Reportagebok från planet Föräldraskap

Med utgångspunkt i den egna erfarenheten skildrar Mats Jonsson med svartaste tusch och bitskaste humor vardagen som småbarnspappa.

Otaliga är de böcker, bloggar och tidskrifter som beskriver småbarnslivets vedermödor. Att få föräldraskapet att gå ihop med arbete – gärna en karriär – en någorlunda jämställd relation till sin partner och livet i stort, verkar vara en omöjlig ekvation för vår tids urbana medelklass. Nästan som om det vore en sanning som inte får ifrågasättas. Som heltidsarbetande småbarnsförälder är jag i högsta grad medveten om att det emellanåt kan vara en pärs att få vardagen att flyta smidigt. Men på sistone har det börja skava rejält i öronen när det talas om det uttjatade livspusslet, de tunga småbarnsåren och folks tusen projekt som ska avklaras innan barnet fyllt två. Vi bor ändå i ett land som i mångt och mycket underlättar för föräldraskap.

Mer sällan talas det om det existentiella i att få barn – den omtumlande kärleken, att bära en unik individ intill sig, att vara en länk i ett släktled. Detta finner jag istället hos dem som inte tar föräldraskapet förgivet, exempelvis hos de medverkade i den angelägna antologin Utan (2011). Vad som behövs i diskussionen om föräldraskap är en fördjupad politisk och existentiell dimension som förmår koppla ihop familjeliv, jämställdhet och försörjning med en analys av samtiden.

Jag förstod inte hur mycket jag saknat en text som Mats Jonssons självbiografiska serieroman Mats Kamp – naturligtvis en flört till herr Knausgård – innan jag fick den i min hand. Jag ömsom skrattade, ömsom grät igenkännande över hur Jonsson ger fingret åt det så kallade Nya Sverige, där familjen ses som ett företag och det mesta handlar om att det egna jaget med våld ska förverkligas och synliggöras. Det handlar om klass, om utanförskap, om identitet och statusjakt. Aktuell i sin brännande kritik är den på båda sidor av Östersjön. Med utgångspunkt i den egna erfarenheten skildrar Jonsson med svartaste tusch och bitskaste humor vardagen som småbarnspappa i Stockholm. Detta samtidsdokument är inget mindre än en glödande politisk pamflett. Dessutom har Jonsson förmågan att lyfta blicken från den egna navlen och placera sig själv i ett större samhällspolitiskt sammanhang.

i ekorrhjulets våld

Mats kamp är en fristående uppföljare till den hyllade Hey Princess (2002). Där skildrade Jonsson indiekretsarnas Stockholm i mitten av 90-talet och sitt sökande efter kärlek, jobb, att bli ”Någon”. I Mats Kamp har Jonsson gått vidare med sitt livs kärlek Victoria. De skaffar barn, köper bostadsrätt, får fast jobb och skaffar sig alla de obligatoriska stockholmska medelklassmarkörerna. Efter en tid börjar dock vardagen krackelera för den lilla familjen, som sitter sönderstressad i ett ekorrhjul med molande känslor av otillräcklighet.

Emellanåt bryts det narrativa med renodlad plakatpolitik, vilket är ett lyckat stilistiskt grepp. Under rubriken ”Exakt hur illa det är ställt med den svenska skolan”, visar Jonsson med korpsvarta streck hur hustrun Victoria successivt bryts ned på grund av sin allt mer pressade arbetssituation som högstadielärare. I en hjärtskärande scen ligger hela den lilla familjen på sängen, gråter och håller om varandra. Droppen för familjens sammanbrott kommer efter att Jonsson slitit halvt ihjäl sig på föräldrakooperativet Tok-kloks obligatoriska matlagningspass samtidigt som han jobbar mer än heltid på Galago. Skildringen av dagiset – statusjakten bland stora och små, klassomedvetetet lismande, mobbningen – kommer att bli en modern klassiker i seriesammanhang. I sann striplitt-anda tecknar Jonsson människorna i sin omgivning, vissa i mer ofördelaktiga bilder, som till exempel den nyrika mediahipstern som gång på gång flyr sitt ansvar på dagiset.

Ilskan hos Jonsson går inte att ta miste på. Inte heller den outsinliga kärleken till hustrun, dottern Ellen, vännerna och Stockholm. Detta är Jonssons mest politiska serie hittills, en reportagebok från planet Föräldraskap, i ett land där inte ens den priviligerade medelklassen lyckas få ihop tillvaron. Dessutom borde den vara obligatorisk läsning på föräldrautbildningarna. I en intervju i Dalarnas Tidningar (9.9.2011) säger Jonsson att eftersom han är ”en mönstermedborgare i det borgerliga Sverige, måste jag säga ifrån. Jag skulle kunna svika mina ideal och anställa en städfirma, men jag vägrar. Och jag vill att flera ska vägra, och jag vill att de som vägrar ska säga det”. Just det. Jag vägrar.

 

 

Ylva Larsdotter

Mats Kamp. Serieroman av Mats Jonsson. Galago, 2011.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *