Jag hör ganska ofta folk klaga över den finlandssvenska medelmåttigheten: vemsomhelst kan få göra vadsomhelst för det finns ingen riktig konkurrens. Medelmåttiga begåvningar tar oförtjänt mycket plats, och de riktigt stora begåvningarna sporras inte till att överträffa sig själva, etc. Resultatet är alltså att allt görs lite sämre än på finskt håll eller i Sverige. Det sanna testet på om man är bra på riktigt är att man kan ta sig fram på annat håll, där konkurrensen är hårdare: man jobbar på finska, skriver recensioner i svenska tidningar, är verksam i Berlin.
Till en viss del är resonemanget inget annat än sentida reflexmässigt finlandssvenskt självförakt. Det är intressant i sig, men inte vad jag tänkte skriva om. Det som intresserar mig mer är tanken om att konkurrens är en nödvändighet för att saker och ting ska bli väl gjorda; att konkurrens i sig höjer nivån på det som görs. Vi tar ganska långt det här för givet. Konkurrens sporrar, man blir bättre av att jämföras och jämföra sig själv med dem som är bättre. Dessutom är en viss tävlingsinstinkt ju naturlig för många duktiga individer.
Men en drivande tävlingsinstinkt på individplan är något helt annat än en systematisk konkurrensideologi för hela samhället. Precis som sjukvården inte blir bättre av att man konkurrensutsätter sjukvårdstjänster, blir inte heller våra kollektiva eller individuella arbetsinsatser bättre, större eller finare för att vi tävlar mot varandra.
Betänk nu hur det gick till när de stora åldersklasserna, födda efter kriget, kom ut i arbetslivet i slutet på 60 och början av 70-talet. Nästan ingen arbetslöshet, prima karriärmöjligheter för dem som hade högre utbildning, tillsvidareanställningar för de allra flesta.
För många i mina åldersklasser födda på 70- och 80-talen är det fortfarande oklart om vi egentligen har kommit ut i arbetslivet; korta anställningar, bemanningsföretag, projektjobb, stipendier, vikariat i väntan på att man bestämmer om tjänsten ska dras in, tidigare fasta tjänster som outsourcas. Vi hamnar om och om igen i situationer där vi får tävla mot andra sökande om att överhuvudtaget få jobb.
Det är många som tror att konkurrensen mellan arbetssökande och arbetstagare är bra för verksamheten i hårt konkurrerade branscher. Jag kan också tro det ibland. (Man kan välja de bästa, och de som väljs tvingas göra sitt bästa.) Men det finns knappast någon som tänker sig att de stora åldersklasserna (i jämförelse med oss) har genomlevt sina arbetsliv (åtminstone fram till 90-talet) i medelmåttighet för att de lätt fick jobb och ofta fick behålla sina jobb i tiotals år. Det är knappast heller många som tänker sig att vi, som generation, blir bättre på det vi jobbar med för att vi oftare måste konkurrera. Men hur går allt det här ihop?
Jag läste i Expressen om den svenske fotbollspelaren John Guidetti (Manchester City), som i teveprogrammet Skavlan berättade om hur svårt det är att vara ny spelare i England: ”Jag har varit med om att komma till min första träning och ingen vill passa mig, för att har jag inte bollen kan jag inte visa vad jag går för.” Kan man inte visa vad man går för så stiger man inte heller i värde, och skälet till att ingen passar är förstås att också de andra vill kunna visa vad de går för.
Är det här bara ett enskilt exempel direkt från dagissandlådan? Kanske snarare något riktigt typiskt för konkurrenssamhället.
På en konferens träffade jag en amerikansk filosof ungefär i min egen ålder, biträdande professor vid ett litet katolskt universitet någonstans i USA. Han nämnde en artikel som han hade skrivit men ännu inte publicerat och jag frågade om jag kunde få läsa den, då ämnet var ett som jag själv hade jobbat med. Han blev då jättenervös och hänvisade till alla historier man hör om kollegors arbete som plötsligt dyker upp i andra människors artiklar. Inte att han trodde att jag skulle, förstås, eller så … men jag måste i så fall lova att jag inte skickar texten vidare TILL NÅGON. Det var ett onödigt löfte eftersom han ju aldrig skickade texten till mig.
Här handlar det ju inte precis om att vägra passa bollen, men nog om vad hård konkurrens gör för kollegiala relationer: dels att folk är så desperata att de faktiskt stjäl av varandra (gud vad skamligt), dels att de blir så rädda för att bli bestulna att de inte cirkulerar sina idéer (pinsamt). Men det enda sättet att göra god humanistisk forskning är att forskare läser, kommenterar och lär sig av varandra. Samtalet är själva livsluften.
Sämre fotboll, sämre forskning, och framför allt sämre liv. Man kunde lutheranskt se våra försämrade liv som ett rimligt pris att betala för eventuella förbättrade arbetsinsatser. (Människan är som känt anpassbar och gjord för arbete.) En del sporras kanske av att vänta på passningar, och blommar sedan upp när de har chansen. Men för de flesta, i de flesta jobb, är det viktiga ändå att man har kontinuitet, meningsfulla, omisstänksamma relationer till kolleger, tid att lära sig, också av sina misstag. Konkurrens har en benägenhet att förflytta uppmärksamheten från själva arbetet till den egna personen. Inte ”jag ska göra det så bra som möjligt”, utan ”jag ska göra det så bra som möjligt”. Den flyttar också uppmärksamheten från den grundläggande verksamheten som helhet till delar av den som ser bra ut på cv:n. (Är det därför som vi har så många underliga administrativa reformer idag? För att erfarenhet av reformer och ”utvecklingsarbete” kan skrivas in på den livsviktiga cv:n.) Och så samtidigt finns ju alla de utkonkurrerade; de som åtminstone för närvarande inte behövs alls, vars arbetsinsatser ingen frågar efter utom, retoriskt, Jyrki Katainen.
Varför tror vi då att konkurrens mellan individer är bra? Dels handlar det väl om vår kollektiva medelklassighet: vi klättrar eftersom vi är för fattiga för att leva på egendom, men för privilegierade för att stanna på botten. Givetvis handlar det dels om kaotiska post-industriella ekonomier och nyliberalism som har satt sig i själen. Det handlar också om att konkurrens ibland på riktigt är bra, mellan företag till exempel, eller mellan odrägliga klassprimusar i grundskolan. Men jag tror att konkurrenskulturen gör vårt samhälle verklig skada, dels genom att skifta fokus från verksamhet till tävling och dels genom att bryta ner vår förmåga till solidaritet. (Också ”samarbetsförmåga” är idag en typ av individuell merit.) I konkurrensideologin ingår inte heller den livsviktiga insikten att människor som gör bra ifrån sig har en intern relation till sitt arbete, en yrkesstolthet som inte bygger på samhällelig status, lön eller jämförelser med andra. Konkurrens kan bryta ner det här, men knappast bidra till att bygga upp det igen.
För att återkomma till det finlandssvenska. Särskilt när jag jobbade på Ny Tid gladde jag mig åt den relativa bristen på konkurrens i den finlandssvenska kulturvärlden. Visst tävlar människor om samma stipendier och jobb, men överlag upplevde jag att man i ovanligt hög grad var medveten om att andra människor behövs. När kretsarna är tillräckligt små finns det också mindre rum för kotterier som tävlar mot varandra: i stället är man uppskattande när någon har gjort något bra, visar nyfikenhet, läser varandras artiklar och böcker, samarbetar kors och tvärs, vet vad andra är bra på. Det här är humant, trevligt och gynnar kulturen. Det är också bräckligt, för vi är i dag förprogrammerade för att anse att brist på konkurrens föder medelmåttighet.
Nora Hämäläinen
är forskare
1 kommentar
Detta ständiga självpiskande leder till att vi själva minskar på ”kvalitetstiden” (för att använda ett modeuttryck). Också tävlingsidrotten har vissa fascistoida drag, med beundran för (penning)gladiatorerna, och förakt för de ”svaga”.