START
  • Om Ny Tid
  • Arkiv
  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Skriv i NyTid
  • Visst luktar det!

    Denna artikel postades 18 april, 2012 och sparades under Recension av

    Antologin Det luktar inte är tio åttiotalisters uppriktiga syn på pengar och dess betydelse i privatlivet. Osminkat och frispråkigt, tycker Ylva Larsdotter som ändå saknar perspektivet utanför den trygga finländska medelklassen.

    Kärt barn har som bekant många namn: generation X, generation Y eller generation Me för att nämna några av de bokstavskombinationer som följer med åttiotalisterna. Den generation som inte kommer att få det bättre ekonomiskt ställt än sina föräldrar. Flera undersökningar visar att unga människors psykiska ohälsa har ökat rejält under tjugohundratalet. Oron bland unga över att inte kunna försörja sig i framtiden är utbredd och inte blir det bättre av en allt kärvare arbetsmarknad med få fasta anställningar. Klimatkrisen som ett reellt hot och inte minst det urholkade, segregerade välfärdssystemet skapar ångest och gör att många slås ut innan de ens fått försöka, eller helt enkelt dukar under. Alltjämt ligger Finland i den dystra självmordsstatistikens toppskikt och allt oftare är det personer under trettio som begår självmord. Det är inte heller någon hemlighet att inkomstklyftorna växer i Katainenland. Medellönen i Finland ligger på 3 200 euro per månad enligt färska siffror från Statistikcentralen. Ytterst få personer jag känner kommer ens i närheten av den lönenivån. Istället har de redan rika fått det bättre med löneökningar och skatteförmåner medan låginkomsttagare, ensamförsörjare, sjukskrivna och arbetslösa har fått det ännu sämre.

    Ordet fattigdom förknippas oftast med länder som Indien eller Sudan. Många vill inte befatta sig med de växande brödköerna bakom den egna knuten. Inom EU har man numera frångått begreppet ”en dollar om dagen” som en måttstock för fattigdom och talar istället om relativ fattigdom för att belysa att man i själva verket är fattig om man inte har en inkomst som gör att man kan upprätthålla en skälig levnadsstandard. För till syvende och sist handlar det inte om exklusiva utlandsresor eller var man äter sin söndagsbrunch för 20 euro. Det handlar om skillnaderna i fråga om hälsa, livskvalitet och inte minst självkänsla. Det handlar om att ens barn inte berättar om skolresan som kostar 30 euro för att de vet att mamma inte har råd. Det handlar om att ens drömmar och planer slås ner på grund av den krassa ekonomiska verkligheten. Det handlar om att få epitet ”white trash” om man bara har råd att handla kläder till barnen på Halpa-Halli och inte har ork eller tid att springa på trendiga loppisar i jakten på skor till ungarna. Som en välsituerad kursare från övre medelklassen i Stockholms innerstad uttryckte det när jag beklagade mig över hur dyr maten var då jag bara hade några kronor kvar på kontot: ”Det är så jobbigt att tänka på pengar så gör inte det”.

    För som Jonas Sundström rappt konstaterar i den inledande essän i antologin Det luktar inte – en antologi om pengar och ångest så är ”skillnaden mellan val och måsten pengar”. Som punkare skriver han in sig vid Hanken och fem år senare dunstar han ut som nyklippt ekonomie magister och går en strålande framtid till mötes, men nöjer sig istället med mindre. Sundström genomskådar medelklassens statusvåndor med de uppriktiga orden ”jag vet att pengar inte tar mig till ett lyckligare ställe, men jag vet det bara för att jag har tillgång till dem.”

    common people

    I boken berättar tio åttiotalister om sitt förhållande till pengar med avstamp i en barndom som inte är alltför avlägsen. I en av de bästa essäerna beskriver Mathias Rosenlund sin livssituation som medellös. Han sätter också fingret på vad det egentligen handlar om att vara fattig. Det handlar om att titta sig i spegeln och inte känna sig tillräcklig – varken för sig själv, sin partner eller sina barn. Att inte kunna betala sina räkningar i tid och därmed hamna i en eskalerande skuldfälla. Rosenlund säger det inte rent ut men ordet som beskriver hans situation på pricken är utanförskap. Det utanförskap som skapas då spiralen bara pekar nedåt och som leder till att man för att ens känna sig en gnutta mänsklig bjuder laget runt – trots att man inte har råd. Hans historia viskar ändå om förtröstan och om en tro om att han och hans familj en dag kommer att få det bättre. Framför allt är det en modig och ytterst välskriven text i sin nakna klarsynthet. Han är också den som är beredd att ta upp diskussionen om fattigdom i Finland idag.

    Christoffer Felix Wahlbergs Piraten och flygkaptenen tar istället upp den andra sidan av myntet – att vara mer eller mindre född med guldsked i mun och ha i stort sett obegränsad tillgång till ”la dolce vita” men ändå inte tycka att det är tillräckligt. Som vinimportör till barkbrödens land njuter Wahlberg av fester på kontinenten, italienska kalsonger och vackra damer samtidigt som han tror sig kunna ”vara lycklig med en skrynklig roman”. Jag vet inte vad som gör mig mest provocerad, den naiva aningslösheten eller romantiserandet av fattigdom. Som soundtrack skulle Pulps låt Common People passa utmärkt. Jarvis Cocker sjunger:

    ”Rent a flat above a shop, cut your hair and get a job. Smoke some fags and play some pool, pretend you never went to school. But still you’ll never get it right, cos when you’re laid in bed at night watching roaches climb the wall, if you call your Dad he could stop it all. You’ll never live like common people, you’ll never do what common people do, you’ll never fail like common people, you’ll never watch your life slide out of view, and dance and drink and screw. Because there’s nothing else to do.”

    Valet att avstå

    Det är en samling osminkade röster som möter läsaren. Men trots att de medverkandes personliga berättelser sinsemellan är disparata är helheten tämligen homogen. Ingen av dem har vuxit upp eller lever i någon egentlig fattigdom och utan att det skrivs ut så får jag intrycket av att om det skulle knipa ordentligt finns det en ekonomisk backup, i form av vänner, familj eller andra släktingar. För precis som redaktörerna Andrea Svanbäck och Julia Wiræus påpekar i förordet är de i högsta grad medvetna om att de tillhör en privilegierad medelklass. Svanbäck konstaterar att hon redan fått det mesta och det innan hon fyllt trettio.

    Med glimten i ögat placerar
    Perttu Häkkinen diskussionen om pengar i en populärkulturell kontext och tangerar även hur psyket förändras när inkomsten ökar. Om han blev en välbärgad krösus skulle han välja ”den komiska slösaktighetens väg”. Malin Klingenberg i sin tur konstaterar att det går att leva både enklare och mer förnöjsamt och därmed bli en mer harmonisk människa. Men för att återknyta till inledningen: det är lätt att säga att man kan avstå om man har det valet. Den upp över öronen skuldsatta Johannes Ekholm sammanfattar i sin något grabbiga text sin tid, sin generation, sin klass och sitt köns föreställning om hur man lever ett gott liv – inte göra andra illa, inte bli uttråkad (gud förbjude!) och inte ha dåligt samvete för hur bra man har det. Enkelt för dem som har en ekonomisk trygghet att falla tillbaka på, som inte har hungriga magar att mätta eller en sjuk pappa som behöver omvårdnad. De medverkandes perspektiv på pengar är många, ofta uppriktiga och frispråkiga. De flesta sticker inte under stol med att de har det tämligen gott ställt men ändå känner de att pengar skapar kontrollbehov och inte minst bekymmer. I essän En vadderad vardag beskriver Ronja Boije att hon, trots att hon har det mycket gott ställt, har ett ångestladdat förhållande till sin privatekonomi. Plötsligt kan katastrofen vara ett faktum och hon kan hamna utanför systemet.

    Ensidigt

    Jag saknar ändå ett mer principiellt, och framförallt ett djuplodande, politiskt resonemang kring pengar och ekonomi i dagens Finland, där frågorna om de tre centrala E:na –  ekonomi, ekologi och energi, som bland andra den norske politikern och journalisten Pål Steigan analyserar, skulle lyftas upp och sättas i ett större globalt perspektiv. Där det privata skulle möta det politiska i ett större överblickande sammanhang.

    Kommer pengar i sin nuvarande form (läs kapitalismen) ens att överleva? Med allt skamlöst plundrande som kapitalismen medför är jag inte säker på det. I tider då finansbubblor spricker och euron rasar, i tider då soppköken åter kantar gatorna och miljoner människor står arbetslösa runt om i Europa och politiker mest mumlar ursäkter är det visserligen intressant att plocka ner euron till ett privat plan och se vad den betyder för den enskilde individen i generation X på hemmaplan. Men ändå saknas förståelsen för att pengar faktiskt luktar, stinker och bränner.

    Jag önskar också att en äldre generation ges möjlighet att ge sitt perspektiv framöver, för jag är övertygad om att det skulle leda till en ytterst brännande och dynamisk diskussion om pengar, dess värde och betydelse nu och i framtiden. Som Wiræus visar i sin rapport från Indien har vi det i ett internationellt perspektiv inte så illa ställt i Finland, men man är alltid fattig eller rik i förhållande till den plats och den tid där man lever.

    Ylva Larsdotter

    Det luktar inte – en antologi om pengar och ångest. Red: Andrea Swanbäck och Julia Wiræus. Schildts & Söderströms, 2012.

    Kommentarer


    Hanna
    19 april 2012, 10:12

    Verkligen bra recension!Du fick mig både att vilja läsa boken OCH börja prenumerera på Ny Tid!

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>