Det var givet att det finlandssvenska mediefältet tidigare i höst skulle gå igång på Maria Wetterstrands beklagande över att det inte finns tvåspråkiga (finsk-svenska) skolor i Finland. Något mera överraskande var att diskussionen snart inte bara nådde Helsingin Sanomat, utan också under en längre tid har genererat nya kommentarer, t.ex. en kolumn söndagen 13.11, där chefredaktören Mikael Pentikäinen jämför den rådande språkpolitiken med kejsaren utan kläder och Wetterstrand med det lilla barnet som vågar säga att han inga kläder har.

Den kanske mest förbryllande aspekten av diskussionen är det förkrossande intresse för svenska och tvåspråkighet som plötsligt uppenbarats hos finnarna, i vårt land där den obligatoriska och därmed alla förunnade skolundervisningen i svenska har varit den finska skolans främsta hatobjekt. Det näst mest förbryllande är den anklagande ton med vilken man bemöter finlandssvenskarnas befogade oro över att en tvåspråkig skola skulle underminera den kanske viktigaste helsvenska miljön.

Tanken, som också Pentikäinen förefaller omfatta, är att stommen i de tvåspråkiga skolorna skulle utgöras av barn från tvåspråkiga hem, såsom Wetterstrands, som i den nya skolformen skulle få utveckla hela sin kulturella repertoar. Dessutom skulle medvetna och ambitiösa finska föräldrar kunna plantera sina barn i en miljö där de utan ansträngning lär sig ett språk till. Riktiga svenskspråkiga barn skulle i sin tur få gå i riktiga svenskspråkiga skolor där man får läsa finska som främmande språk och stärka sin enspråkigt svenska identitet.

Problemet med denna fördelning, uppenbart för de flesta finlandssvenskar, men tydligen svårbegripligt för finnar, är att de tvåspråkiga barnen i allt flera svenskspråkiga skolor utgör normen snarare än undantaget. De svenskspråkiga skolorna är i själva verket i många fall tvåspråkiga skolor, där den helsvenska undervisningen uttryckligen tryggar dessa barns fungerande tvåspråkighet i ett samhälle där de rent svenskspråkiga nischerna är få.

En tvåspråkig skola i större skala skulle med stor sannolikhet minska mängden finlandssvenska barn som får två fullvärdiga modersmål. Framför allt skulle de locka till sig en del av de tvåspråkiga eleverna, och med tiden göra det redan glesa svenska skolnätet ännu glesare, med konsekvensen att allt flera föräldrar av praktiska skäl väljer en finsk eller möjligen en tvåspråkig skola i stället. Etc.

Om målsättningen dock endast är att grunda några enstaka tvåspråkiga skolor i t.ex. Helsingfors och Åbo, av liknande modell som franska eller tyska skolan, har hela diskussionen handlat om en pipa snus. Att några tiotal elever per år får inleda sin skolgång på både svenska och finska har nämligen ingen som helst betydelse för vare sig svenskans position i Finland eller för tryggandet av finnarnas kunskaper i svenska.

En annan aspekt av diskussionen, som knappt har fått någon som helst uppmärksamhet hittills, är den blandning av identitespolitik och individualism som präglar den: Dels är det bra för de tvåspråkiga barnen att de hela tiden kan bejaka hela sin kulturella identitet, att de inte behöver välja mellan sina identiteter. Dels är det bra för föräldrarna att kunna välja en skola som passar just deras barn vare sig det sker på identitespolitiska grunder (de tvåspråkiga) eller för att man vill ge sina barn det där lilla extra som skiljer dem från mängden (de finska).

Ur den retoriska synvinkeln ser debatten om den tvåspråkiga skolan alltmer ut som en produkt av den nya tiden som i Sverige redan länge har varit nutid, med en valfrihet bland olika profilerade privata och kommunala alternativ där (privilegierade) föräldrar kan skräddarsy en önskad utbildningsväg för sina barn. I vissa fall kan detta förstås vara bra, men innan man kastar sig i famnen på valfrihetsideologin är det bra att ta reda på varför systemet har sett ut som det har gjort, och vad som finns att förlora.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.