Naomi Klein beskrev i Shockdoktrinen det sätt på vilket man bl.a. i Ryssland, Sydafrika och Argentina, introducerat nyliberala reformer då ett land befunnit sig i politisk och ekonomisk kris. Ett samhälleligt undantagstillstånd utgör ett utmärkt tillfälle för radikala förändringar. Begreppet ”kris” betyder ju vändpunkt.
Detta visste även den nyliberala ikonen Milton Friedman, som beskrivit denna process på följande sätt: “Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag då det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga”.
Frågan är om man är medveten om en process där det politiskt omöjliga görs politiskt oundvikligt när man är mitt uppe i den. Den kris som eskalerat i Europa under det senaste året har märkbart påverkat den ekonomiska debatt som förs. Det kan tyckas vara fråga om små skiftningar, en rad mindre beslut om stödpaket, regler och mekanismer. Likväl är det ändå fråga om stora retoriska och institutionella förändringar, drivna av den europeiska högern. Beslut görs med hänvisning till krisens akuta karaktär i snabb takt och de demokratiska processer man vanligtvis följer i beslutsfattandet kringgås.
Ett exempel är hur man börjat tala om skuldsättning. Statsskulden har nu blivit huvudproblemet i fråga om den offentliga ekonomin. I Katainens regeringsprogram beslöts att regeringen ska få statens skuldsättning att avta innan regeringsperiodens slut. Då man nu talar om behovet av att balansera budgeten utgår finansministeriet från denna målsättning. Utöver de 2,5 miljarder som det beslöts om i somras bör staten balansera budgeten med ytterligare 3,5 miljarder för att skuldsättningen inte ska öka, och 5 miljarder för att den ska börja avta. På EU-nivå kommer man, genom det nya avtalet om den offentliga ekonomin som merpartern av EU-länderna skriver under i början av mars, att cementera begränsningar av hur ekonomin kan skötas. Länderna förbinder sig till budgetunderskott på högst 3 procent och skuldsättning på högst 60 procent av BNP i sin nationella lagstiftning. Genom det nya avtalet får kommissionen makt att utfärda finansiella sanktioner mot stater som bryter mot reglerna. Detta avtal ger kommissionen makt att blanda sig i medlemsländernas centrala beslut om statsbudgeter, inklusive sociala utgifter, offentliga tjänster, arbetsmarknadslagstiftning och lönepolitik.
Problemet med detta nya ekonomiska paradigm är att statlig skuldsättning jämförs med skuld som hushåll och personer har, trots att den är av en helt annan karaktär. Att minska statsskulden blir ledstjärnan för den ekonomiska politik som förs, och därmed motiveringen till nedskärningar i de offentliga utgifterna. I Grekland har dessa nedskärningar lett till något som kan liknas vid en humanitär katastrof.
Minskningen av skuldsättningen är ett tacksamt tema för en höger som alltid strävat efter att minska statligt ansvar och som genom att prata om ansvarsfull ekonomisk politik i själva verket endast sökt att rättfärdiga skattelättnader och minskningar i de offentliga utgifterna. Stater har alltid haft, och kommer även i fortsättningen att ha, skulder. Frågan är om man tar lån för att genomföra statliga investeringar och offentliga satsningar eller för att lappa hål som skattelättnader och ett för litet skatteintag lämnar i den statliga budgeten. Det senare är nämligen vad man gjort i Grekland, liksom i Finland, under de senaste åren.
