Hebron är en öde stad nu för tiden. Yehuda Shaul har en bild som visar hur det såg ut på nittiotalet, före segregationspolitiken. Foto: Tuomas Uusheimo

Hebron är en öde stad nu för tiden. Yehuda Shaul har en bild som visar hur det såg ut på nittiotalet, före segregationspolitiken. Foto: Tuomas Uusheimo

På Västbanken, trettioåtta kilometer utanför Jerusalem kondenseras hela den palestisk-israeliska konflikten. För ett år sedan reste Karin Tötterman till Hebron – tystnadens stad.

Hebrons centrum är en kuslig plats. Här finns inga folksamlingar, inga marknader, inga bussar, inga snattrande människogrupper. Istället: fastsvetsade portar, hönsnät som spärrar smala gränder, graffiti med Davidsstjärnor och hatbudskap. Frånsett ett dussintal böneutropare, vars avlägsna kallelser flyter in i varandra, är det tyst.

Hebron ligger trettioåtta kilometer från Jerusalem och gestaltar på många sätt ett mikrokosmos av den israelisk-palestinska konflikten. Samtidigt är staden också konfliktens kanske mest extrema exempel: näst störst på Västbanken, helig för både judar och araber. Berättelsen om Hebron brinner av religiositet och våld; araber som dödar judar, judar som dödar araber, militärt våld och vardagligt våld; knuffar, svordomar, hotelser, knytnävar, vapen och ständig stenkastning.

I Hebron lever 166 000 palestinier och cirka 800 israeliska bosättare – det är den enda staden på Västbankens som har en judisk koloni i centrum, mitt bland palestinska hem. Det har alltid funnits ett litet judiskt samfund i Hebron, men att samexistera har inte alltid varit svårt. Spänningen mellan judar och palestinier blev påtaglig först under det brittiska Palestinamandatet, när den växande antisemitismen i Europa i kombination med Balfourdeklarationen ledde till en kraftigt ökad judisk invandring till Palestina, vilket i sin tur skapade arabisk förbittring som så småningom ledde till upplopp. År 1929 dödades sextiosju Hebronjudar av araberna och de överlevande evakuerades från staden.

Hebrons bosättare har inte glömt massakern. Graffiti som ropar ”hämnd” och ”döda araberna” finns över hela staden och bosättarnas barn växer upp med denna del av berättelsen – det faktum att mer än 400 judar skyddades och räddades av sina palestinska grannar utelämnas. I motsats till israeliska bosättare på annat håll, som ofta motiveras av större hus och högre levnadsstandard i bosättningarna, är Hebrons judar här av ideologiska skäl. Att ta över palestinska hem betraktar de som återtagande av judiskt fädernesarv och de anser att tillträde till Makpelagrottan och patriarkernas grav är av avgörande betydelse för dem i egenskap av judar. Graven anses vara viloplats för Abraham, vilket gör den helig också för muslimer som ber i Ibrahimimoskén intill grottan.

År 1994 gick en av nybyggarna, den Brooklynfödde Baruch Goldstein, in i moskén och öppnade eld mot bedjande muslimer. Tjugonio dog och över hundra skadades. Den israeliska regeringen fruktade en hämndattack men valde att inte evakuera bosättarna från Hebron, utan införde i stället strikt segregation i staden.

År 1997, då den israeliska regeringen i enlighet med Osloavtalet överlåtit det mesta av Hebron till palestinierna, var staden indelad i en palestinsk sektor, H1, och en israelisk, H2. Även om H1 täcker åttio procent av staden inkluderar det israeliska området Patriarkernas grav och de judiska bosättningarna i centrum, liksom Shuhada, stadens huvudgata och tidigare marknadsområde. För palestinierna i H2 innebär detta att det är förbjudet att köra bil, öppna affärer och även att promenera på gatorna i delar av sektorn. Segregationen blev ännu strängare under den andra intifadan och som ett resultat har minst 42 procent av de palestinska hemmen i H2 övergetts sedan 2007, vilket snabbt gjort centrala Hebron till en spökstad. (Siffrorna framgår ur en rapport från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem).

ϖ

Hebron kan tyckas extremt, men ockupationens verklighet är inte begränsad till bara den här staden. På hela Västbanken är palestiniernas rörelsefrihet begränsad genom militära vägspärrar, avstängda vägar och – som en fysisk manifestation av separationen – Israels separationsbarriär på Västbanken. En av dem som ifrågasätter ockupationens pris är Yehuda Shaul, en 26-årig ortodox jude och före detta insatssoldat i Israels försvarsmakt (IDF) som tjänat mer än ett år i Hebron.

– Om du gör militärtjänst under den andra intifadan blir du förvånad när du ser en palestinier utan handbojor och ögonbindel. Det är så de ser ut. De går ut trots utegångsförbudet – till läkaren, för att besöka sin mormor – och det är så här utflykten slutar. Det är så här man lära dem en läxa.

Shaul håller upp en bild på tre män i handbojor och ögonbindel, ihopkrupna på knä. Mellan 2001 och 2003, då Saul gjorde sin militärtjänst var det utegångsförbud i Hebron under 377 dagar.

– Det gick inte två timmar utan att du såg minst tio palestinier som de här. Du kan inte stå där och vakta dem och samtidigt fundera på hur de mår. Den här killen, han är inte längre en människa. Han är som en staty som du tar ett foto av.

När han återvände till den civila världen, med tid och perspektiv att reflektera kring sina upplevelser, kände Saul och några andra före detta soldater att de hade en moralisk skyldighet att berätta för den israeliska allmänheten om sina erfarenheter. De grundade Breaking the Silence, en organisation som samlar in vittnesmål från före detta israeliska soldater och sprider information om ockupationen. Snart stod det klart att berättelsen har många fler kapitel än bara det om Hebron.

– En av våra viktigaste uppgifter är att bekämpa uppfattningen att soldater som misshandlar civila är undantag, att de är rötägg och att våra rötägg åker fast. Breaking the silence säger om och om igen: ”Hörni, de här är inte rötägg, om ni verkligen vill fängsla de soldater som misshandlat en palestinier måste ni skicka hela min generation i fängelse, höger om, vänster om, marsch”. För vi är alla delaktiga på olika sätt och på olika nivåer, det går inte att vara med om det och ha rena händer. Du kan inte vara en ockupant utan att agera som en ockupant.

En militär ockupation skapar sin egen logik. Shaul illustrerar detta med ett exempel från sin egen tid som sergeant i Hebron. En kväll, efter att ha haft en diskussion om etik, militär hederskodex och alla människors lika rätt att leva, gick Saul ut för att patrullera med fyra av sina soldater. Efter ett tag upptäckte han en misstänkt väska vid sidan av vägen – en bomb kanske, eller bara skräp? Man kan agera på tre sätt i en sådan situation, förklarar Shaul. Ett skulle vara att kalla in en bombexpert, ett annat skulle vara att skjuta på väskan och det tredje att leta rätt på första bästa palestinier och skicka honom för att plocka upp påsen. Om det är en bomb kommer den att explodera, om inte – inga problem.

I detta fall valde Shaul det tredje alternativet.

– Jag vill att du för ett ögonblick tänker som en soldat. Om palestinierna vet att vi, varje gång vi ser en misstänkt väska på gatan, skickar en av dem för att plocka upp den, kommer de inte att gillra sådana fällor. Logiskt, eller hur? Det här är ett bra exempel på skillnaden mellan ett civilt och ett militärt tankesätt. Det gick bra att sitta i luftkonditionerade rum och prata om moral, men strax efter det såg mina soldater sin sergeant sända den första palestiniern i närheten för att plocka upp väskan. Det sade ju allt.

ϖ

Breaking the Silence arbetar inte bara med att föra berättelser och bilder från de ockuperade områdena till människor som bor i Jerusalem och Tel Aviv, utan gör också det motsatta genom att anordna guidade turer till de ockuperade områdena. Vid det här laget är Shaul ett bekant, om än inte omtyckt, ansikte i H2. När vi vandrar förbi de stängda portarna, mumlar en förbipasserande bosättare något på hebreiska, utan att höja blicken för att möta Shauls. Shaul svarar inte.

Vi vandrar längs Shuhada. Gatan, som en vardag klockan två borde vara en livlig marknadsplats, ligger öde med undantag för ett fåtal militärfordon och någon enstaka bosättare. Shuhada är en steril väg, vilket innebär att bara israeler och utlänningar tillåts gå här.

– En palestinier kan stå på andra sidan av staketet där borta, säger Shaul och pekar tvärs över gatan mot den muslimska gravgården.

– Han kan stå på andra sidan den här dörren. Men palestinierna får inte kliva ut genom dörren och stå där vi står. Samtliga dörrar här är fastsvetsade. För att palestinierna ska komma till och från sina hem måste de klättra över taken och använda stegar för att ta sig in i gamla stan.

Några minuter senare kommer en grupp bosättarungdomar fram till oss och frågar vad vi gör här och vems ”sida är vi på”. En av pojkarna viftar nonchalant med en pistol. Vi väljer att inte svara. Visserligen kunde vi ha kommit till Hebron med en bosättartur, i en skottsäker buss, men till skillnad från Breaking the Silence, som bara tar ut en avgift för busstransporten, debiterar bosättarna minst 40 dollar per person. Pengarna går bland annat till att ”återta och renovera gamla judiska hem”. Ett försök att intervjua bosättarnas talesman i Hebron misslyckades. Det första telefonsamtalet avbröts då man förstod att vi redan var i Hebron. Efterföljande samtal besvarades inte.

Hur som helst är det inte troligt att bosättarna hade tagit oss till HEB2, ett palestinskt kulturcentrum i närheten av bosättningen Tel Rumeida i H2. Centret finns i ett hus som övergetts av sina invånare och hyrts av palestinska aktivister sedan bosättare försökte flytta in. Aktivisterna samarbetar nu med israeliska kolleger för att undervisa palestinska ungdomar i filmskapande, engelska och hebreiska.

På gården utanför centret är Motaz, 15, och Hasem, 16, upptagna med att reparera en gammal stol. De tillbringar mycket tid här eftersom deras hem bara ligger ett hundratal meter härifrån. För dessa pojkar är ockupationen mer påtaglig än för de flesta. För tolv år sedan placerade IDF en militär observationsstation på taket till deras hem.

– De satte bara upp den en natt. De sa att en arab hade dödat en bosättare och att de därför måste placera en observationsstation i närheten av bosättningen, säger Motaz.

Pojkarnas hem är omgivet av en trädgård som kunde vara vacker om det inte vore för allt skräp. Tittar man upp ser man att hustaket är täckt av taggtråd och kulsprutor skymtar fram ur nästan alla vinklar. Motaz och Hasem säger att soldaterna för en massa oväsen, pratar högt och spelar fotboll under natten. Ibland låter de bosättare komma upp och kasta skräp ner i trädgården.

– Jag betraktar mitt hem som ett fängelse, säger Hasem.

– Bosättarna kastar sten och skräp på våra gårdar och om vi försöker protestera ingriper armén och säger att vi bråkar.

Nedskräpning är ett trick Hebrons bosättare använder för att göra palestiniernas liv svårt. Övriga metoder är att förfölja palestinska barn på väg till skolan – generellt sett görs detta av bosättarbarn under tolv år som inte har straffrättsligt ansvar. Listan fortsätter: vandalisering av palestinska affärer och egendom, att hugga ner olivträd, stenkastning. Anti-muslimsk graffiti finns över hela stan, också på moskéer.

IDF ingriper sällan mot bosättarnas våldshandlingar, eftersom soldaternas viktigaste uppdrag är att garantera deras säkerhet. Detta trots att Israel som ockupationsmakt är skyldig att garantera tryggheten i de ockuperade områdena. I själva verket finns det ett dubbelt rättssystem i Hebron – medan palestinierna lyder under militär lagstiftning, övervakas civila israeler av en liten grupp israeliska poliser och civila domstolar. Palestinierna klagar sällan eftersom de misstror rättssystemet och är rädda för repressalier. Polisen är fåtalig och hatad av bosättarna. Som en konsekvens förblir bosättarnas våld oftast ostraffat.

Det var en önskan att själv uppleva denna verklighet som förmådde den israeliska konstnären och aktivisten Mich’ael Zupraner att flytta till det nedgångna kulturcentret med gallerförsedda fönster. Tillsammans med lokala palestinska ungdomar och deras familjer samlar Zupraner videodokumentation av livet i H2, bilder som sedan redigeras och sänds online på en lokal tevekanal.

– Att flytta hit var det enda sättet att genomföra det här projektet. Jag pendlade hit från Jerusalem i ett och ett halvt år, men det blev väldigt svårt att leva ett bekvämt liv i Jerusalem och sedan återvända hit, till den här situationen. Det var mycket svårt att övertyga mig själv om att kliva på den där bussen varje gång. För det här är en mycket beklämmande atmosfär, säger Zupraner.

För Zupraner kondenseras nästan hela den israelisk-palestinska konflikten i Hebron:

– H2, den del av Hebron där du kan resa som israel, består av ett par kvarter och en huvudgata. Du kan gå från ena sidan till den andra på trettio minuter. Men i det området har du alla dessa lager av konflikter; religiösa konflikter och politiska konflikter, en historia om araber som dödar judar och judar som dödar araber. Så Hebron är ett sorts laboratorium för det israeliska samhället och för själva konceptet med judar som lever sida vid sida med araber. Jag ser Hebron som ett totalt misslyckande för idén om samexistens. Jag menar, om det ser ut så här när judar och araber lever sida vid sida, vad betyder det för resten av landet?

ϖ

Issa Amro, 29, föddes i Hebron, hundra meter från en av bosättningarna. Han har vuxit upp och studerat i staden och arbetar nu som chef för HEB2. Dessutom rapporterar han om kränkningar av de mänskliga rättigheterna för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem. HEB2 försöker göra det möjligt för Hebrons ungdomar att växa upp och utvecklas till ledare i sitt samhälle, förklarar Amro.

– Ockupationen arbetar hårt med att nära det palestinska våldet, säger Amro. De matar oss palestinier med våld och den israeliska allmänheten med rädsla. På så sätt blir det lättare att försvara ockupationen. Det är min analys, för allt deras våld är inte rimligt ur säkerhetssynpunkt. Avspärrningarna på det här området – de är inte till för säkerheten, de finns för att mata folket här med våld och aggressivitet. Vi försöker göra det motsatta. Vi vill att barnen ska vara fredliga, hjälpsamma, kompetenta – att de ska tro på icke-våld som metod för att lösa konflikter.

Amro talar snabbt och ilsket om vad han ser som ett ojämlikt propagandakrig – som han ändå är fast besluten att vinna.

Netanyahu och israelerna talar inte om ockupationens effekter. För mig är det de som är orsaken till vad som händer, de är ansvariga för självmordsbombarna som lämnar sina hem för att gå och spränger sig själva i Israel. En stor majoritet av självmordsbombarna har personligen drabbats av ockupationen. Det innebär att deras attacker är orsakade av ockupationen och inte av någon ideologi. Men den israeliska regeringen arbetar hårt med att påstå att där finns en underliggande ideologi.

Eftersom många av pojkarna på centret har arresterats åtminstone en gång innan de fyllt fjorton år, har Amro all anledning att oroa sig för framtiden för Hebrons ungdomar. Men det gör honom bara mer övertygad om vikten av att utrusta nästa generation med rätt verktyg.

– Jag är väldigt arg. Jag är väldigt, väldigt arg. Men jag har lärt mig att kanalisera min ilska till något positivt. Om de slår mig, jobbar jag ännu hårdare för att påverka dem genom icke-våld. I början gjorde jag så eftersom det var det enda sättet – vi hade inga alternativ. Men även om jag hade en pansarvagn nu, skulle jag inte använda den. Min kamera har mycket större effekt, mina ord är mycket starkare. Och det är det här jag lär barnen, jag undervisar dem min erfarenhet, hur jag började och vem jag är nu. Jag vill att de ska bli som jag – eller bättre.

ϖ

Innan vi beger oss tillbaka till Jerusalem stannar vi vid Baruch Goldsteins grav. Goldstein blev ihjälslagen av dem som överlevde massakern i Ibrahimimoskén, men i Kiryat Arba vördas han fortfarande. Graven är vad som återstår av en hel helgedom som revs 1999 eftersom israelisk lag förbjuder monument över terrorister. Goldstein är ändå inte bortglömd i Kiryat Arba. Till minne av den döda ligger små stenar på graven, som judisk tradition påbjuder. Yahuda Shaul översätter skriften på gravstenen: ”Här vilar den helige doktor Baruch Goldstein. Må hans minne vara välsignat, Gud skall hämnas hans blod … Han gav sitt blod för Israels folk, deras Tora och deras land. Hans händer är rena och hans hjärta är rent … han är en martyr.”

– Jag tror inte att detta representerar alla människor i Kiryat Arba, men det representerar definitivt atmosfären inne i Hebron, säger Shaul.

Det är ingen vacker bild Shaul målar upp och han vet det. Men för Shaul och hans organisation är hela poängen att göra dessa utflykter och berätta dessa berättelser om och om igen. Breaking the Silence tar inte ställning och erbjuder inte heller någon lösning på konflikten. Vad organisationen vill är att skapa en öppen debatt, säger Shaul.

– För att människor skall kunna fatta beslut i en demokrati måste de veta vad de beslutar om. Och dessutom måste var och en ta ett större ansvar för vad som görs i hans eller hennes namn. Detta är vad vi inom Breaking the Silence vill. Ta av masken, ställ dig framför spegeln – sen är det en fråga om vad som är rätt och vad som är fel. Vi ger inte de svaren. Men låt oss befria den politiska diskussionen från hyckleri.

Senare, när bussen åker genom de torra bergen, försöker Yehuda Shaul förklara den mekanik som upprätthåller tystnaden.

– Tystnad är inte en israelisk åkomma, utan en mänsklig sjukdom. Om du är frånstötande vill du inte se dig själv i spegeln. Det faktum att alla vi israeler är delaktiga är själva skälet till att vi tiger. För om du är en israelisk mor – att acceptera vad vi säger, att acceptera att ockupationen fungerar exponentiellt och börjar med det jag just talat om och slutar där … tro mig, det vill du inte veta – att acceptera det är att acceptera att mannen du sover med varje natt är en medbrottsling. Som reservister gör vi militärtjänst en månad varje år. ”Min, Yehuda? Nej, han gör inte sånt.”

– Detta är själva anledningen att fortsätta tiga. Du är så nära att du behöver dessa förnekelsens murar för att kunna fortsätta.

Karin Tötterman

Översättning från den engelska originaltexten: Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.