Efter cirka en timme stormar applåderna med sporadiska bifallsrop – vilket i mitt tycke är ganska imponerande från publikens håll, med tanke på att vi inte kan ha varit fler än 75 (det var ungefär antalet sittplatser som fanns till hands). Men imponerande var också Teater Venus musikteaterföreställning Gimme Another Country. Jag kan inte annat än samtycka till de yttranden som några som satt bredvid mig i publiken fällde.
– Jag kunde ta lite mera av det där.
– Jo, det får inte ännu ta slut. Var är mellanakten?
Speltiden på ca en timme kan låta en aning kort, men under denna timme var jag gripen. Pjäsen öppnar vid en (leksaks)tågstation någonstans i västern, med ökensand blåsande och middagssolen gassande. Herr B, pjäsens huvudperson, anländer och sätter sig på sin kappsäck i skuggan av en liten fönsterbrädskaktus. Han lockar till sig en fluga, som spelas av Oskar Siléns pekfinger. Prima!
Kort efter det blir Herr B av med sitt pass: Herr B måste styrka sin identitet för att få ett brev. Dock visar sig passet vara föråldrat. Så han blir utan både kuvertet och passet. Herr B överger senare även resten av sina ägodelar i hopp om ett varmt bad. Det är något surrealistiskt över det hela. I regissören Minna Harjuniemis förord i programbladet beskrivs huvudpersonens tillstånd som vacklande på en existentiell gräns.
Harjuniemi sägs vara specialist på okonventionella musikteaterföreställningar, och så skulle jag också karaktärisera Gimme Another Country. Men om någon får kalla kårar av ordet ”okonventionell” och tänker på något slags experimentell avantgardeteater, så är det inte det det handlar om, utan om en underhållande föreställning som är okonventionell i ordets bästa bemärkelse: dialogen är ställvis absurd, men rolig; ljudlandskapet fängslande, musiken av Eternal Erection-medlemmarna Sam Huber, Joakim Guthwert och Pontus Gylling roande, samtidigt som det talas och sjungs på finska, svenska och engelska.
Gimme Another Country är en ganska liten produktion, men desto intimare var kopplingen till publiken, som satt nästan helt fast vid scenen. Berättarmässigt skulle jag beskriva pjäsen som minimalistisk, i bemärkelsen att åskådaren måste göra sina slutledningar angående fabulan utgående från små antydningar – från samtalen, sångerna, ett brev från fru B, det föråldrade passet, etc. Emellertid upplevde jag även pjäsen som så fåordig att det utöver Herr B:s predikament blir svårt att säga något angående tematisk utveckling.
Som åskådare identifierar jag mig delvis med Herr B, som spelas av Max Bremer, vars ovetande, oförstående ansiktsuttryck för mig förkroppsligar åskådarens upplevelse av föreställningen. För lika ovetande som han tycks vara i relation till det som händer omkring honom, lika svårt hade jag ibland som åskådare att få ett grepp om vad det var som egentligen försiggick – mina aningar till trots.
Patrick Martin
Gimme Another Country. Teater Venus. Manus & regi: Minna Harjuniemi. Dramaturg: Max Bremer. Scenografi & kläder: Paula Koivunen. Ljusdesign: Pekka Pitkänen. Musik komp. txt. arr.: arbetsgruppen. Kapellmästare: Sam Huber. Ljudkonsult: Kristian Ekholm. Musikalisk rådgivare: Zarkus Poussa. Foto: Stefan Bremer. Scenteknik: Anttoni Halonen. Producent: Max Bremer. Regiassistent: Aleksi Klöve. Produktion: Universum, Birgit Aittakumpu & Hanna Kuustie. På scenen: Max Bremer, Sam Huber, Joakim Guthwert, Åsa Nybo, Pontus Gylling, Oskar Silèn, Paula Koivunen.
