Illustration: Amanda Mannström

I dag publicerar Ny Tid ett utdrag ur Marianne Backléns roman Eldfågelns dans som utkommer på Schildts förlag i maj.

Rudolf Nurejev, Saint Barthélemy, 1992. Jag väntar på timmen, då dagen vänder och den tropiska hettan ger vika. Skuggorna blir längre, det gula sandstensberget i väster får en djupare färg. Jag tar mig ett dopp i saltvattenbassängen. Med stor kraft bryts vågorna mot klippan. Tidigt på kvällen hörs den första cikadan i snåren under mandelträden.

Insektspiralen sprider sin starka doft, som indisk rökelse. Mörkret tätnar utanför stugan och eldflugorna påbörjar sin hypnotiska dans. Äger jag redan för många hus och hem? Jag pendlar mellan mina bostäder i Paris och New York, jag hinner aldrig vistas på lantgården i Virginia. Jag trivs överallt och ingenstans. Jag sålde det stora huset i utkanten av London, det lilla huset i Monaco. Antagligen var det storhetsvansinne att köpa Léonide Massines villa på en av Li Gallo-öarna vid Positano. Vad gör jag med en ensam klippö utanför Italiens kust?

Jag skulle gärna tillbringa mera tid här, i den lilla bruna stugan i Grand Fond på Saint Barth. Trägolvet knakar på samma sätt som golvet i min barndoms isba i Ufa. På ett absurt sätt påminner den jäsande hettan om den bitande kölden, den karibiska natten blir lika svart och stjärnklar som den ryska vinternatten.

Numera lyssnar jag enbart på Bachs pianomusik, jag är inte mottaglig för stora orkesterverk. Tidigt på morgonen spelar jag piano och studerar noter. Är det för sent för mig att bli dirigent? Jag minns partitur, jag föreställer mig att jag stiger in i notaffären Noti i Leningrad, världens underbaraste affär med rött marmorgolv och mörkbetsade hyllor fulla med notblad och LP-skivor, ett piano som Elisaveta lät mig spela på. Gemenskapen i kommunalkabostaden, de rykande teglasen på Elisavetas bord. Var det här min lyckligaste tid?

Charles Jude från Paris operabalett håller mig sällskap i Grand Fond. Hans vietnamesiska anletsdrag är vackra, hans svarta pannlugg faller i ögonen när han sitter på golvet och stretchar. Jag försöker låta bli att tänka på Kenneth Greve, den unge dansken. Skrämde jag bort honom, blev han rädd för mig? De två långa danskarna i mitt liv, blonda Bournonvilledansörer.

Charles ser forskande på mig när jag plötsligt blir trött och dåsar ute på terrassen. Han ser till att jag tar mina mediciner. ATZ botar inte min sjukdom, men lindrar symptomen. Medicinen gör mig illamående, det finns forskare som anser att AZT är ett gift.

På morgonen går vi till badstranden, de vita snäckorna känns sylvassa under fotsulorna. Jag bläddrar i notbladen som jag har med mig, vinden far iväg med dem. Charles springer efter dem och lyckas rädda de flesta. Vi badar nakna, jag önskar att jag vore frisk.

En morgon far en kraftig undervattenström iväg med mig. Jag ser Charles skräckslagna min där han står och ropar på stranden:

– Simma, Rudi, simma!

Var det så här som Teja drunknade? Drabbades han av sendrag, var han full eller lät han sig bara sjunka under vattenytan någonstans på en kylig strand i utkanten av Rostock? Var det för Tejas skull som jag hoppade av i Paris? Samma sommar restes muren i Berlin, vi sågs aldrig igen.

Kan man bara bestämma sig för att dö, så som Erik gjorde i Toronto? När Margots elakartade cancer spred sig, ringde hon till mig.

– Nu vill de amputera mitt ena ben. Ska jag gå med på det, Rudi?

– Ja, ifall det räddar ditt liv.

 

Mörkret tätnar, den tunga daggen får husväggen att drypa. Jag törnar mot en stol på den fuktiga terrassen. Oljelampan sprider sitt flackande sken, jag tänder stearinljus i klippans svarta skrevor. Jag kryper allt djupare in i grottans varma mörker, så som jag under mitt korta besök i Leningrad för tre år sedan kröp allt djupare in i Kirovteaterns hemliga skrymslen.

De långa korridorerna, den väldiga teaterns vener och artärer, härvor av osynliga nerver som alla ledde till nervcentret, det pulserande hjärtat: scenen bakom Golovins ridå, fortfarande magisk. Billiga sovjetiska lampor lyste upp foajén där ryska gummor satt och sålde inträdesbiljetter. Damm och sot, trasiga stolar staplade på varandra, grå smuts som samlats under Stalins tid och som blivit ännu gråare under den långa och hårda bresjnevska eran. En slumrande Törnrosevärld bakom en järnridå, hundra år av spindelväv och klängande rosenrankor. Och nu: Gorbatjovs glasnost och perestrojka, alldeles för sent för mig.

Hur mycket trakasserier från KGB:s håll hade mina vänner i Leningrad fått stå ut med på grund av mitt avhopp? Var inte Ninels trötta blick också en smula anklagande? Jag ville säga: Minns du när vi för trettio år sedan dansade jive på ungdomsfestivalen i Wien …

Jag teg, plötsligt hade jag ingenting att säga, jag stirrade i mitt rykande teglas. Borde jag för länge sedan ha överlåtit mig åt de sovjetiska myndigheterna och sagt:

– Här är jag, gör med mig vad ni vill. Förvisa mig till Archangelsk, så som ni gjorde med poeten Brodsky!

Jag steg in i klädförrådet och rotade bland dräkternas frasande siden och tyll, raden av svanprinsessklänningar. Jag ville hitta någonting bekant, någonting från min egen tid under 1950-talets sista och 1960-talets första år, under Chrustjovs ”töväder”. Bajaderens turban, det breda spanska tygbältet från Laurentia, kostymen som jag hade på mig när jag dansade mot Kolpakova i Giselle …

Mina njurbesvär hade blivit värre, senare uppträdde jag med en kateter gömd under min danskostym. Jag mötte de förlägna, förskräckta blickarna, men ingen vågade säga till mig:

– Sluta dansa, Rudi. Du är alldeles för sjuk för att dansa!

Borde jag ha stannat här, i Kirovteaterns innersta lilla rum? Jag grävde och grävde bland de övergivna plaggen, tills jag fann vägen till en ännu avlägsnare värld: Mariinskij. En tid av kejserlig prakt? Så liten och ömklig dräkten var: de vita ärmarnas broderier, de slitna tygbanden som fästes med en ovalformad grön brosch, den rosenprydda dräktfållen, byxans ljusblåa siden. En svag doft av damm, puder och parfym. Le Pavillon d’Armide … Jag tryckte dräkten mot mitt bröst och kunde bara sakta viska hans namn: Nijinsky.

 

Jag ser henne på långt håll från fönstret som vetter mot vägen. Taxibilen stannar utanför det rostiga zinkstaketet, hon stiger av tillsammans med en följeslagare. Hon hittar inte den lilla stigen: hon måste klättra uppför det skrovliga berget. Det mörka håret, allid lika slätt och välkammat. Solglasögonen, de bländvita långbyxorna, antagligen inhandlade hos Ted Lapidus, en enkel svart t-tröja.

– Välkommen!

– Tack, Rudi!

Varför besöker hon mig här på Saint Barth? Varför är hon så besatt av mig? Under min första turné i New York flögs Margot och jag i ett privatplan till Vita Huset. Hon visade oss omkring, jag prövade att sitta i presidentens arbetsstol, i gungstolen som gjorde gott åt presidentens sjuka rygg. Jag nickade och log, ändlöst imponerad. Samtidigt var jag på min vakt och lite rädd: vad ville hon av mig, en ung rysk dansör?

Hon ser besviken ut när hon stiger in i stugan.

– Det här huset är väl ingenting att ha, Rudi? Fast utsikten är tjusig.

Hon sätter sig på en hård stol på terrassen och dricker en kopp te, som Charles har bryggt på det lilla gasköket. Hon tar aldrig av sig solglasögonen. Det var hon som uppmanade mig att investera i guld.

Jag vet att det finns folk som skrattar åt mig bakom min rygg. Blev jag någon som jag aldrig drömde om att bli: beundrad och fruktad, föraktad, föga älskad, ensam med min hund i min gyllene våning vid quai Voltaire? Jag ville aldrig bli en hovnarr: prinsessan Margaret och jag i en loge på Covent Garden. En spelknapp i det kalla kriget? Jag ville bara dansa, vad annat kunde jag göra? Allra helst ville jag dansa för Balanchine i New York City Ballet. Han förklarade att det inte fanns rum för en balettprins i hans kompani. Béjart svartmålade mig offentligt, men bad mig senare om ursäkt.

Det hände att jag inte kunde behärska mig. Överviktiga, obegåvade ballerinor i Wien, dansare som käbblade om fackföreningsärenden i Stockholm. Ja, jag kastade saker, vaser flög i väggen, jag söndrade ett notställ, slog folk på käften. Jag fick raseriutbrott, de drabbade mig som en vit blixt och fick mig nästan att mista förståndet. Jag ville att … Jag tänkte att … Varför kan de inte … Begriper de inte att …

Jag tycker om bilden av mig som Faunen, tillsammans med Yves Saint-Laurent. Fotografiet togs efter en galaföreställning för elva år sedan. Faunen, en mytisk varelse med den gyllene hårskruden, och Yves, en kostymklädd fransman från vårt eget tidevarv. Jag inbillar mig att vi båda behövs.

Hon sitter kvar i solen. Jag mumlar, kanske mera för mig själv:

– Min mor fick beröm för sin fina yoghurt på mejeriet i Ufa.

En ödla vilar blickstilla på den heta klippan, vinden kastar omkull ett ämbar. Jag vill lyssna på Bach och bläddra i notbladen. Jag tänker hemska tankar, jag föreställer mig blodfläckarna på hennes chockrosa Chaneldräkt i den öppna bilen i Dallas. Sedan tänker jag på Jurij Solovjev, på blodet som sakta färgade hans dyna, tills det stelnade till is.

Jurij och jag var rumskamrater på hotellet i Paris. Jag satte mig bredvid honom på hans sängkant.

– Ska vi gå ut och promenera? Jag vill vandra vid stranden av Seine.

– Du vet att vi inte får röra oss på egen hand.

Jag lade min arm omkring honom, jag rufsade till hans hår. Han drog sig undan.

– Kom nu, Jura.

– Låt mig vara, Rudik!

– Då går jag ensam.

Ett steg närmare stjärnorna och Gud, Jurij … En kall januarinatt sexton år senare stängde Jurij Solovjev dörren om sig på sin datja utanför Leningrad, lade sig på sin säng och sköt sig i huvudet. Kosmiske Jurij, stjärndansaren från Kirov. Kroppen frös sakta till is, medan vinden packade snön i allt högre drivor utanför huset. Någonstans långt borta visslade ett tåg och en ny dag grydde, för att åter om några timmar förvandlas till natt. Här dallrar solskenet i eftermiddagshettan.

Hon stiger upp för att gå. Vi kindpussar varandra.

– Adjö, Jackie!

– Adjö, Rudi!

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.