Rosa är milt sagt en laddad färg. Knappast någon annan kulör väcker så mycket känslor. Genom åren har jag ömsom bejakat rosa – olika spets-, tyll-, prinsessperioder har passerat revy – ömsom tagit avstånd från färgen ”en seriös student på litteraturvetenskapliga fakulteten kan inte bära rosa”.

När jag läser genusvetaren och socialantropologen Fanny Ambjörnssons Rosa – den farliga färgen slår det mig att jag väntat ivrigt på den här boken. Inte minst efter att jag har fått barn har diskussionerna kring rosa versus blått kommit upp på agendan igen. Debatten kring färgerna på pojk- och flickkläder är inte ny, men det är givande att ta del av mekanismerna bakom. I sin uppmärksammade doktorsavhandling I en klass för sig (Ordfront, 2004) studerade Ambjörnsson hur genus, klass och sexualitet konstrueras bland unga tjejer. Nu granskar hon färgen rosa och dess betydelse i samhället. I en historisk exposé visar Ambjörnsson färgernas centrala betydelse för genuskonstruktionen.

Under 1600- och 1700-talen manifesterades makt och status genom pråliga och färgrika kläder, accessoarer och smink. I samband med industrialismen och den nya typ av borgerlig maskulinitet som då uppstod skapades det herrmode, vars hegemoni lever kvar än idag – den sobra, diskreta kostymen med tillhörande skjorta och slips. Grälla färger blev ett signum för kvinnlighet. Väl värt att notera är att trots detta var rosa ännu på 1950-talet en färg som förknippades med manlighet och pojkar kläddes med fördel i rosa.

Först ut att berätta om sitt förhållande till rosa är medelklassföräldrarna i Stockholms innerstad. De som uppfattar sig som upplysta, jämställda och fördomsfria. Här visar det sig att rosa är allt annat än ”bara” en färg. Å ena sidan ska det synas att barnet är en flicka – men det får inte vara för mycket rysch och pysch. Flera av de intervjuade menar också att användandet av rosa visar att man befinner sig lägre ner på den socioekonomiska trappan. Det är så att säga ”white trash” med rosa.  Ambjörnsson visar att den synen också finns inom feminist-vänsterrörelsen – även om den så kallade femme-inismrörelsen gör motstånd mot nedvärderandet av det feminina. De ser tvärtom rosa som en omstörtande motståndsstrategi och förespråkar en ”rosa revolution i vardagen”.

Boken är genomgående välskriven med finess, skärpa och tydliga källhänvisningar. Ambjörnsson lyckas föra ut sin forskning från de akademiska rummen utan att göra avkall på komplexiteten eller trovärdigheten. Vi får läsa om hur den thailändska poliskåren har ett bestraffningssystem där man låter de poliser som gjort sig skyldiga till mindre förseelser bära rosafärgade Hello Kitty-armband eftersom det anses omanligt och hur det gäller att ha en välfylld plånbok om vill köpa s.k. könsneutrala kläder.

I kapitlet ”Betydelsen av en rosa skjorta” möter Ambjörnsson män som av en eller annan anledning väljer att klä sig i rosa. Hos den grupp som lite skämtsamt brukar kallas ”Stureplansbrats” är det fullt legitimt och ett tecken på självständighet att bära rosa.

Rosa är som bokens titel säger ”den farliga färgen”. Ambjörnsson synliggör maktstrukturer och visar på det som samhället ser som svagheter – kvinnlighet, barnslighet, svaghet och fjollighet. Jag kommer aldrig mera att göra mig lustig över Barbie eller Hello Kitty. För vi behöver inte fler som nedvärderar flickor, kvinnor och deras världar. Snarare ska jag damma av min rosa klänning och plocka fram min Barbie till sonen.

Ylva Larsdotter

Fanny Ambjörnsson: Rosa – den farliga färgen. Ordfront, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.