Tatjana Brandt sätter ord på översättarens ångest. Originalets kattmjuka språng blev ett enda fullmäktigeprotokoll. Syftningar går i kors och så sitter man där med en diffus känsla av att ha börjat från slutet och landat i en helt oväntad fråga.

Sällan blir diskussioner om litteratur mer laddade än när en översättning kommer på bordet. Det dröjer inte länge innan minspelens behärskade artighet vecklar ut hela sin kritiska potential – det finns gränser för hur artig någon kan se ut innan det blir förkrossande. Den som ska översätta en dikt kommer att tvingas ta ett eget grepp om läsaren, leda honom eller henne genom diktens rum, visa upp vissa saker och låta andra försvinna mellan språken. Det är en tolkningsakt ganska lik den en musiker gör när hon spelar ett stycke som någon annan har skrivit. Det är väl därför det kan vara så smärtsamt att läsa en översättning om den skyler eller döljer just det som talat till en själv i dikten. Till all lycka finns den motsatta erfarenheten, översättningen som lyser upp saker man knappt sett, saker man sjavat förbi eller fått om bakfoten som nu står fram och bländar en med sin inlevelse och precision. Finstämda förskjutningar som man inte anade att kunde formuleras på svenska eller ord som tills nu pantat på sina inneboende djup. Ord som man hittills använt helt slarvigt i tron att de var handfasta och enspåriga bara för att märka att de strängt taget bars upp av en ytspänning kring ett mysterium.

Jag är själv en förtappad klåpare som aldrig verkar få till den rätta skruven mellan språken. På något sätt verkar mina bollar ständigt vina ut i terrängen och lägga sig till ro i något fullständigt oåtkomligt sorkhål. Det är inte bara diktöversättningarna som vimsar ut i nattmössan och särken – jag har ofta förvånansvärt svårt att klara av vår moderna vardagliga flerspråkighet. Alla dessa begåvade vänner till mig som kryssar ut och in mellan språk och diskurser utan att förlora sin inre kompass… Jag har aldrig begripit hur de gör.

Det finns så många lurviga teorier om Språket som man kan hala fram ur studietidens djup men de verkar alla finnas till för en människosort som talar ett språk och slåss med en viss mer eller mindre personligt bekant verklighet. Vissa teorier har en stor rollista (mammor och pappor är särskilt frekventa, en och annan Superadressee kan gästspela och Gud är på inget vis utesluten) andra teorier opererar med mer körliknande uppsättningar, olika sorters kollektiva diskurser som klagar i kulisserna men ingen verkar ta på allvar att den babyloniska förödmjukelsen är primär. Vad hjälper mig Språkets relation till fan och hans mormor när mina tankar dröjer, tänjer sig, vilar, sjunker mellan stolarna, mellan de olika språkens ljus. Man gör sig alltid illa. Och det man slutligen säger liknar inte den möjlighet som man gav upp, som man förrådde, när man gav den ord. Det blir aldrig bra.

Språkgranskning kan ge mig samma tillfredställelse som städning (jag är sannerligen inte städtokig, men när man väl uppbådat energin, satt igång, kan man gripas av ett slags bister energi som har sina sidor), det samma gäller för granskning av en text, redaktörsjobb och dylikt. Man ställer en preposition till rätta, skjuter in en bisats ordentligt under ett bord och dammsuger upp onödiga skräpande omständligheter. Resultatet syns genast och man kan känna sig belåten, mera ljus och inga legoklossar att stiga på, en vädrad text som inbjudande vänder sig mot sin läsare.

Men översättningen… Finskans rytmiska syntax som med spårsäker fullkomlighet landar i punkt och ens egna tafatta försök att mobilisera lämpliga småord. Lite som att ha våldsam hicka. Jag hör den finska meningens säkra klang och laddar upp med en ny armada av hjälpverb och prepositioner, ju och nog och en himlastormande svärm personliga pronomina, syftningar som går i kors och en diffus känsla av att ha börjat från slutet och landat i en helt oväntad fråga. (Man måste verkligen ha tålamod om man vill lära någon som går på ettan att sticka, sade min dotter så klokt här om dagen. Det är kanske där man borde börja?)

När man så efter svettig möda lutar sig tillbaka för att granska sin översättning har originalets kattmjuka språng mellan tankarna förvandlats till ett fullmäktigeprotokoll ur en rusig mardröm ”vilket företrädesvis framhålls av ifrågavarande—- (vem var det nu???)–”  Den förföriska dubbeltydigheten i radslutet på en dikt, sjunger nu bokstavligen på sista versen som en diabolisk papegoja i färd med att upprepa ens misstag i det oändliga. I min desperation kan jag ibland få för mig att formulera om meningen på finska för att få en ny ingång, ett oförstört uppslag vilket omedelbart påminner mig om att jag ju överhuvudtaget inte kan finska. Att efter en översättningsdust försöka säga normala saker på finska känns lika möjligt som att bygga en bilmotor av ett paket skruvar.

Jag läser på engelska, stora mängder fantastiska romaner på ett språk som allt mer blir ett njutningens, flyktens och de fria vyernas hemliga litteraturspråk. För jag talar aldrig engelska – utom när jag i tankarna grälar med mina fiktiva bekanta – men det är fortfarande litteraturens språk, tankarnas språk och inte munnens. Och romanerna jag läser har en tendens att vara skrivna på 1700- eller 1800-talet vilket får mig att misstänka att mina försök till obesvärad samtalston kunde slå lite fel på krogen. Men man vet ju aldrig. Samtidigt famlar jag ständigt efter översättningar för de vyer, de vissheter, de frågor och iakttagelser som de här böckerna lyser upp. ”She took him in,” skriver Henry James och jag vet vad det seendet rymmer, men inte hur man formulerar det. Jag vet hur man gör när man ser på det sättet, men inte hur det beskrivs. (Hon tog sig en liten titt på honom, hon glodde på honom, hon blängde nej stirrade envetet, hon borrade sin inträngande blick rakt igenom honom nej hon bröt sig in i hans medvetande, hon genomskådade honom, nej hon fick en snilleblixt av hans åsyn… tja hon tog in honom, på sitt rum –.)

Det som med välsignad foglighet låter sig flyttas mellan språken är bilderna, metaforerna, de saliggörande liknelserna, symbolernas mjuka blodomlopp, omskrivningarnas puls, hallucinationernas feber. Aldrig älskar jag bildspråk så mycket som när jag gett mig i kast med att leka översättare. Vad beror det på att vår moderna flerspråkiga tid har en så aggressiv inställning till just bildspråk och omskrivningar?

Det första som däremot förloras är skrattet. Humorn slinter lättast ut mellan språken, mellan tidsepokerna, mellan pinnarna av samförstånd och missförstånd. Döda skratt är rätt makabra inte minst för att fiktionen omedelbart tappar sitt grepp om läsaren och textkonstruktionen gapar som en gammal rostig byggnadsställning, en fåfäng struktur utan liv, en behållare för ett gammalt dött skämt, eller för min egen oförmåga till inlevelse.

Tatjana Brandt

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.