Några tankar kring Tomas Tranströmers dikt Madrigal
Om nån bestämde att jag måste välja en enda bok av Tomas Tranströmer att ta med till den öde ön skulle det bli För levande och döda (1989). Om jag vidare måste välja en favoritdikt ur den boken skulle den heta Madrigal. Den är praktisk att ta med vart som helst eftersom den under olika tider har varit självgående i mitt huvud, nån gång på pricken bokstav för bokstav rätt men oftare mer och mindre deformerad av minnet. ”På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.”
h
I april 1990, året efter Levande och döda och strax innan den stroke som skadade Tomas Tranströmers tal- och rörelseförmåga, gästade han ett poesiseminarium vid Lärkkulla-stiftelsen i Karis. Han ville inte ”hålla föredrag om sig själv”, som jag minns att han uttryckte det, men slog sig gärna ner för att besvara frågor och samtala med Björn Wallén som ledde ordet och med oss andra som var där. TT sade många saker som har fortsatt att fara genom huvudet på mig genom åren, och vi kan tacka vår lycka för att Björn Wallén inleder sin nyutkomna essäbok Utifrån & Inifrån med en utskrift av det samtalet under rubriken ”Poesin som tillflyktsort i tid och rum” (2011). Jag tänker också förundrat på att vi inte kunde veta hur priviligierade vi var den gången – det kom ju att bli en av de allra sista gångerna TT själv talade och läste upp sina dikter.
Madrigal
Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer
en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen
i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir
ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt
finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde
en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.
Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår
och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans
universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.
Jag blev konfunderad när jag i en artikel nyss stötte på uppfattningen att Tomas Tranströmers författarskap skulle uttrycka ”en mörk livssyn”. Jag tycker tvärtom att det starkaste stråket genom hans diktning är ljuset och den existentiella tilliten (som också finns kring TT:s person, han liknar faktiskt mycket sina dikter, eller kanske hans dikter snarare liknar honom. Men det gäller att akta sig för att säga sådana saker med alltför stor andäktighet. För Tomas Tranströmer är också en rolig människa med stora och hjärtliga skratt, och den humorn finns likaväl i texterna).
h
Men tillbaka till Madrigal: det skulle ju inte kunna bli ljust om det inte var mörkt.
Den gången i Karis talade Tomas Tranströmer en del om Persefone-myten som en berättelse om oss alla, hur vi lever ljust och mörkt, i mer eller mindre maniska och depressiva perioder, ibland under jorden, ibland ovan jorden. ”Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.” Det är en stark röst, och den säger med sådan kraft att jag rörs till tårar: att våra liv inte är determinerade, att vi ärvde vad vi ärvde men vi kan förändras. ”Vi är inte utan hopp.” Och så är det den ouppklarade kärleken. Vi är vana vid att tänka att de skikt i oss själva som vi inte ser eller förstår enbart är förbrytelser och mörker som vi skyddar oss från genom att glömma. Men här talas det i stället om en stor kärlek! Kanske i förhållande till barndom och minne, till andra människor och Gud. Men kanske också som en beredskap, en andlig potential nedlagd i varenda människa. All vår hängivenhet i livet kommer ju att förbli ”ouppklarad”.
h
1993 gick en nordisk poesifestival av stapeln i New York där ett program var tillägnat Tomas Tranströmer. Han satt i sin rullstol till vänster framme nedanför scenen med sin hustru Monica, medan den ena översättaren efter den andra steg upp och läste hans dikter (TT lär vara översatt till ungefär sextio språk). Det var inte för ett ögonblick pompöst, det var rena kärleksbetygelserna och det var oförglömligt. Och på något sätt lät det hela tiden som Tranströmer. Till sist spelade han själv ett par pianokompositioner för vänster hand, på samma gång lite introvert och generöst.
h
Om du hittills har råkat missa Tomas Tranströmers poesi är du att lyckönska, du har något underbart framför dig. Det finns en pocketutgåva som helt enkelt heter Samlade dikter och innehåller rubb och stubb. Man kan också som förstahjälp googla lite och komma rakt på höjdare som Allegro, Schubertiana, Näktergalen i Badelunda, Guldstekel, Romanska bågar, Kort paus i orgelkonserten, Östersjöar från början till slut o.s.v. Och Preludium, den första dikten i TT:s första diktsamling 17 dikter (1954) som börjar: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.”
h
Kort efter att Tomas Tranströmer hade tilldelats nobelpriset deltog jag i en poesifestival i Kina. Det var en fröjd, TT är älskad världen över men kineserna verkar på ett särskilt sätt ha slutit honom i sin famn. Det finns rentav två översättningar till kinesiska av hans samlade produktion. Den ene översättaren är poeten Li Li som länge har bott i Sverige men nyss har återvänt till Kina, och jag satte igång med att fråga om allt mellan himmel och jord eftersom jag visste att få läsare har en sådan kunskap om texten som dess översättare. Li Li talade om metaforerna och hantverket. ”Men hjärtat?” sade jag. ”Ja okej”, sa Li Li och log vackert och skakade sitt långa hår, ”hantverket och hjärtat, och synliggörandet”
Tua Forsström
