Vi simmar alltid motströms

av Janne Wass

Robin Hahnel, upphovsmannen till teorin om deltagarekonomi, riktar en bredsida mot marknadskapitalismen och nedmonteringen av den nordiska välfärdsstaten. Vänsterns framtid kommer att vara en oändlig uppförsbacke.

– Walk out with me, säger Robin Hahnel och kastar kavajen över axeln då jag frågar om jag kan knäppa en bild av honom. Det är många som vill skaka hand och växla några ord med den amerikanska ekonomiprofessorn i Helsingfors universitets stora seminariesal. Hahnel lyssnar, svarar kort och artigt och ger sin e-postadress.

– Jag lovar att ta kontakt med dig personligen, om du mejlar mig, säger han och fortsätter till nästa person. Men nu har han fått nog av den varma salen och tränger sig upp för trapporna mot utgången med mig i släptåg. Uppe väntar ännu fler studerande som vill prata om deltagarekonomi och marknadskritik. Tålmodigt sätter han sig på en bänk och börjar diskutera. Genom sorlet hör jag inte vad han säger, men studenterna ser nöjda ut då de stiger upp. Medan jag står och väntar på att få plåta honom, går jag igenom dagens föreläsning i mitt huvud.

Robin Hahnel är en av upphovsmännen till en teori som kallas för deltagarekonomi (participatory economics). Teorin förklaras närmare på nästa uppslag, men i korthet kan den beskrivas som ett ekonomiskt system som baserar sig på en demokratisk beslutsfattarprocess och som tar i beaktande olika ekonomiska besluts inverkan på omgivningen. Hahnel är i Finland på indbjudan av Parecon Finland och har ett tufft program av föreläsningar i en veckas tid. På universitetet är rubriken Marknadskritik.

– Det är min första resa till Sverige och Finland, och jag är väldigt glad att vara här, eftersom jag länge har varit en stor beundrare av den skandinaviska ekonomiska modellen.

Keynesianism

Inledningsfrasen till föreläsningen är inte bara en artighetsfloskel – Hahnel går senare in på att förklara varför han tycker så bra om det nordiska socialdemokratiska systemet. Men temat för dagen är alltså kritik mot det marknadskapitalistiska systemet, ett ekonomiskt system som i dag är i kraft i stort sett i varenda litet hörn av världen.

Finns det ett alternativ? Ja, det finns det, enligt Hahnel, och då talar han inte om kommunismen, som han direkt kastar på de ekonomiska modellernas skräphög (han poängterar att han talar om kommunistisk planekonomi och inte tar ställning till kommunismen som politisk idé). Däremot lyfter han fram just deltagarekonomin, som har funnits till påseende i över 20 år, enligt Hahnel själv ”utan att någon kunnat skjuta teorin i sank”.

För den som kan sin John Maynard Keynes erbjuder föreläsningen i sig inte så fruktansvärt mycket nytt – det är mycket kritik till exempel av Milton Friedmans idéer och förvrängningen av Adams Smiths ”osynliga hand”. Men några detaljer fastnar i minnet. Hahnel medger bland annat att han köper argumentet om att en fri marknad kan leda till ekonomisk effektivitet. Men han tillägger:

– Att fria marknader leder till ett effektivt resultat är inte i sig en lagbundenhet. Det gäller nämligen att läsa hela teoremet och inte bara halva. Det är bevisat att lagbundenheten gäller endast om alla marknader är fullständigt likvärdiga, om inga externa effekter inverkar, om alla marknader är lika konkurrenskraftiga, om transaktionsavgifterna är försumbara och om alla parter har all information om affärernas följder. Alltså, endast om alla dessa villkor uppfylls kan man vara säker på att marknadsekonomi leder till ett effektivt resultat. Och det säger sig självt att alla de här kriterierna inte kommer att uppfyllas i verkligheten. Så det som teoremet egentligen bevisar är att det inte finns några som helst bevis på att en fri marknad leder till ett effektivt resultat.

Nyliberalt tabu

Den andra stora stötestenen för marknadsekonomin är enligt Hahnel just de så kallade externaliteterna, eller de externa effekterna. Med andra ord är det fråga om de tredje parter som påverkas av ett marknadsbeslut. Till exempel ett bilköp leder bland annat till ökad miljöförstöring, trängsel på vägarna och så vidare. Detta är något som en fri marknad inte tar i beaktande, vilket betyder att den egentliga kostnaden av detta bilköp blir betydligt högre än köpesumman, och den kostnaden betalas i slutändan av personer som inte själva har något med bilköpet att göra. Och det här ämnet är ett rött skynke för ekonomiforskare, menar Hahnel.

– Jag sitter och godkänner akademiska avhandlingar på universitetet. Ni kan inte tro vilka trivialiteter som folk kan breda ut sina texter om! Folk skriver avhandlingar om precis vad som helst. Man kunde ju tänka sig att någon ekonomiforskare i något skede skulle ha fått för sig att skriva om något så avgörande som externa effekter. Men icke. Forskningen kring externa effekter är så gott som icke-existerande. Och det beror helt enkelt på att för förespråkarna av marknadsekonomi är det här ett ämne som är fullständigt tabu.

Men vi har nu haft marknadsekonomi i ganska lång tid och ännu har inte världen helt kollapsat. Det beror enligt Hahnel helt och fullt på att vi haft reglerad och inte fri marknadsekonomi. Med hjälp av reglering kan man se till att jämna ut kostnader och ansvar för de externa effekterna, balansera marknaderna och motverka monopolisering. Dessutom ger en reglerad ekonomi staterna en chans att skjuta till pengar i svåra ekonomiska tider och stöda branscher som hotas av nedläggningar och massuppsägningar. Här kommer hans förkärlek för Norden in.

– Här i Skandinavien har ni varit mästare på det här, att med yttersta precision erbjuda stimulans just på de platser och i de branscher där det har behövts. Och därför är det så synd att ni nu tillsammans med resten av EU håller på att överge den politiken.

Krisen blir värre

Den ekonomiska krisen är ett resultat av den liberala marknadsekonomin, menar Hahnel, och han befarar att det kommer att bli värre.

– Efter den stora depressionen på 30-talet lyckades man svänga skutan genom att genomföra omfattande socialdemokratiska reformer för att reglera marknaden (den i USA så kallade nya given som lanserades under Roosevelt, red. anm). Och under flera årtionden inträffade inte en enda ekonomisk kris. Men sedan glömdes det här bort och se vad som hände! Och det värsta är att ingen regering någonstans i världen ens funderar på att ta i bruk några liknande reformer i dag. Tvärtom gör man det värre.

Att spara sig ur en recession är omöjligt, menar Hahnel.

– Rent logiskt kan man ju tänka sig att om man har mindre pengar, måste man dra åt svångremmen. Och det här fungerar kanske i en familj där man kan shoppa lite mindre bekvämligheter. Men en nationalekonomi är inte en familj och man kan inte direkt överföra tillvägagångssättet. Om du börjar spara, betyder det att folk blir utan jobb eller får mindre lön. Det betyder dels att du på samma gång måste höja socialutgifterna och dels att folk konsumerar och förtjänar mindre, vilket ger dig mindre skatteintäkter. Så att spara i krissituationer leder till att du paradoxalt nog kommer att ha mindre pengar än då du började sparkuren.

Stimulans är det enda som hjälper i ekonomiskt kärva tider, menar Hahnel. Men han poängterar att de ekonomer som har sagt det rakt ut, effektivt har förklarats persona non grata av den ekonomiska eliten.

– Känner ni till namn som Paul Krugman och Joseph Stiglitz? Visst, de har båda fått Nobelpriset i ekonomi. När har ni senast hört dem uttala sig om någonting? Va, länge sen, eller hur? De är totalt utfrysta i dag. Joe Stiglitz var chef för Världsbanken under krisen i Asien. I tre år försökte han bakom kulisserna övertyga IMF om att kraven på svångremspolitik för krispaket inte fungerade. Ingen lyssnade på honom, så till sist gick han ut med sin kritik i offentligheten. Vips så fick han sparken. Paul Krugman för sin del påtalade det idiotiska i Obamaregimens planer på att under den värsta bolånekrisen försöka balansera budgeten. Han blev utsparkad.

Vänsterns framtid

– Du ville visst ta en bild av mig?

Ännu är kön av diskussionsglada studenter inte slut, men Hahnel ser att jag står och trampar och jag lovar att det bara tar ett par minuter att plåta ett porträtt på honom, så vi går ut. Han frågar artigt vad jag heter och vem jag arbetar för och ställer upp sig för bild.

– Ska jag titta i kameran?

Då jag tar några fler bilder än vad som kanske är nödvändigt, brister han ut i ett stort leende.

– Du kan ta så många bilder du vill, jag blir inte vackrare än så här ändå!

På Vasemmistofoorumi (Vänsterforumet) dagen därpå fortsätter Hahnel att ta strid mot nyliberalismen under rubriken ”Socialdemokratins tillstånd och vänsterns framtid”. Mycket är upprepningar från dagen innan, men nu diskuterar han mer utförligt den nordiska modellen och välfärdsstaten.

– Det vanligaste argumentet för nedmonteringen av välfärdsstaten är att vi inte längre har råd med den. Det här är totalt nonsens, och det är lätt att bevisa. Fråga er det här: är ekonomin mindre produktiv i dag än den var för 40 år sen? Nej, är svaret, tvärtom är den mer produktiv än någonsin, vi har mer pengar att använda än vi haft förut. Alltså har vi också råd med välfärdsstaten.

Vi blev lata

Varför håller välfärdsstaten då på att monteras ner, frågar sig Hahnel. Hans svar är att våra prioriteter har förändrats.

– ”Vi” är naturligtvis inte vi i det här rummet. ”Vi” är den röst som hörs mest och som påverkar mest. Och det är de som helt enkelt inte vill ha en välfärdsstat. Det är den privata industrisektorn, Wall Street-spekulanterna och de superrika. Hur blev de den styrande kraften? Tänk på det här: de som sysslar med finansspekulationer, de producerar ingenting. De sitter framför en monitor hela dagen och har all tid i världen att hitta på sätt att marknadsföra den nyliberalistiska idén och dra mattan under fötterna på välfärdsstaten. I något skede blev deras budskap tillräckligt starkt. Vi blev lata, vi somnade vid spakarna och lät dem ta över.

Hahnel talar om alternativet, deltagarekonomin. Något överraskande säger han att han inte hyser några stora förhoppningar om att den ska kunna tas i bruk inom en överskådlig framtid.

– Borde vi slåss mot kapitalismen? Det är tyvärr en kamp som vi inte kommer att vinna, eftersom vi aldrig kommer att kunna övertyga tillräckligt många personer om att det kapitalistiska systemet måste skrotas. Det är vad jag tror, i varje fall.

Det låter en aning uppgivet, men enligt Hahnel är den bästa kompromissen just nu en kamp för, om inte ekonomisk demokrati, så åtminstone för ekonomisk rättvisa – och det är enligt honom just välfärdsstaten och den nordiska socialdemokratiska modellen, som håller på att rämna också hos oss.

– Är starka fackförbund en förbättring? Ja. Progressiva skatter, minimilöner? Ja. Detta måste vi kämpa för, men vi kommer alltid att möta på motstånd. Det var det min generation inte förstod. Vi trodde att vi verkligen kunde övertyga alla om hur man skulle bygga en bättre värld. Därför blev vi också så frustrerade då vi mötte ständigt motstånd. Vi splittrades i radikala och reformister, och den splittringen existerar ännu i dag. Men på något sätt måste vi kunna visa att vi både kan presentera ett nytt alternativ och samtidigt arbeta inom de ramar som finns. Därför måste vi kunna arbeta tillsammans. Vi behövs alla, eftersom vi alltid kommer att simma motströms.

text&foto Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.