Poeten och bildkonstnären Harriet Löwenhjelm fick sitt litterära genombrott först nio år efter sin tidiga död i lungtuberkolos. Boel Hackman ger ett nyanserat porträtt av henne i sin nya bok Att skjuta en dront.
Boel Hackman disputerade år 2000 med en avhandling om Edith Södergrans diktning och gav fem år senare ut en biografi över Elin Wägner. Nu är hon aktuell med Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm – dikt, bild, konstnärskap. Hackman vill med sin bok ge en nyanserad och rättvis bild av Löwenhjelm och lyckas i det stora hela.
Liksom Edith Södergran dog Harriet Löwenhjelm (1887–1918) bara 31 år gammal i lungtuberkulos, men hennes genombrott kom först nio år efter hennes död. Detta tack vare vännen Elsa Björkman-Goldschmidt. Före det hade hon på eget initiativ publicerat en diktbok (i 50 exemplar), som nästan ingen uppmärksammade.
Harriet Löwenhjelm var utbildad bildkonstnär och illustrerade gärna både sina dikter och dagböcker. En del bilder finns med i Hackmans bok, som också innehåller många citat, dikter, brev, fotografier och anteckningar, i urval eller som helheter. De både bekräftar och motsäger bilden av Löwenhjelm som en aristokratisk familjeflicka, som tyckte om rollekar och förklädnader.
I motsats till Edith Södergran hann Harriet Löwenhjelm aldrig bli vuxen. Släktbanden var starka och snärjande. De sista fyra åren av sitt liv tillbringade hon nästan helt på olika privata sanatorier. Betecknande är att hon till sin vän Elsa skrev: ”att inte få hvad man vill är nog det räligaste på jorden, men att inte ens få vilja hvad man vill, är väl än värre.” Hon var inte världsfrånvänd trots att hon verkar ha haft föga intresse för politik.
Harriet Löwenhjelm har inte för inte kallats pilgrim och Pierrot. Särskilt de nya rörelserna inom bildkonsten väckte hennes nyfikenhet. Som Boel Hackman påpekar begränsades inte hennes ambitioner till att enbart roa sig själv och sina närmaste. Hon var en medveten konstnär, lika skarpsynt som humoristisk. Hennes språk är egensinnigt, roande och ofta ironiskt, speciellt när det gäller synen på kvinno- och andra roller.
Naturligtvis har Harriet Löwenhjelms på samma sätt som Södergrans liv och konstnärskap både romantiserats och mytologiserats. Båda har antagits vara homosexuella. Boel Hackman visar tydligt att förmodandet är en konvention, en ännu i dag ofta uppdykande uppfattning om kvinnor utan män.
Hackman har gjort ett imponerande grundligt arbete. Källförteckningen är lång. Någon enstaka gång under läsningen kommer jag på mig med att önska ett stramare grepp, mera analys och färre dagboks- och diktcitat, hur belysande de än är, men jag lägger inte boken ifrån mig oftare än nödvändigt.
Eftersom jag inte tidigare läst särskilt mycket om Harriet Löwenhjelm, vare sig som poet eller bildkonstnär är Att skjuta en dront intressant och informativ, med en klar blick för såväl människan Löwenhjelm och hennes samtid som hennes skapande verksamheter.
Alla hennes dikter finner jag inte lika tillämpbara på dagens liv, värderingar och villkor, men tillräckligt många ändå. Det stämmer säkert som Boel Hackman säger att det främst är människor i övre medelåldern som får något ljust i blicken när Harriet Löwenhjelm kommer på tal. De, liksom jag, minns främst ett par dikter, de som förr var legio i svenska diktantologier, nämligen ”Tallyhoe, Tallyhoe jag har skjutit en dront” och ”Tag mig, smek mig, håll mig sakta”.
Harriet Löwenhjelms liv var inte lätt trots att hon ofta tog det med en klackspark och utan att klaga. En adlig, stram och rätt sträng kristen uppfostran är – eller åtminstone var – bojor som inte bryts så lätt som man kanske föreställer sig.
Mary-Ann Bäcksbacka
Boel Hackman: Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm – dikt, bild, konstnärskap. Bonniers 2011.
