Trots att Lola uppochner inte är Monika Fagerholms bästa roman, sätter sig thrillerpastischen under huden och släpper inte taget.
Höst 2011. Jana Marton drar ett djupt andetag av regntung brittsommarluft, parkerar bilen bredvid överklassbryggorna vid Skitviken och konstaterar att det var sjutton år sedan hon lämnade Flatnäs bakom sig. Åtminstone rent fysiskt. Nu är hon tillbaka. För en helg, för en återträff hos Minnie Backlund, numera Pettersson, och hon har fortfarande inte riktigt förstått varför hon blivit bjuden. Det är också sjutton år sedan hon hittade liket efter Flemming Pettersson under en morgonjogg, bara veckor innan den stora passagerarfärjan gick till botten och sänkte ner hela Skandinavien i dödsskuggans dal. Mycket har hänt sedan 1994. Men de öppna ögonen i det blodiga ansiktet på den stökiga centralgestalten i Flatnäs eget brat pack har hon emellertid aldrig lyckats skaka av sig. Kanske är det äntligen dags.
Jana Martons tillfälliga återinträde i den lika solkiga som charmanta småstaden Flatnäs är den fasta bas från vilken Monika Fagerholms thriller Lola uppochner tar sin ansats. Läsaren blir omgående informerad om att lösningen på mordet av Fleming Pettersson, och en väg ut ur den skugga som våldet har kastat över Jana Marton och många andra inblandade finns långt där borta i fjärran, ett romanliv bort. Och eftersom det står Monika Fagerholms namn på romanens omslag så är förväntningarna på de cirka 450 sidorna av gungfly mellan berättelsens inledning och dess slut ganska astronomiska.
Mellan början och slut placerar Fagerholm en böljande kollektivroman som till största delen utspelas under den ödesdigra hösten för sjutton år sedan då våldet tog Flatnäs i besittning. Det myllrande persongalleriet är fyllt av berättelser, några viktiga, andra mindre centrala, som liksom bubblar upp mot läsaren alltmedan små skärvor av det pussel som måste läggas vaskas fram.
Fagerholmskt värre
Pusslet är i sig själv en återkommande bild och ligger bokstavligen utspritt högst upp i ”kvarnen”, där den 19-åriga Anita Bäck åker runt i sin rullstol, långsamt förtvinande i en kronisk muskelsjukdom som hela Flatnäs intrigerande överjag. Det finns ingenting som undgår Anita, som i bitter ilska över sitt eget öde parasiterar på sina grannars hemligheter. Det är också i Anitas docka, Lola, som en del av lösningen så småningom ska visa sig finnas.
I kvarnen bor också mamma Ulrika, som super bort minnet av en havererad poetkarriär och sin älskade make Ib Kavanaughs maniska självmord (ett svanhopp från högsta våningen mitt inne i Stockmann), och lillasystern Ca, som är älskarinna åt kommunens pamp och den som blir huvudmisstänkt för det bestialiska dådet.
Monika Fagerholms berättelse flyttar från den ena till den andra och i mellanrummen susar den driftiga ungdomsentreprenören Bjarne Marin fram i sin van Candy Hot Truck och säljer korv och porrtidningar, den sorgridna prästen Eva Anderberg, smågangstern Ronald Rouhe och den världsberömda dokumentärfilmsregissören Ted Tallqvist med hustrun Reppan. För att bara nämna ett fåtal mycket fagerholmska karaktärer.
Ingen mellanroman
Pusslet som läggs på Anita Bäcks golv har över 20 000 bitar och ett oklart motiv som möjligen visar en ängel. Det pussel läsaren lägger kommer inte långt efter och består av mycket mer än den mordgåta som så småningom ska lösas. Småstaden dissekeras som en organism där svågerpolitik, vänsterprassel och kollektiva hemligheter präglar allt. Lojalitet, klass, skuld, skam och sorg är teman som bollas från den ena karaktärens sidoberättelse till den andra.
Ibland blir Monika Fagerholms berättelse nästan för rik och överladdad, och jag tror att jag har tappat grep om läsningen. Men jag behöver bara lägga ifrån mig boken för att märka att jag är kvar i Flatnäs och helt omsluten av romanen. Trots att Lola uppochner då och då verkar förlora fokus lyckas Fagerholm tränga sig in under huden och stanna kvar som en knappt märkbar, men ändå högst påtaglig mask som inte ger sig förrän jag skymtar den i utkanten av mitt eget öga. När upplösningen plötsligt kommer rämnar alla broar och lösningen exploderar som en ostyrig nyårsraket eller ett deus ex machina-motiv. Jag blir inte riktigt klok på varför. Det är nästan som om Monika Fagerholm driver gäck med läsarens, och möjligen sitt eget, underliggande behov av linjärt berättande.
Lola uppochner når inte Fagerholms bästa stunder (Diva), men det vore inte rätt att kalla thrillerpastischen för en mellanbok. Också när Monika Fagerholm inte toppar sig själv spelar hon i en liga som väldigt få platsar i.
Sebastian Johans
Monika Fagerholm:
Lola uppochner.
Schildts & Söderströms, 2012.
