Vi startar vid Kampen, åker runt i Helsingfors, reser tur och retur till Kongo, London, Parga, Barcelona. Slutar i väntan på en hemresa till Senegal. Marianne Backlén tecknar en bild av ungdomar i en globaliserad värld.
De står och hänger vid ingången till Kampens köpcentrum: ungdomar i åldern tolv till sexton. Somliga är ännu yngre, andra lite äldre. Jag sneglar på dem: finns min femtonåriga son bland dem?
Jag ser vietnamesiska tonårskillar i trendiga frisyrer, unga afrikaner engagerade i samtal på lingala, wolof eller somali, mörkhåriga pojkar som kunde vara kurder eller iranier. Finska småtjejer, fjortisar, alla utstyrda i kläder från Gina Tricot och H&M, står i klungor och kastar nyfikna och beundrande blickar på pojkarna. Flickor, vars pappor kommer från Gambia eller Ghana. Somliga av dem lärde jag känna redan på nittiotalet i Helsingfors första mångkulturella förening, Familia. Idag hör de här flickorna, liksom mina egna tre barn, till en krets av ungdomar med mångkulturell bakgrund, ungdomar som balanserar mellan två olika kulturer: den härskande finländska och den som anses exotisk och främmande.
Kongolesiska, ivorianska eller kamerunska ungdomar granskar utbudet i klädaffärerna. Hur vet jag att de kommer från dessa länder? Hör jag det på språket? Det kan jag väl inte, för enbart i Kamerun finns det 230 olika språk. Är det den överdrivet trendiga stilen som avslöjar varifrån ungdomarna kommer? De somaliska flickorna i sina huvuddukar och långa kjolar utgör en markant kontrast till klädbutikernas minimala shorts och toppar. Somliga av de västafrikanska flickorna har redan fått barn. Sjuttonåriga mammor som tittar längtansfullt på de nya sommarkläderna samtidigt som de skuffar på barnkärror. De är en svår balansgång mellan en materialistisk global tonårskultur och ett förpliktande moderskap.
För ett par år sedan ville min son inte visa sig tillsammans med mig när vi var på väg till köpcentret för att inhandla någon attiralj till hans skejtboard. Med några snabba kliv försvann han uppför rulltrappan till de övre våningarna, vars butiker har mystiska namn som Cruel Age, Morticia och Spiritstore.
Idag har han ingenting emot att visa sig tillsammans med mig. Plötsligt omges jag av hans kompisar och skolkamrater, sydamerikanska Gabriel, armeniska Lazar, Olga från Ukraina, Jani från idrottssällskapet. Endast få ungdomar med invandrarbakgrund tränar i en idrottsförening, friidrott, basket eller handboll, eller spelar ett instrument, piano, violin eller gitarr. Musiklektioner, medlemsavgifter och idrottsgrejer är dyra, mammorna måste lära sig att sälja tvättpulver och Ullmaxprodukter. En massa talanger förblir oupptäckta och outnyttjade.
* * *
Skolavslutning. Ungdomar samlas i Koffens park, på Sandudd. När mina två äldre barn gick i högstadiet var jag inte lika orolig. Under de senaste åren har ett nytt fenomen kommit med i bilden: slagsmål. Lyckligtvis berättar min 15-åring detaljerat om händelserna. Den späda Gabriel blir trakasserad av finska pojkar, varpå han ringer snabba mobilsamtal för att få ihop sitt eget sydamerikanska gäng i bästa West Side Story-stil. I Observatorieparken trakasserar en grupp invandrarkillar på ett fult sätt en ensam finsk pojke som de tycker ser ut som ett skinhead.
Jag försöker se ett mönster bakom det hela. Är det etniska motsättningar som åstadkommer bråken? Inte alltid. Utanför ett jugendhus i hjärtat av Ulrikasborg vill berusade finlandssvenska ungdomar som oinbjudna gäster invadera en tonårsfest, vilket resulterar i slagsmål och bråk. Min son står på behörigt avstånd, men polisen förhör även honom. Att finlandssvenska ungdomar i Helsingfors har mycket lite kontakt med invandrarungdomar är inte deras eget fel. De flesta invandrarbarn går i finsk skola, många i de östra förorterna. Och ändå anses finlandssvenskar ha en mera liberal syn på invandring än finnarna. Men är det i vissa fall enbart teori?
* * *
När mina barn var yngre gick vi ofta på etiopiska jul- och påskfester, som firades enligt den ortodoxa kalendern. I början följde barnens jamaicanska pappa med: myten om kejsaren Haile Selassie lever vidare i rastafarikulturen. Men i praktiken har karibier och etiopier ganska litet gemensamt med varandra, varken historiskt eller kulturellt, fast de kanske liknar varandra till utseendet med sin gyllenbruna hy och sina vackra ögon.
I dag har vi ingen sådan tillflyktsort i Helsingfors. Fjärmas mina barn allt mer från sina afrikansk-karibiska rötter? Jag läser Yasmin Alibhai-Browns bok Mixed Feelings, The Complex Lives of Mixed-Race Britons och önskar att det fanns liknande studier på finskt håll. England är en före detta kolonialmakt: kontakten till andra kontinenter knöts för många hundra år sedan. Min tjugoåriga son bläddrar i boken, men konstaterar att den inte intresserar honom ett dugg.
För ett par år sedan började min dotter umgås med en grupp afrikanska ungdomar. Många kom från Kongo, före detta Zaire, detta väldiga, potentiellt rika land som tyranniserats av den belgiska despoten Leopold II och som Joseph Conrad beskrev i Mörkrets hjärta. De flesta hade kommit till Finland som barn tillsammans med sina föräldrar, som antagligen beviljats politisk asyl. Min dotter deltog i stora födelsedagsfester, hon fick ett nytt kroppsspråk och lärde sig ord på lingala.
Men sedan kom någonting nytt med i bilden: slagsmål, svartsjukedramer mellan unga par. En ung man, som min dotter tyckte verkade speciellt trevlig, hade ett brottsregister, en annan en hemlig flickvän i en annan stad. Det framgick att somliga av ungdomarna (i åldern tjugo till tjugofem) hade lämnats vind för våg i Finland. En mamma hade flyttat till Frankrike med en ny man, en pappa var bosatt i Angola strax intill den kongolesiska gränsen.
En dag kom min dotter hem med fem par nya pojkjeans plus ett antal tröjor. Piratvaror från Paris? Någon hade bara lämnat dem efter sig. Jag vill inte ha dem här, sade jag, men mina söner jublade. Och en stor väska. En äkta Louis Vuitton? Jag missade filmen Ghetto Millionaires på årets DocPoint-festival: kongolesiska unga män besatta av dyra märkeskläder. Hos somliga påminner det om ett slags kleptomani. Småningom övergav min dotter sina nya vänner. I dag gillar hon inte ens Vuittonväskan, utan föredrar den röda Pirkkakassen.
* * *
Jag tänker på vårt samhälle som är så fullt av motsättningar, på arbetslivets och boendeförhållandenas osymmetriska mönster, på olika krav och värderingar. Varför måste vi, som har arbete, ofta jobba tills vi drabbas av burnout, medan det finns familjer, både finländska och med invandrarbakgrund, som klarar sig förhållandevis bra på sociala bidrag?
En finsk kvinna bor i Nordsjö med sina två tonårsbarn i en lägenhet på 75 kvadratmeter. I en nedre våning trängs en invandrarfamilj på tolv personer i en bostad av samma storlek. En mamma med sex barn, plus ett antal äldre släktingar. Barnen är prydliga och väluppfostrade, familjegemenskapen stark. Men vad händer när de äldsta barnens barnbidrag tar slut, när det gäller att verkligen integreras i det finska samhället?
Det finns över 30 000 marginaliserade ungdomar i Finland. Ungefär en femtedel har invandrarbakgrund. För somliga blir det kris när grundskolan tar slut. Ett spirande alkohol- och drogmissbruk blir kanske värre. Det finns tonåringar som blir utkastade från sina hem. En finsk-afrikansk pojke vill rymma från en stad i norr: han står inte ut med sin finska styvpappa.
De stora bostädernas tysta ensamhet, visserligen med hisnande utsikt mot Rönnskär eller Smedsparken. En finsk tonårspojke får lov att hjälpa sin pappa att kasta ut pappans berusade flickvän. Det finns finländska unga, vars svåra pubertet ”botas” med antidepressiva läkemedel. Ibland kan det gå riktigt illa och husets flagga hissas på halvstång. Vi är fortfarande chockade: på en tonårsfest faller en sjuttonårig pojke från balkongen och dör, en pojke som övernattat hos oss och spelat datorspel med mina pojkar.
De döda kropparna i filmen Biutiful, de spanska pojkarna som ligger i sina öppna kistor. Kineserna som arbetar illegalt på ett bygge och kvävs ihjäl i källarvåningen. Deras kroppar dumpas i havet och spolas upp på stranden, de blodiga lakanen när någon som vet för mycket knivhuggs ihjäl. Den unga pappan som flyr Francos diktatur och dör i Mexiko för att balsamerad sändas tillbaka i en förseglad kista. De dödas samtal i en snöig skog, i himmelriket?
* * *
I Finland förknippar man invandring med mångkultur. Båda ingår i varandra, men det finns invandrarfamiljer som förhåller sig skeptiskt till andra kulturer, precis som det finns homogena finska eller finlandssvenska familjer som obehindrat umgås med invandrare och välkomnar dem i vårt land.
Mina barn antas ofta vara invandrare, när de var yngre trodde många att de var adoptivbarn. Få finländare vet vad mångkultur är i praktiken. Å andra sidan, att ha en mångkulturell bakgrund eller att leva i en mångkulturell familj betyder inte att man automatiskt är expert på invandring, rasismens mekanismer, orsakerna bakom kulturkrockar.
Redan för ett par år sedan, före Sannfinländarnas brakseger i årets riksdagsval, ställde mina barn den oroliga och smått paranoida frågan: Måste vi flytta bort från Finland ifall Sannfinländarna får makten? Barn och tonåringar vet förvånansvärt lite om politik, men även mycket små barn anar det negativa tonfallet i uttryck som ”negergubbar”, speciellt om en av dessa ”gubbar” kunde vara barnens egna pappor.
Det är ett faktum att vardagsrasismen har ökat i Finland. I dag blir invandrare allt oftare utsatta för rasistiska påhopp. Har det blivit lättare för ”vanligt folk”, som ett resultat av Sannfinländarnas valseger, att uttrycka rasistiska åsikter? Har Halla-ahos och Hakkarainens åsikter legitimerat rasismen? En kvinna i 25-årsåldern säger någonting sårande åt min dotter i spårvagnen. Det som tröstar min dotter är att några medpassagerare (alla äldre finska kvinnor) blir upprörda å hennes vägnar och tycker att kvinnan borde skämmas.
* * *
För en tid sedan reste min dotter till London tillsammans med sin finsk-gambiska väninna. De skulle bo hos väninnans gambiska faster i Plaistow. Vi hittade bilder av gatan på nätet: en rad ganska trevliga låga tegelhus. Jag köpte en guidebok. Det finns ett romantiskt skimmer över en tonårsflickas första resa till London. Kom ihåg att gå på Tate Modern och vandra i kvarteren i Notting Hill, du minns väl Julia Roberts i filmen? Jag köpte små presenter åt fastern, fast jag visste ju vad hon skulle uppskatta allra mest: några sedlar.
Framme i Plaistow ringde min dotter och lät förtvivlad: Här bor en massa små barn och alla verkar så fattiga och hungriga, vi kan omöjligt stanna här. Jag ringde till ett ungdomshotell och bokade två bäddar åt flickorna. Men på kvällen hade läget lugnat sig, barnen var borta och flickorna beslöt sig för att stanna hos fastern.
De åkte på sightseeing med en släkting. Men de såg aldrig Notting Hill och gick aldrig på Tate Modern. Ändå tror jag att resan var lärorik på många olika sätt. Att vara turist är ett obekant fenomen för många invandrare. Christer Kihlman skrev så träffande om den unga argentinaren Juans ointresserade inställning under ett besök i Finland: ”Hans rörlighet var en lokal rörlighet och hans hemkänsla upphörde omedelbart när en kulturtradition som sedan barndomen ympats i blodet på honom inte mera var giltig.” (Alla mina söner, 1980)
I fjol reste jag med mitt yngsta barn till Parga på Greklands västra kust. Vi besökte Hades tempel och vadade i Acheronfloden för att försäkra oss om vår odödlighet … Mina barn har bekantat sig med grekisk mytologi och historia via Hollywoodfilmer som Troy, Alexander och 300, som handlar om slaget mot perserna vid Thermopyle.
På Jungfru Marias dag, som Pargaborna firar till minnet av befrielsen från albanen Ali Pasha, uppenbarade sig afrikanska väskförsäljare i den lilla stadens hamn. Min son språkade med dem, de enda afrikaner vi såg under vår semester. De grekiska försäljarna i souvenirbutikerna tilltalade min son med överdrivna afrikansk-amerikanska uttryck, vilket han genomskådade och tyckte var löjligt. ”Hey, brother, you want to buy a t-shirt, man?
I dag visas den kamerunska konstnären Barthélémy Toguos väskinstallation på ARS 11 i Kiasma. Stora och billiga plastväskor som flyktingar bär med sig. I filmen Biutiful flyr afrikanska väskförsäljare hals över huvud under en polisrazzia i Barcelona. En man tas fast och blir utvisad, hans unga hustru och barn blir vräkta. Men det är hon som får de döda kinesernas obetalda löner, en ordentlig bunt med pengar, vilket jag tycker man kan unna henne. Med barnet på ryggen står hon på en järnvägsstation, på väg hem till Senegal.
Marianne Backlén
Namnen i essän är fingrerade
