mitt ofullkomliga och ganska själviska sätt, och ibland tror jag att du älskar mig, på ditt beskäftiga och jäkligt bråkiga sätt. Så jag tror helt enkelt att vi älskar varann, ja, på ett jordiskt och ofullkomligt sätt”. Han tycker och tror, för man kan ju inte så noga veta, om man som Johan ställer sig utanför och ser på sitt liv med kollektiva ögon: visst kan man väl kalla detta kärlek? Och som i månget festtal till bröllopsparet försöker han kompensera de banala frasernas outhärdliga opersonlighet med små rörande privata detaljer, av typen vi är såna-och-såna, och vi har känt varann sen vi var små.
Och så kommer den sentimentala klimaxen: ”Så här i all enkelhet, mitt i natten, i ett mörkt hus någonstans i världen, så sitter jag faktiskt och håller om dig”. Ensamheten och övergivenheten, som egentligen finns mellan dessa två människor, och som finns där för att de inte vågat älska varandra på riktigt, projiceras ut i omvärlden, ut i den mörka, kalla natten där utanför. Och här inne sitter vi stackars små och värmer varandra … Det enda problemet, försäkrar Johan i skämtsamt anklagande ton, är att Marianne ”har såna pretentioner”.
Marianne har lyssnat med salig min, men vill ännu försäkra sig om deras samförstånd: ”Och du tror verkligen att jag älskar dig också?” Han svarar att han faktiskt tror det, ”men vi ska inte tjata om saken, för då dunstar kärleken av …” Men det är inte kärleken som dunstar, utan lukten av lögn som hotar bli för stickande. Så Johan och Marianne slutar ”tjata”, och filmen slutar med ett ”God natt, och tack för samtalet”. Din livskamrat har just förklarat dig sin kärlek; du menar dig tro honom, och svarar med att artigt tacka för samtalet? Ingen kan påstå att Bergman inte kunde skriva komedi!
Joel Backström
är filosof
