Hans Falladas sista stora roman är litterärt svajig, men full av stämningsfulla beskrivningar från krigets Berlin.
Hans Fallada (Rudolf Ditzen, 1893-1947) betraktas i sitt hemland Tyskland som en av 1900-talets mest framstående författare. Utanför det tyska språkområdet har han av olika skäl inte varit lika erkänd, men 2009 beslöt sig det amerikanska förlaget Melville House Publishing för att återutge hans verk från 1930- och 40-talen. På så vis satte man i gång en formidabel Fallada-revival i hela västvärlden och i år utkom en av hans mest firade böcker, Ensam i Berlin, också på svenska i en ny, oförkortad version på förlaget Lind&Co.
Denna drygt sexhundra sidor tjocka roman från 1946, skriven på endast fyra veckor under det att Berlin delades mellan segermakterna, är en sammanbiten uppgörelse med nazismens fasor och det tyska folkets stumma medlöperi.
I grunden för berättelsen låg en verklig historia; romanen var egentligen ett beställningsverk av det då nygrundade Aufbau-Verlag, som skulle bli Östtysklands största. Den skildrar ett lågmält tyskt medelålders par, Quangels, medlemmar i olika nazistorganisationer, som i början av romanen nås av nyheten att deras son har stupat. De inleder en hopplös och förbittrad kamp mot regimen genom att i tysthet plantera små handskrivna kort med antinazistiska budskap på allehanda kontorshus i Berlin. På två år hinner de författa ett 300-tal sådana, av typen ”Mor! Hitler har dödat mitt barn”. De flesta korten hamnar omedelbart hos Gestapo, och så småningom når nazimaskineriet fram och mal sönder de tu.
Boken är Falladas sista stora roman och är skriven i ett rus, vilket dessvärre alltför ofta märks på de rent litterära kvalitéerna. Grundhistorien är visserligen vacker i sin tröstlöshet (här finns rentav ett deckarinslag i jakten på de två makarna, men man tvivlar förstås aldrig på hur det kommer att gå). Samtidigt kan man inte låta bli att fråga sig hur dessa två motståndshjältar skulle ha betett sig om sonen inte hade stupat? Deras kamp tycks vara uteslutande personlig, helt utan politiska förtecken.
Den största behållningen av denna svajiga roman är snarare allting omkring paret Quangel, allting som kommer ur författarens medvetande snarare än det arkivmaterial som han fått av förlaget: det fattiga norra Arbetarberlin med dess bostadskaserner och kolugnar, suputer och dagdrivare som blir hobbyangivare för att tjäna ihop till hästspel, degenererade SS-familjer som håller hela trapphus i skräck och ensamma kvinnor och män som lyckas stå emot omgivningen enbart tack vare sin inre soliditet. Sammantaget blir romanen först och främst en stämningsfull skildring av en svunnen tid, en miljö man ogärna vill ha tillbaka.
Att läsa Ensam i Berlin kan emellanåt kännas som att åka en gammal spårvagn. Alla dessa tvära tempuskast, oputsade meningar och alltför uppenbara utfall mot den redan besegrade regimen gör att man kan känna sig lite tilltygad – men stämningen och tidsandan går inte att ta miste på. På Amsterdamer Strasse i Berlin-Wedding hänger en liten minnestavla.
Maxim Grigoriev
Hans Fallada: Ensam i Berlin.
Översättning:
Knut Stubbendorff och
Pelle Månsson. Lind&co, 2012
(originalet utgivet 1947).
