1,3K

Den brittiska korrespondenten Luke Harding utvisades från Ryssland på grund av sina kritiska artiklar. Det var efter att hans fru och barn hotats och hans lägenhet utsatts för inbrott. Så länge landet styrs av en maktfullkomlig regent och en paranoid underrättelsetjänst ser han ingen ljusning för befolkningen.

– Vissa människor åker till Ryssland och förälskar sig i landet, de har till exempel en rysk flickvän. För mig var situationen en annan. Jag hade arbetat som utrikeskorrespondent för The Guardian sedan 2000. Jag hade jobbat i Delhi och Berlin, men min chef ansåg att jag skulle behöva en lite större utmaning. Jag frågade vad han menade och han sa att tidningen ville skicka mig till Moskva. Jag svarade att det ju var trevligt, men att jag inte kunde ett ord ryska. Enligt chefen var det inget problem eftersom tyska och ryska i praktiken är identiska språk.

Det säger Luke Harding, som år 2007 började arbeta som Moskvakorrespondent för brittiska The Guardian. På grund av sina kritiska artiklar blev han förpassad från Ryssland i fjol, och samma år publicerade han boken Mafia State, som behandlar läget i Ryssland i dag. Boken utkom på finska (Mafiavaltio, Into) under Helsingfors bokmässa. Tidigare har han också skrivit en bok om Wikileaks tillsammans med David Leigh.

Trots The Guardian-chefens försäkringar insåg Harding att han var tvungen att börja studera ryska då han flyttade till Moskva med sin familj.

– Jag var nog ganska naiv. Visst hade jag hört talas om perestrojkan och Jeltsin och jag visste att Ryssland inte var en stat som Finland eller Tyskland. Jag tänkte tidigare att Ryssland var någon form av semidemokrati, men när jag flyttade dit insåg jag att jag hade fel.

Fallet Litvinenko

För en oinsatt brittisk journalist var 2007 ett dåligt år att inleda värvet som Rysslandskorrespondent. Året innan hade den före detta FSB-agenten och oliktänkaren Alexandr Litvinenko mördats i London och Scotland Yards undersökningar pekade ut Kreml som beställaren av mordet.

– Storbritannien tror starkt på att det var KGB:s arvtagare FSB som utförde mordet. Anna Politkovskaja hade ju mördats bara månader innan. Tidigare var inte förhållandet mellan Ryssland och Storbritannien så dåligt. När Putin kom till makten år 2000, var London den första huvudstad han besökte. Men förhållandet försämrades snabbt, eftersom det i London fanns många Putinkritiska flyktingar, vilket gjorde Putin rasande. Han tog det personligt. Då jag anlände till Ryssland var alltså relationerna i botten.

Luke Harding stöder också själv tanken på att det var FSB som låg bakom mordet på Litvinenko.

– För det första finns det mycket bevis för det. Det är klart att spåren från det radioaktiva polonium som Scotland Yard upptäckte leder till Moskva. Spår av polonium har hittats längs med rutten mellan Moskva och London, och det är de mordmisstänkta Andrej Lugovoj och Dimitri Kovtun som lämnat dem. Men vem beställde då mordet? Var det självaste Kremls härskare Putin eller någon annan? Vem har tillgång till polonium som i första hand används i ryska kärnreaktorer? Alla brittiska diplomater drog slutsatsen att mordet utfördes av den ryska staten.

Den stora missräkningen som Kreml gjorde, var enligt Harding att de inte trodde att mordet på en före detta FSB-agent skulle intressera någon i EU. Ryssland har vägrat att låta brittisk polis förhöra den mordmisstänkte Lugovoj, som i dag är medlem av den ryska duman. I samtal med Sovjetdissidenten Vladimir Bukovskij fick Harding höra att droppen för Putin var då Litvinenko publicerade sin bok, där han anklagade FSB för en lång rad brott.

– Teorin är förstås svår för mig att säkerställa. Putin ska ha sagt till sin assistent att han aldrig mer ville höra Litvinenkos namn. Det här skulle ha tolkats som en vink om att något borde göras angående Litvinenko.

Bland vanliga ryssar var fallet Litvinenko inget stort samtalsämne, menar Harding. De statskontrollerade medierna har enligt honom för vana att cirkulera fem eller sex olika förklaringar på svåra frågor, så att ingen till slut vet vad som egentligen har hänt. Harding har vid flera olika tillfällen träffat den huvudmisstänkte Andrej Lugovoj.

– För det första ser han ut som om han precis stigit ut ur en spionfilm. Han klär sig i dyra brittiska kostymer och använder snobbiga manschettknappar och så vidare … Lugojov höll sig varje gång jag intervjuade honom till exakt samma berättelse om vad som hände i London, och historien är inte det minsta trovärdig. Fallet Lugovoj kommer att stiga till ytan igen nästa år då Scotland Yards material kring fallet offentliggörs. Jag tror att det kommer att orsaka en storm mellan London och Moskva.

Svarta listan

På våren 2007 skapades stora rubriker då den sovjetnostalgiska statyn Bronssoldaten flyttades bort från Tallinns centrum, till Kremls förtret. Det försämrade enligt Harding ytterligare de spända relationerna mellan Ryssland och Estland.

– Det är intressant hur Ryssland verkar ha en ständigt fluktuerande lista på yttre fiender. Det är lite som en fotbollsserietabell där man kan åka uppåt och neråt. Just nu verkar det som om Finland är på väg upp på den listan, medan till exempel Georgien är på väg neråt efter att Saakasjvili förlorade makten. Den nuvarande premiärministern Bidzina Ivanisjvili är ett mer sympatiskt alternativ i Rysslands ögon. Alla länder som försöker ta sig ut ur Rysslands inflytelsesfär stiger på listan och därför har Estland alltid funnits med bland Rysslands främsta fiender. Då man läser ryska tidningar får man ett intryck av att Estland styrs av fascister som förföljer landets ryssar.

Luke Harding berättar att den Putintrogna ungdomsrörelsen Nasji under bråket om bronsstatyn hämtade en uppblåsbar pansarvagn till Estlands ambassad i Moskva. Då han besökte ett Nasji-läger hade de döpt en gris till Ilves, efter Estlands president. Pojken som vallade Ilves hade klätt ut sig i amerikansk Uncle Sam-hatt med påklistrade låtsasdollars, som i gammal Sovjetpropaganda.

– Det var både lustigt och olustigt på samma gång. Inget land som på grund av energibehov eller något annat är beroende av Ryssland kan avfärda ett hot med en axelryckning.

Det var intressant att följa med hur relationerna mellan USA och Ryssland utvecklades under min tid som korrespondent, säger Harding.

– Trots att relationerna mellan George Bush och Putin på ett rent personligt plan var hyggliga, var relationerna mellan länderna inte det. Det berodde på krigen i Irak och Afghanistan. Då Barack Obama valdes till president år 2008 försökte han förbättra förhållandet med Ryssland. Dimitri Medvedev var ju president i fyra år, medan Putin var premiärminister. Amerikanerna försökte lyfta fram Medvedev genom att i första hand alltid ha att göra med honom. De kände att de på så sätt kunde sporra Ryssland till att välja en mer liberal väg. För mig och andra utländska journalister som bodde i Moskva var det ändå fullständigt klart att Medvedev bara var en marionett. Ur Wikileaks har det framgått att han kallades för Robin (Batmans/Putins hantlangare red.anm).

Medvedev använde en liberal retorik och talade om rättsstaten och vikten av att bekämpa korruption. Om det lät fantastiskt, så var det helt enkelt för att det var precis det som västvärlden ville höra, menar Harding. Inte var tanken någonsin att ryssarna själva skulle gå på det. Därför fungerade inte heller USA:s taktik. Oberoende av vem som sitter i Vita huset, kommer Ryssland att förbli ett problem för USA.

Zombie-tv

Ett av Putinregimens viktigaste redskap på hemmaplan är medierna. Men enligt Harding är mediesituationen i landet trots allt inte helt svartvit.

– De statsägda tv-kanalerna är helt under Kremls tumme. Det är i princip fråga om zombie-tv. När man slår på tv:n är det som om Sovjetunionen aldrig försvunnit, det känns bara som om statlig tv fått ett ansiktslyft. Det verkar som om man i början av nyhetssändningarna alltid först visar Putin i tio eller femton minuter. Om Putin har haft en intressant dag, ser vi honom brottas med en isbjörn eller flyga framför en tranplog eller lyfta antika vaser ur havet. Om Putin har haft en tråkig dag ser vi honom till exempel stå som värd för Turkmenistans presidents statsbesök. Hursomhelst så är den första kvarten reseverad åt Putin, oberoende om hans göranden har något som helst nyhetsvärde. Nog vet man på tv-kanalerna att om man inte handlar på rätt sätt, så upphör redaktörernas löneutbetalning.

De som bor på små orter eller på landsbygden och inte har tillgång till internet är beroende av tv:n som informationskanal, och den är som känt totalstyrd av Kreml. Det finns visserligen oppositionella tidningar som Novaja Gazeta och Kommersant, eller radiokanaler som Echo Moskvy, men de är enligt Harding fullständigt betydelselösa.

– De fungerar som diskussionsforum för liberalerna i områdena kring S:t Petersburg och Moskva. Liberalerna känner sig bättre då de får berätta för varandra hur ondskefull Putin är. När de har sagt vad de vill säga, fortsätter allt som förut. Det är alltså fråga om en för regimen fullständigt ofarlig nödventil.

Trots det fick många regimkritiska journalister sätta livet till under Hardings period som Moskvakorrespondent. Flera av dem var han själv bekant med. Han säger att journalister behandlas med olika måttstock beroende på nationalitet. Utländska journalister som skriver kritiska artiklar, som han själv, får stå ut med trakasserier.

– FSB bröt sig in i min lägenhet, min e-mail hackades, jag förföljdes, det insinuerades att något kunde hända mina barn. Men de här trakasserierna håller sig inom vissa gränser. Ryska regimkritiska journalister behandlas enligt andra regler. Då du går över gränsen för vad FSB ser som landsförräderi, kan vad som helst hända. Om en sådan internationellt känd journalistikon som Anna Politkovskaja kan mördas, kan detsamma hända vem som helst. Det mest deprimerande är att journalistmördarna aldrig åker fast. Vi vet fortfarande inte vem som organiserade mordet på Politkovskaja eller vem som bär ansvaret för mordet på Natalia Estemirova. Varför vet vi inte? Jo, därför att spåren leder rakt till den ryska staten.

Ingen förändring

Under det gångna året har ändå stora oppositionsprotester ordnats. Harding utvisades ur landet strax innan demonstrationerna började äga rum, och vid den tidpunkten kunde ingen förutspå att protesterna skulle växa sig så stora, säger han.

– Det finns många i medelklassen, belästa och högt utbildade ryssar, som hatar Putin. De vill se ett mer demokratiskt system i Ryssland. Jag ställer mig ändå pessimistisk till att demonstrationerna ska kunna förändra Ryssland. Den ryska eliten vill se Putin stanna vid makten, eftersom han är den person som kan garantera deras utländska bankkontons säkerhet. Således krossar staten allt motstånd. Regimen trakasserar inte alla demonstranter, utan riktar in sig på oppositionsledare. Den satte Pussy Riot i fängelse och signalerade därmed att den inte tolererar demonstrationer och att om du deltar i dem, kan något tråkigt hända dig själv, din familj eller till exempel dina universitetsstudier.

–Jag ser inte att det skulle finnas en våldsam revolutionsanda i Ryssland. Jag tror inte att landet går samma väg som Libyen eller Syrien, trots att Putin verkar vara väldigt orolig för det. Jag har en känsla av att Ryssland står inför en lång tid av stagnation och politiskt kaos. Underrättelsetjänsten FSB är en djupt paranoid organisation. Det är inte bara ett problem för den ryska befolkningen, utan också Rysslands grannar.

Intervju Martti Puukko

Översättning & bearbetning
Janne Wass