1,3K

I finlandssvensk barnteve får Isa Gris inte lägga krokben för fåret Bertil. I den internationella barnunderhållningen är våldsinslag däremot vanliga. Monica Vikström-Jokela, redaktör på Svenska Yles barnredaktion, undersöker värdekrockar i global barnkultur.

Över nittio procent av den media barn och ungdomar konsumerar kan kategoriseras som global, det vill säga produkter gjorda för att slå igenom världen över, och huvudsakligen på engelska. Majoriteten av de värderingar som barnen suger i sig från media kommer från denna globala bulk av spel och filmer. Vad ska då vi som skapar finlandssvenska medieprodukter satsa våra minskande resurser på – vi som till och med är en medieminoritet på hemmaplan? Till vad behöver finlandssvenska barn och ungdomar media som produceras i deras eget samhälle?

När man, som mina kolleger och jag på Yles svenska barnredaktion, dagligen manglar etiska avväganden, typ ”Är det okej att låta Isa Gris lägga krokben för fåret Bärtil?”, och besvarar brev där föräldrar ondgör sig över att BUU-klubbsledaren hade mössan på sig inne i studion, då glömmer man lätt att många av de barn som ingår i BUU-klubbens målgruppsålder, tre till åtta, också konsumerar familjeunderhållning i stil med filmerna Ensam hemma, där ett strykjärn i pannan bara är början på det roliga och ett bättre öde än att någon ser en i duschen. Och då är situationen vida vildare för dem som är äldre än åtta, fastän de fortfarade är barn.

Är det så att de där nittio procenten av barnens media till stor del består av fysiska eller andliga strykjärn i pannan? Står det globala och internationella utbudet för andra värden än vi i den nordiska barnkulturtraditionen förvaltar? Och uppstår det i så fall en värdekonflikt hos de unga konsumenter eller flyter alla medieintryck ihop till en odifferentierad massa?

***

Främmande värderingar kan förstås lika väl vara uppbyggliga som nihilistiska, och mångfald är självklart av godo. Men presentationen av värderingar behöver vara förankrad i en naturlig miljö, de behöver sin förklaring för att inte skapa missförstånd.

Att hisnande skillnader existerar i medieprodukter från olika delar av världen är klart. Sent ska jag glömma första gången jag fick delta i en internationell barntevefestival. Året var 1992 och till denna festival, för de mest nyskapande barnprogrammen tevestationerna hade producerat, skickade Irans teve en film om en ung lärare, fylld av västerländska ideal, som kommer till en byskola och försöker införa liberal fostran. Experimentet går åt fanders och inte förrän läraren återgått till traditionell aga av eleverna blir alla lyckliga igen.

Pakistans bidrag till samma festival var ett långt program där en pojkkör och en flickkör sjungande vandrar omkring i en park, bara för att då och då mötas och sjunga tillsammans. Vi som indignerat skruvat på oss under screeningen fick oss en nyttig lärdom när vi senare fick höra att detta program de facto var en ideellt våghalsig satsning av regissören: Här visades flickor och pojkar på ett jämlikt sätt och de uppträdde tillsammans.

De här filmerna hade skapats för att påverka attityderna i produktionslandet, och där blev de antagligen tolkade som avsett. Men för mig bevisade de att värdemångfald inte är så enkel som man gärna vill tro. Å andra sidan har jag allt mer börjat fråga mig själv om den globala mediefloden faktiskt presenterar en särskilt stor mångfald av värden och värderingar.

***

Inför senaste sommarens World Summit on Media for Children and Youth i Karlstad föreslog jag för arrangörerna att etiska kulturkrockar i barnmedia skulle vara ett tema. Som det brukar gå i organisationernas värld blev jag själv anmodad att leda en diskussion kring temat. Detta blev startskottet till en rad intervjuer om mediebruk och mediesyn som jag gjorde bland finlandssvenska barn i åldern nio till tio och ungdomar i åldern femton till sjutton. Alla de intervjuade var stora mediekonsumenter och även om vissa av dem inte var främmande för tidningar och radio var det inte oväntat internet, filmer och spelkonsoler som dominerade starkt.

Vad jag ville få veta när jag samtalade med barnen och ungdomarna var:

Uppfattar de att olika medieprodukter för fram olika värderingar och attityder?

Hur hanterar de sådana kulturella element som känns främmande?

Vad vill de ha av oss på hemmaplanen?

Två områden där värderingar och fördomar är relativt tydliga är humor och pinsamheter. Därför bad jag de intervjuade att speciellt kommentera detta. Ett referat av intervjuerna ryms tyvärr inte här, men de intervjuades åsikter kunde sammanfattas i sex punkter:

1. Sociala nätverk styr mediekonsumtionen

Om man utgår ifrån att alla intryck vi tar emot påverkar våra egna kulturella koder, blir det relevant att fråga sig hur valet av medieprodukter görs och vad som gör vissa spel och teveserier så genomslagskraftiga, förutom deras egna inneboende kvaliteter. Här betyder de sociala nätverken allt, både för nioåringar och för sjuttonåringar. När det gällde tonåringarna var de sociala nätverken i högre grad internetbaserade, medan kompiskretsen på skolgården fortfarande styrde lågastdieelevernas mediebarometrar.

2. Nationalitet spelar ingen roll

De flesta var lätt överraskade när de tillfrågades om karaktärsdrag hos media som produceras i t.ex. Finland, Sverige eller Japan. En medieprodukts ursprung upplevdes inte som en relevant fråga och kopplades inte ihop med produktens etik och attityder. Det fanns en utbredd uppfattning, främst bland de yngre, att bra underhållning måste vara engelskspråkig, och producerad av dem som har tillräckligt med pengar för att göra det bra. Om en film förde fram åsikter som inte passade ihop med de ungas syn på produktionslandet betecknade de den som otypisk: ”Man sku tro att Sverige har glada filmer, ’det glada svenska folket’ liksom, men vi tittade på en svensk film: Alla var bara arga där!” (flicka, 17).

3. ”Global media” är sällan genuint internationell

De dagliga timmarna av utländska spel och filmer bjuder inte på möten med särskilt många andra kulturer. De är producerade för att kunna användas i kultur som kultur, och av de populära spelen är det nästan bara de som återger ett skede i världshistorien som planterar agerandet i verkliga kulturer. Och eftersom dessa vanligen handlar om krigsstrategier handlar de etiska kulturkrockar som sker snarare om allmänna principer ifråga om till exempel våld än om att möta främmande värderingar i levande inramning.

Varför finns det så få genuint internationella medieprodukter för barn, filmer som öppnar tittarens ögon för olika levnadsförhållanden och värderingar? Enligt en barnprogramsinköpare på Yle är orsaken inte att det skulle råda brist på sådana programserier. Problemet är bristen på programpresentatörer för barn i skolåldern: numera är det bara småbarnsprogrammen som fortfarande har ”levande ansikten” som presenterar program. Inköparen menade att många fascinerande program riskerar att skapa fördomar och rädslor om de visas för barn utan något ramverk. Därför köps dessa program sällan in.

4. Barnen ser sig som konsumenter

De barn och ungdomar jag talade med var mycket medvetna om att det mesta de konsumerar i
medieväg är multinationella, amerikanska eller japanska produkter. De såg sig själva som konsumenter av underhållning. De ansåg inte att denna underhållning speglar deras eget liv och tyckte att de sällan känner igen sig själva: ”Jag kan ibland känna igen mig i en person, men jag tror inte att det hjälper mig” (pojke, 15).

De ansåg inte heller att de blev nämnvärt påverkade av något i spelen eller filmerna. En synpunkt som ofta dök upp var att underhållning är ”bara underhållning”. Det som är underhållande uppfattades som ideologiskt neutralt och utan påverkan. Paradoxalt nog föreföll det som om den mediefostran alla i någon mån hade fått i skolan hade stärkt barnens uppfattning om sin egen oemottaglighet för intryck: ”Kanske svagare barn påverkas, såna som blir mobbade. Vi har talat om det i skolan”. Speciellt ifråga om spel kunde man karakterisera också de flesta tonåringars attityder som aningslösa.

5. Tre strategier att hantera etiska krockar

När de intervjuade barnen och ungdomarna stötte på värderingar som kändes främmande eller konstiga urskiljde jag tre huvudsakliga sätt att hantera detta. Speciellt barnen i lågstadieåldern uppfann förklaringar så att det som hade känts oacceptabelt blev acceptabelt: ”I början av Ace Ventura stjäl han en hund! Men egentligen är det bra, för den har ett så hemskt hem” (pojke, 10). Också tonåringar tog ibland till den här strategin: ”I Half Life kan du numera skjuta också såna som är sårade och ropar på hjälp. Det kan ju hända att det blev ett fel i programmeringen bara” (flicka, 17).

Den andra strategin var att dra en skiljelinje mellan det som kändes förvirrande och verkligheten bakom detta: ”I amerikanska filmer är det mera förbjudet att visa nakna än i finska filmer, men i verkligheten är det vi som har ett större problem med det” (flicka, 17).

Det tredje sättet att förhålla sig till värdekrockar var att konstatera att detta var något man inte kunde förstå eller inte kunde acceptera. Det var framför allt tonåringarna som tog avstånd från vissa saker de hade mött, och till övervägande del var det attityder till jämställdhet och könsroller som väckte opposition: ”I en av de tidigaste versionerna av Sims City gjorde jag så att pappan stannade hemma och skötte babyn och mamman gick på jobb. Då tog de babyn av familjen, för enligt spelet hade den inte blivit skött” (flicka, 16). ”De är så superkvinnliga i amerikanska filmer” (flicka, 17). Annat de fann oacceptabelt var sadism och råa våldsscener. ”Jag kan se ganska mycket blod, men inte hemskt mycket!”(pojke, 9).

6. Av de egna medierna vill man ha något eget

Alla jag intervjuade tycktes anse det som självklart att det stora underhållningsmaskineriet sköts på engelska och av globala aktörer. De undanbad sig inhemska försök på dessa arenor, trots att de kände till att ett fåtal finska aktörer har lyckats slå igenom ute i världen: ”Nå, Duudsons har lyckats för att de springer nakna och sånt. Det är så pinsamt att sitta hemma i sin soffa och se nån annan som gör det och skratta åt dem” (pojke, 9).

På frågan om de ville ha något som är gjort här i Finland, på svenska, var det svar som återkom hos både barn och tonåringar att de ville ha program om sådana som de själva: ”Jag skulle vilja ha program där människor, så där åtta till femton, pratar och diskuterar. Alltså intressanta saker. Hobbyn, och vänner och sånt” (pojke, 9).

***

Tillbaka till utgångspunkten: Vad behöver barnen och ungdomarna inhemsk media till? Följande behov blev synliga i mina intervjuer:

Eftersom det råder likriktning inom de berättelser som majoriteten av det globala underhållningsmaskineriet erbjuder bör vi göra allt vi kan för att erbjuda barnen en bredare variation av berättelser som hjälper dem att välja, skapa och berätta sina egna livsberättelser. De behöver också få berättelser med en större mångfald av identifikationsobjekt.

Eftersom det råder en förvånande stor aningslöshet gentemot underhållande medias inflytande bör vi alltså också utrusta barnen med verktyg för att de bättre ska kunna tolka media. Och resultatet av media-
fostran bör inte tas för givet.

Men framför allt ska vi ta det till synes nästan platta önskemålet om ”program där sådana som jag talar om intressanta saker” på stort allvar. Barnen och ungdomarna jag talade med ville verkligen ha något just av oss. De ville ha speglar. Det är det vi ska ge dem: smarta speglar, gärna smarta skrattspeglar. Berättelser som är rotade i deras egen värld, berättelser där de känner igen sig. Det är min övertygelse att de här smarta speglarna är den effektivaste utrustningen för barnen OCH det som hindrar dem från att gå vilse när de dagligen ger sig in i den globala mediedjungeln.

Monica Vikström-Jokela

Skribenten är redaktör vid Yles svenska barnredaktion och författare