Rollen påminner om ikonmålarens. Översättaren är medel, filter och instrument, skriver Janina Orlov.

 

Som jag minns det började allt i november för mer än tjugo år sedan. Jag blev tillfrågad om jag ville översätta Kama Ginkas dramatisering av Dostojevskijs Brott och straff för Lilla teatern i Helsingfors. Romanen hade nyligen kommit i reviderad översättning till svenska av Hans Björkegren och den versionen anbefalldes som ledstjärna. Språket skulle vara tufft, jag skred till verket. Nu skulle det snart visa sig att Björkegren och Ginkas vandrat ganska olika vägar, men det bara sporrade mig och jag tog ut svängarna lite extra i Raskolnikovs dröm. I den finns en sekvens som skildrar misshandel av en häst. Hästen är väl närmast en krake och jag med mitt hippologiska förflutna tänkte dra till med en fackterm, rättare sagt ett begrepp på ”fackslang”, och kalla hästen ”kratta”. För det var så vi talade om dem, utslitna kusar som man kunde räkna revbenen på. Klart att ordet ströks. Det hade knappast gått att uttala från en scen utan att publiken hade reagerat – på fel sätt.

I min nit att göra rätt gick jag så långt att det blev fel, en vanlig företeelse hos nybörjare. Under åren av ryskastudier hade jag bland annat ägnat mig åt ordagrann översättning av såväl skön- som facklitterära texter. Det var ett utomordentligt sätt att lära sig hur en text är konstruerad och vad orden betyder i sitt språkliga sammanhang. Men vad jag då inte begrep till fullo är, att det behövs flera varv, att en skönlitterär översättning innebär att skriva en ny text som på bästa sätt förmedlar originalet medelst de redskap man har till sitt förfogande. Och redskapen består av fem sinnen, gärna också ett sjätte, samt god kännedom om målspråket jämte fantasi och tålamod. Omedelbart efter att ha skrivit detta börjar jag ifrågasätta mig själv. Hur kan jag vara så tvärsäker och: behövs det inte mer? Självklart gör det, men frågan är om det går att klä i ord. Vad jag menar är att översättning är en gränslös verksamhet precis som all annan språklig kommunikation. Att uttömmande återge vad praktiken går ut på låter sig därför inte göras. I det följande kommer jag därför att reflektera kring några företeelser som jag kunnat iaktta i arbetet med att föra en text ifrån ett språk till ett annat. Mina synpunkter är naturligtvis bara mina och behöver inte uppfattas som allmängiltiga, någon kanske känner igen sig, en annan tänker måhända ”nej, usch så där är det inte alls!”

 

För fjorton år sedan flyttade jag till Sverige. Jag hade då gjort några mindre översättningar från ryska till svenska, men eftersom jag även arbetat med finska (och ryska) i egenskap av varvstolk på Wärtsilä, och dessutom tyckte att den finska litteraturen var alltför okänd utanför landets gränser, bestämde jag mig för att bli murbräcka. Barnlitteraturen blev inkörsporten och det med buller och bång. Jag minns när jag fick mitt första korr på översättningen av en ungdomsbok i retur. Jag grät. Inte nog med att det fanns en massa stavfel, det fanns en massa andra otympligheter också. ”Vad vet du?” som hälsningsfras i ett rikssvenskt sammanhang ”skar i örat”, som man säger på ryska. Svirvelspön och batterier ska vi bara inte tala om. Till saken hör att jag översatte tre böcker parallellt. Det ska man inte göra. Konstigt nog blev en av dem prisbelönt som bästa utländska bok. Nästan samtidigt fick jag mig tilldelad Nina Sadur, rysk prosaist.

 

Ögonöppnare och förförerska. Första gången jag läste romanen Sad som sedan blev Lustgården, fattade jag nästan ingenting och undrade om och hur jag skulle dra mig ur projektet. Det fanns ju en deadline och en överenskommelse. Men under andra läsningen öppnade sig plötsligt romanens mellersta del och jag var fången. Den alkoholiserade vårdarens morgonprocedurer var som ett spindelnät där jag var flugan. Jag gick omkring som i ett rus och mumlade namnet Dyrdybaj för mig själv under hundpromenaderna. Hela den deliriska handlingen utspelades inför mina ögon, jag hade bott i samma område, jag hade känt lukterna och jag visste precis hur mjölken skummar mot stävans kanter en vinterkväll i Sibirien. Det sista är lögn, men jag såg det och jag levde mig in i det. Jag tror det är så det är när det är som bäst, översätteriet. För när det är som bäst är det jämförbart med lätt berusning och jag vill inte sätta punkt för dagen, rädd som jag är att känslan och stämningen då går förlorad. Jag har läst att författaren och ledamoten av Svenska Akademien, Peter Englund, alltid rundar av dagens arbete mitt i en mening. På så vis, menar han, är det lättare att fortsätta nästa dag. För min del är det alltid svårt att börja igen, hur euforisk jag än känt mig dagen innan. Det spelar mindre roll vilket förhållande jag har till texten i övrigt. De första meningarna drabbas av skrivfel, orden vill inte infinna sig och jag börjar räkna sidor, eller tänka på annat. Milt tvång är av nöden och se, snart läggs ord till ord och rad följer efter rad. I bästa fall. Är det en text som inte talar till mig, kostar det mer än bara god vilja och hyfsad arbetsmoral. Det kostar inte bara svett och möda utan mycket mycket mer.

 

För ett bra tag sedan gjorde jag misstaget att tacka ja till ett uppdrag för att jag råkade ha en lucka i programmet. Boken var hyfsat tjock.

Den anlände och jag satte igång, det var sommar och sol, hundvalpen pockade på min uppmärksamhet. Mycket snart insåg jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Jag kunde alla ord, nästan, men de sa mig ingenting. Långa meningar, jag blev tvungen att gå fram med en machete i satsdjungeln för att uppfatta sammanhangen; hur bisatserna hängde ihop med den huvudsakliga och vad det var som pågick i texten. När jag väl kommit så långt, upptäckte jag att mitt eget bygge inte höll. Dags att backa och göra om. Tiden gick och jag insåg att jag aldrig hinner inom utsatt tid. Dessutom kom livet utanför översättningarna emellan. Jag satt och våndades, det började värka i armarna. Boken blev fuktskadad, sidorna krullade sig, där ute blev det allt mörkare. Till sist tog jag mod till mig och kontaktade redaktören. Uppskov. Men det blev inte bättre. Som en snigel kravlade jag mig fram i textfårorna och försökte intala mig att det var lustfyllt. Det gick inte alls och efter att ha blivit sjukskriven för första gången i mitt liv (på grund av infektioner överallt), ringde jag en kollega.

Det sägs ofta att översättaryrket är ett ensamt yrke. Min erfarenhet är en annan. Åtminstone i Sverige är kommunikationen översättare emellan mycket livlig. Det betyder för den skull inte att man sitter bredvid varandra framför skärmen och spelar fyrhändigt på tangentbordet. Men det existerar en kollegial solidaritet och ett genuint intresse för hantverket och dess irrgångar. Min kollega åtog sig att göra halva boken och mer därtill, vi skulle dela på honoraret. Idag tror jag att om inte hon hade ställt upp, då skulle jag nog fortfarande sitta med de vindlande meningarna, ledbruten och tröstlös, medan löven föll igen en gång och min karriär i branschen en gång för alla var över.

 

Det heter att översättaren inte ska synas i texten, läsaren ska inte förnimma att han eller hon läser en översättning, det ska kännas som om texten var skriven på målspråket, men atmosfären, tonen, känslan och rytmen ska vara de samma som i originalet. Sistnämnda är svårt. Det lönar sig därför att läsa sitt alster högt för sig själv och för andra, frivilliga lyssnare. Rollen påminner om ikonmålarens. Översättaren är medel, filter och instrument. Men också mentor, skulle jag vilja tillägga. Vad gör man med en medioker text? Ska man visa upp svagheterna på det nya språket, författarens inkonsekvenser och slarv, konstlade bildspråk och taffliga personporträtt? Svaret, som jag fått av mer erfarna kolleger, är nej. Gör det bästa möjliga av det du har. Annars råkar du själv i kläm. Översättningens läsare har ju sällan eller aldrig tagit del av originalet, det ger dig som översättare oanade friheter. Till dem hör också möjligheten att utelämna. Visst är det frestande när man brottats några dagar med en obegriplighet, att bara låta den uppslukas av mörkret. Läsaren vet ändå inte vad som är borta. Men samtidigt är det en etisk fråga. Mina tillkortakommanden får givetvis inte synas i texten, men det är också fel av mig att dölja dem. Var går då gränsen mellan sanning och lögn i översättandets praktik?

 

I ett samtal med en annan kollega kom vi in på trohet och otrohet. Det finns en äldre skola som pläderar för att man ska vara trogen originalet. Kerstin, som hon heter, hävdade att det snarare är det motsatta som gäller. För att nå ett bra resultat måste man vara otrogen. Slutligen insåg vi att det är just detta, att vara otrogen, som leder till att man de facto är trogen. Endast så når man nerven och pulsen i originalet.

Min tumregel är att ”allt ska med”, på något vis. Och det är här seendet kommer in i bilden: För mig är det livsviktigt att se det som händer i verket, i minsta detalj. Kan jag inte det kan jag heller inte förmedla något som är fullgott. Men, jag kan också ha sett fel. Det har hänt mig några gånger när jag översatt texter som på något vis tjusat mig. Plötsligt ser jag saker som inte finns, det kan röra sig om namn som stavas annorlunda, ställen eller företeelser som jag ser enligt hur texten har lärt mig att se. Jag går händelserna i förväg och lägger ord i textens mun. Som i fallet med den sibiriska stävan. Nu rör det sig inte om avgörande sekvenser, snarare om detaljer. För den oinvigde syns nog inte missarna. Och tur är det. Men, så inträffar plötsligt något som får en att haja till och inse att det aldrig går att vila på lagrarna.

 

För mig som översättare har Sofi Oksanens författarskap betytt oerhört mycket, inte minst vad gäller arbetstillfällen. Puhdistus eller Utrensning, som romantiteln lyder på svenska (för övrigt också omdebatterad och ifrågasatt) har slagit alla rekord. Ändå, som alltid när en översättning är klar, öppnar jag fortfarande den tryckta boken med lätt bävan. Varje gång hittar jag ställen som jag tycker att jag borde ha gjort annorlunda. Det är en klyscha att hävda att en översättning aldrig blir färdig, men det stämmer dessvärre. Tack och lov existerar begreppet deadline. Samtidigt är det ett oundvikligt faktum att osäkerheten hos mig som översättare tilltar i takt med ökad erfarenhet. I början slängde jag in en kratta och häpnade över att ingen förstod, och jag ansåg att översättning av barnlitteratur var knepigare, eftersom det fanns så många restriktioner gällande språkbruket. Idag är ingenting längre självklart. Men för att återgå till förförande text vill jag avsluta denna betraktelse med första ordet i dess titel ”Morsch”.

 

Utrensning gavs ut på svenska för ett och ett halvt år sedan. I början av juni innevarande år, råkade jag läsa ett inlägg på en blogg, från februari i år, som handlade om min översättning. Bloggaren hade hittat ett stavfel; den ryska drycken Mors, som är gjord på lingon eller tranbär, stod i min översättning som Morsch! Missen föranledde henne att ifrågasätta huruvida resten av de ryska inslagen var korrekt återgivna. Det ante mig tänkte jag, nu är jag fast, upp som en sol och ned som en pannkaka. Men efter ett ögonblick insåg jag att det var minnet som hade spelat mig ett spratt. Jag hade sett den röda drycken för min inre syn, men kommit ihåg namnet på en annan, ”Jorsch”, som är betydligt starkare – en mix av öl och vodka i samma glas. Det kan sålunda bli fel trots att man är övertygad om att det är rätt. Vilket bara bekräftar det som Gunnel Vallqvist, legendarisk Proustöversättare, sa på en föreläsning för många år sedan: det gäller att vara ödmjuk inför texten. Så enkelt är det.

Själv tycker jag att man kan jämföra översättande med pardans, där ursprungstexten är den förande. Vissa dansar man bättre med, ibland blir det sämre, men man lämnar inte sin partner på golvet. När det är som bäst är det gudomligt.

 

Janina Orlov

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.