I 2666 förenar Roberto Bolaño två latinamerikanska strömningar: en nästan dokumentär noggrannhet och ett i grunden magiskt universum, skriver Joakim Groth.
Roberto Bolaños sista verk, den mastodontiska romanen 2666, utkom på svenska senaste höst, åtta år efter författarens död i en leversjukdom, femtio år gammal. I det skedet var han framför allt känd som författaren till romanerna De vilda detektiverna (på svenska 2007) och Om natten i Chile (2009). Bolaño levde under slutet av sitt liv i Barcelona, hade bakom sig en vagabonderande tillvaro i Europa, tillbringade huvuddelen av sin ungdom i Mexico City (allt det här återges, mer eller mindre, i De vilda detektiverna) men var född i Chile. Han har hyllats som en förnyare av såväl den spanska som latinamerikanska berättarkonsten och, i takt med sin stigande berömmelse, som en världsförfattare.
När Bolaño skrev på 2666 visste han att verket kanske skulle bli postumt och stipulerade att det i så fall skulle utges i fem separata delar för att trygga hans två barns ekonomiska framtid. Lyckligtvis ändrades beslutet sedermera av barnen, i samråd med faderns litterära exekutorer, för också om de fem avdelningarna romanen är uppdelad i förvisso är sina egna enheter, utgör de också en naturlig helhet som inte tjänar på att styckas upp av fyra ett år långa pauser. Det är ett storverk, givetvis, inte bara genom sitt omfång; i sin fantastiska rikedom utgör det gravmonumentet över ett egensinnigt och monomant författarskap.
Tre vägar till
Santa Teresa
I romanens första avsnitt får vi följa med hur fyra litteraturkritiker av olika nationalitet var för sig och så småningom tillsammans upptäcker och forskar i den (fingerade, givetvis) tyska författaren Benno von Archimboldis verk. De fyra kritikerna träffas på diverse kongresser och håller däremellan kontakt på olika sätt, de tre manliga parterna förälskar sig i den kvinnliga men hon förblir avlägsen och gäckar deras känslor. I ännu högre grad gäller det för den (delvis på grund av de fyra kritikernas idoga insats) allt mer berömda Archimboldi, som de facto ingen sett på länge och ingen förefaller att veta något om. Till slut får kritikerna upp ett spår efter den 80-åriga författaren, han har påträffats i Mexico City. Därifrån löper spåret vidare till en stad i delstaten Sonora, Santa Teresa. Kritikerna reser dit men hittar inte sin författare.
Den som de däremot hittar är en spansk kollega, Amalfitano, som undervisar på stadens universitet. Om honom och hans dotter Rosa handlar romanens andra avsnitt, också om uttrycket ”handlar om”, när det gäller Bolaño, bara anger en grov och inte speciellt exakt bestämning av innehållet. Det vill säga, vid sidan om handlar det alltid också om en massa andra saker, i det här fallet till exempel en tysk före detta kavallerist som rider i kapp med en gaucho på en argentinsk ranch, en engelsk målare som hugger av sig handen och blir galen samt den galiciske poeten Rafael Diestes bok ”Geometriskt testamente” – en bok som Amalfitano, i Duchamps efterföljd, hänger i ett byksnöre så att ”vinden kunde bläddra i boken, välja ut problem, hoppa över sidor och riva ut dem”. I lekfull form låter det som ett bolañoskt credo.
I det tredje avsnittet blir den 30-årige New York-journalisten Quincy Jones, kallad Fate, skickad till Santa Teresa för att bevaka en boxningsmatch (Fate är visserligen ingen sportredaktör men den som är det har precis blivit mördad). Väl framme i Santa Teresa och i väntan på matchen driver Fate omkring med andra journalister och får höra om den våg av kvinnomord som hemsöker staden, han lär också känna Rosa Amalfitano, dotter till den nyss nämnda universitetslektorn. Matchen är snabbt avhandlad, Fates intresse är vid det laget hur som helst mera inriktat på Rosa som uppenbart behöver räddas, inte bara från pojkvännen Chuco Flores utan också från ett värre öde.
Bokföring av döden
De fyra kritikernas jakt efter den gäckande Archimboldi har drag av metalitterär fars, om också med mörka ränningar; i de två följande avsnitten djupnar sprickorna, mörkret breder ut sig. Som helhet utgör de en massiv upptakt till den fjärde delen, Avsnittet om brotten, som utspelar sig i detta ödesdigra Santa Teresa (den minnesgoda Bolaño-läsaren erinrar sig kanske att också De vilda detektiverna slutade någonstans i de trakterna) där Bolaño gör det som författare, enligt honom själv, gör i sina stora verk: ”kämpar mot det som skrämmer oss alla, det som förfärar och väntar på att gå till anfall, striden med blod och dödliga sår och stank”.
Denna 300 sidor långa krönika över kvinnomorden i Santa Teresa gör en bokföring av offren, kvinna efter kvinna, ibland unga flickor, där varje fall redovisas: kroppen som hittas, kläderna eller avsaknaden av dem, dödsorsaken, polisutredningen. Offren är prostituerade, arbeterskor på monteringsfabrikerna, skolflickor; deras kroppar har hittats på soptippar, i öknen, i fabriksområdena; de har våldtagits, torterats, knivhuggits, strypts, skjutits. I några av fallen blir brottet löst, för det mesta inte, ibland klarnar inte ens offrets identitet. Vid sidan av den här morbida katalogen följer vi med polisens mer eller mindre framgångsrika utredningar, samt bland annat det örtkunniga mediet Florita Almadas TV-framträdanden, journalisten Sergio Gonzalez researchande, den unga polisen Lalo Curas karriär och den tyskfödda Klaus Haas vistelse i Santa Teresas fängelse. Liksom i de föregående avsnitten rör sig Bolaño också här mellan högt och lågt, väsentligt och efemärt, ödesdigert och slumpmässigt; berättandet binds ihop och får sin puls av de återkommande döda kvinnorna, lik efter lik efter lik.
Avsnittets verkan förminskas inte av dess verklighetsbakgrund. Staden heter egentligen Ciudad Juárez, en miljonstad nära gränsen till Texas, där det sedan mitten av 90-talet skett ett fyrahundratal mord på unga kvinnor och lika många har försvunnit, och där antalet mord överhuvudtaget uppgår till 3 000 per år. Det är här Bolaño diktar in sitt Santa Teresa, ett mordets territorium där det inte så mycket handlar om döden som skräcken, plågan, lidandet. Som läsare hinner man i alla fall inte bli lika avtrubbad som de alltmer utarbetade och luttrade polisinspektörerna i Sonora, och här finns passager som läsare med dålig nattsömn kanske skall hoppa över (sidorna 574 och 617 till exempel) eller i alla fall läsa en smula kursivt och utan att alltför mycket fästa sig vid detaljerna. I all sin hemskhet är det lysande skrivet, i all sin lakoniska fakticitet vidunderligt fantasirikt, ja i själva verket är den här avdelningen smått överlägsen de övriga.
Berättandes process
Efter att de tre första avdelningarna transporterat sina huvudpersoner fram till ett stup, och den fjärde skildrar själva stupet, skulle man kanske av den femte och avslutande vänta sig en syntes där bitarna faller på plats och sammanhangen läggs ut. Så blir det förstås inte. Den sista avdelningen, en biografisk krönika om den tyska författaren Archimboldi (som de fyra kritikerna i första avdelningen söker spåren efter), utformas också den till en vindlande resa till Santa Teresa där vi står vid samma stup, kanske den här gången på andra sidan.
Jag vet inte om det beror på den föregående avdelningens tyngd eller att det här slaget av historiskt-biografiskt berättande är lite sämre lämpat för Bolaños estetik; i alla fall blir berättelsens utväxter i det här skedet så pass uttänjda att de ibland börjar slacka. Nu om inte förr blir det uppenbart att romanens relativa formlöshet inte bara beror på dess längd (en roman som överstiger 1000 sidor har en sådan kvantitativ massa att formen, också om den finns, i alla fall är svår att överblicka). Den beror också på att Bolaños tillämpning av den episka frihetens princip – där det inte finns någon given slutpunkt och varje utvikning möjliggör nya utvikningar – gör att det inte så mycket är fråga om en avrundad helhet som en berättandets process som egentligen kunde fortsätta i det eviga. I det fallet griper Bolaño tillbaka på det muntliga berättandets urform (”och på tal om Hermann kommer jag att tänka på en historia som…”), vidareutvecklat av antikens epiker, arabiska berättare och till exempel, i en metalitterärt exklusiv form, av 1700-talsförfattaren Laurence Sterne.
Men Bolaños tonfall är ett annat, liksom hans värld är det. Själv hänvisade han till såväl västerlandets litterära klassiker som en spanskspråkig kanon när han talade om sina influenser, och hans egenart innebär på inget vis att han är isolerad från traditionen (i mina öron klingar det emellanåt av 60-tal i Bolaños prosa, eller kanske 70-tal: oförutsägbarheten, monomanin, komiken; det är något av en gigantisk (sned)tripp över 2666). Hur som helst förenar Bolaño två latinamerikanska strömningar, den fantastiska och den realistiska; det innebär en nästan dokumentär noggrannhet i förening med ett i grunden magiskt universum där fiktiva förfalskningar till synes utan skarvar fogar sig in i den historiska verkligheten. Det är en litteratur som ständigt hävdar sin verklighetsbindning samtidigt som den med suverän självsäkerhet hoppar från skröna till skröna, den breder ut sig i magnifik egenart i ett koordinatsystem där axlarna löper mellan realism och poesi, mellan komik och grymhet. 2666 är i alla sina dimensioner det stora Bolaño-verket, lyckligtvis finns det ännu en del kvar att översätta.
Joakim Groth
Roberto Bolaño: 2666, 1053 s., Albert Bonniers förlag, 2010.
