Oroligheterna i London i början av augusti var något av, om ni ursäktar uttrycket, en julafton för en viss typ av sociologer. Vad man än tänker om samhällen och maktstrukturer, måste föreställningar man har prövas mot en verklighet som väller över gränserna på ens väl avgränsade forskningsämne. En tydligt avgränsad händelse som både bekräftar och gäckar förutfattade meningar blir en samlande punkt, givetvis inte bara för sociologer, utan också för andra samhällsvetare, journalister och debattörer.

De som faktiskt gör samhällsvetenskaplig forskning brukar höra till de mera sansade samhälleliga kommentatorerna: svepande moraliska utsagor eller politiska utspel är inte god ton hos en som arbetar med att ta reda på hur det ligger till bortom gängse föreställningar. Men tillfället gör tjuven.

Zygmunt Bauman, som har gjort sig känd för en relativt bred publik med sina böcker om konsumtionssamhället, skrev en kolumn om händelserna 9.8 i Social Europe Journal (www.social-europe.eu) och hans kommentar plockades snabbt upp av andra medier. Till exempel översattes texten i Svenska Dagbladet 12.8 med titeln ”Plundring substitut för shopping”.

Bauman beskriver upploppen som ”de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp”. Det handlar ju inte om de verkligt fattigas revolt, noterar Bauman. Problemets kärna är inte heller till exempel bara social ojämlikhet (vänsterns standardståndpunkt) eller bristande moral (högerns standardståndpunkt), utan social ojämlikhet kombinerad med en särskilt konsumtionsinriktad kultur.

”Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera”, skriver Bauman i SvD:s översättning. ”Nivån på våra shoppingaktiviteter och den lätthet med vilken vi gör oss av med ett föremål för att ersätta det med en ’ny och förbättrad’ version är det huvudsakliga måttet på vår sociala ställning och vårt poängsaldo i tävlingen om livsframgång. I butikerna söker vi lösningen på alla problem som vi stöter på på väg från besvär till tillfredsställelse.”

Klatschigt värre, lätt att upprepa och kanske på något plan sant i fråga om just de här upploppen, där tonåringar plundrade elektronik och gympaskor. Men själv blir jag en smula förbannad över att en renommerad, slipad, välformulerad sociolog och debattör inte bryr sig om att uppdatera sin analys och nyansera sina slogans inför händelser som genuint prövar samtidens snäva politiska fantasi.

”Vi är alla främst konsumenter” var kanske för något årtionde sedan en frisk analys, ett nytt perspektiv, ett sätt att beskriva en ny fas i konsumtionskulturen. Särskilt exakt har den analysen dock aldrig varit, och den har alltid varit moraliserande. Idag låter den bara vag och fadd och von Oben, även om Bauman generöst skriver vi snarare än de.

En stor del av min generations samhällsvetare och humanister har läst Bauman på universitetet och den jord som han slarvigt sår i är i det här avseendet delvis plöjd av honom själv. Men det finns bättre stoff att så i den jorden. Bland de kommentarer som Baumans text har fått på Social Europe Journal finns flera kritiska inlägg som påpekar att upploppens orsaker faktiskt inte är uppenbara, utan öppnar flera konkreta forskningsämnen. På den svenska tidskriften Ord & Bilds blogg (www.tidskriftenordobild.se/ordblogg/) lovar sociologen Helena Holgersson (även nämnd i ledaren NT 34) att följa med hur den brittiska sociologiska debatten om upploppen utvecklas under hösten. Samtidigt lovar hon diskutera begreppet ”public sociology”, dvs. det att sociologer deltar i samhällsdebatten just i egenskap av sociologer.

Nora Hämäläinen

Du kan kommentera denna artikel, eller länka till artikeln från din egen site.