Om en debattöppning görs på en riktigt låg nivå behöver man inte alls vara särskilt skarp eller presentera ett genomtänkt inlägg för att framstå som mycket förnuftig i jämförelse. Man kan se det som en allmän lag, men den präglar alldeles särskilt den diskussion som följt efter Svenskt näringslivs förslag i somras om sänkt studiestöd för studenter i ”lågproduktiva ämnen”.

I Hbl 9.8.2011 menar Sixten Korkman, vd för Näringslivets forskningsinstitut Etla, att förslaget är ”orealistiskt eftersom det väcker så starka reaktioner”, och vidare att det är svårt att definiera (sic) vilka ämnen som är samhällsekonomiskt lönsamma. Han låter dock vidare förstå att unga människor som inleder sina studier borde ta mera ansvar för sina val 1) genom att i högre grad bereda sig på att finansiera sina studier med lån, 2) genom att fundera på möjligheterna att få jobb senare.

”Jag tror att individen är rationell. Väljer man ett ämne som inte ger säkert jobb eller en bransch där lönen är låg så beror det ofta på att man fattat beslut utgående från bristfällig information.”

Det är märkligt hur Korkman antydande idiotförklarar unga människor som väljer riktning för vad de ska göra resten av sina liv (de är ansvarslösa och okunniga), samtidigt som han dikterar för dem att det enda som räknas som rationalitet är en kalkyl av ekonomiska sannolikheter. Glöm intresse, glöm begåvning, anlag, värderingar och verksamhetslust. Glöm nyare forskning om hur postindustriella ekonomier fungerar och det faktum att villkoren och behoven på framtidens arbetsmarknad inte är kända ens för ”experter” som Korkman.

Samma olust som griper mig har kanske svävat genom korridorerna på Hbl, för i samma nummer av tidningen slår Marit af Björkesten på ledarplats ett slag för humanioran och uttrycker en befogad oro över den humanistiska utbildningens roll i Finlands framtida utbildningspolitik. Något besvärande ligger det ändå i hennes slutkläm: ”Frågan är om svårigheterna med att inse värdet av humaniora handlar om arbetsgivarnas tunnelsyn eller om det är humanisterna som misslyckats med att föra fram värdet av bildning.”

Det här har vi hört förut, och givetvis ska humanister inte huka, utan fundera på vad de kan och göra det så väl som möjligt. Samtidigt undrar jag om inte frågan lassar över en orimlig bevisbörda på humanister: förutom att vi ska göra våra jobb som lärare, redaktörer, städare, företagare, administratörer, översättare, konsulter; ta hand om våra barn, dammsuga, tänka kritiskt, delta i kulturlivet och vara aktiva medborgare, antyds det att vi också kollektivt ska bevisa att våra 3–12 år av humanistiska studier inte var bortkastade ur samhällets synvinkel, att nätter och dagar med Foucault eller Henry Parland eller Aristoteles eller Hobsbawm var rationella på ett sätt som tillfredsställer t.ex. Sixten Korkman. Eftersom det idag finns många, på alla nivåer av samhället, som ifrågasätter vår nyttighet ska vi alltså berätta för dem att vi visst har något att erbjuda.

Men borde man inte snarare fråga varför det överhuvudtaget har kommit att framställas som ett samhällsproblem med (för mycket?) kompetens inom språk, historia, andra kulturer, etik, litteratur, vetenskapsteori, konstteori; med (för många?) människor som är utbildade i att läsa, skriva och tänka kritiskt och som dessutom oftast, hör och häpna, försörjer sig just på sitt kunnande?

Nora Hämäläinen

Du kan kommentera denna artikel, eller länka till artikeln från din egen site.