2,4K

Den här hösten har jag varit på författarbesök till ett dussin högstadier och gymnasier i Finland. Modersmålslärarna kämpar tappert och sliter hårt för att få ungdomarna att läsa.

Berättelsens kraft och lusten att skapa har bland annat varit nyckelorden under mina besök. Eleverna har fått prova på att skriva kortare texter och lyssnat på utdrag ur böcker. Det är en glädje att konstatera hur varken längtan efter eller behovet av bra historier har försvunnit eller ens minskat. Ändå är trenden i Finland densamma som i övriga skolor västvärlden – intresset för litteratur är på stadig nedgång. Då jag ber samtliga elever som under det gångna året frivilligt läst en bok ge sig till känna, har det rört sig om en till tre elever i en grupp på cirka trettio. I vissa gymnasier har inte en enda elev räckt upp handen. Det är möjligt att de ljuger, glömt eller helt enkelt inte bryr sig om att svara på min fråga, men en sak är säker – en bok är motsatsen till coolt, smart och sexigt. Litteratur är för nördar. Att läsa är bortkastad tid, anser majoriteten av skoleleverna.

Jag tänker inte här argumentera för läsandets fördelar. Jag ser det som ett privilegium och en lycka att få läsa allt från fack- till skönlitteratur, från tidningsnotiser till poesi. Jag tror inte heller att lösningen är att vaska fram syndabockar till den rådande ointresset. I dagens aldrig sinande ström av underhållning, tillgänglig 24/7, vinner det lätta, snabba och färdigtuggade alternativet. Alla vill se på filmer och serier. I själva verket har behovet av berättelser bara ökat i takt med utbudet. Men att skapa sin egen personliga film = läsa en bok, har plötsligt blivit ”jobbigt”. Jag tror en del kan skyllas på lättjan, men den största boven stavas måste. Tvång är ingen bra morot, och allra minst lockar det fram lusten.

Att läsa är dessutom tråkigt, får jag höra under mina skolbesök. Så hur vända på steken? Hur kunde vi återskapa läsandets och berättelsens magi?

Jag har ännu aldrig stött på ett litet barn som skulle avsky böcker. En vuxen som i slutet av dagen sätter sig till ro för att läsa en saga för barnet, minns vi med glädje och värme. Högläsning är för de flesta mänskor liktydigt med gemenskap och lycka. Så när tar lyckan slut? När upphör de gemensamma lässtunderna?

Det sker i de flesta fall när barnet börjar läsa själv och skolan ”tar över”. Läsandet blir en läxa. Ord och meningar måste tragglas genom, uppsatser och berättelser blir rättade med rödpenna och bedömda med vitsord. Och i samma veva försvinner också glädjestunderna hemma – högläsningen avtar och ersätts av teve.

Daniel Pennac har i sin tankeväckande bok Som en roman – om lusten att läsa beskrivit hur de flesta boknjutarna funnit litteraturen genom att läsa emot någonting. Vi läser mot det vi borde och måste göra, vi trotsar världen/våra föräldrar/ tiden o.s.v. genom att försvinna in i en bok. Jag minns hur viktigt det var för mig att finna mina egna böcker, inte de som lades framför näsan på mig eller måste läsas. Och jag ogillade särskilt de luntor som skulle redovisas och som man måste ha klara åsikter om. Att läsa var och är något intimt och privat, en sak mellan mig och meningarna jag formar och fångar. Idag stjäl jag mig tid att läsa, trots att jag borde göra något annat.

Insatser för att främja läslusten borde ökas på alla fronter – från det personliga planet till det samhälleliga. Vi borde sätta ribban högt och skapa en mottrend i vårt samhälle – göra läsandet till det attraktiva och förbjudna, till trotset mot alla måsten. Istället för tvång kunde vi uppmuntra varandra att smygläsa, tröstläsa, frossläsa, lyckoläsa. Flörtläsa stycken från olika böcker för att finna det som tilltalar just mig, just nu. Strunta i kategoriseringen av bra/dåligt eller regler på hur en bok skall läsas. Vi kunde ordna årliga bokkarnevaler för unga, boktåg för barn, fler biblioteksinsatser och högläsning för alla när lusten har slocknat. Sveriges läskampanj en kvart om dagen, som med framgång också provats på arbetsplatser med vuxna, är ett av många sätt att blåsa liv i litteraturen.  Att återuppväcka berättelsens kraft och bokens magi är något jag länge förespråkat som en möjlig storsatsning för fonderna. Eftersom den finlandsvenska litteraturen är livskraftig och välmående kunde målsättningen vara att göra finlandsvenska skolelever till de mest läsande i hela världen.

Men vem har nu tid med dylikt? Vem har idag tid att läsa? Jag avslutar med att citera Pennac: ”Livet är ett ständigt hinder för läsande. Läsandet är alltid stulen tid. Stulen från vad? Låt oss kalla det: plikten att leva. Lästiden, liksom den tid då man älskar, späder ut livstiden. Och om man betraktade kärlek ur samma tidsplaneringsperspektiv? Vem skulle då ta sig tid att älska? Vem har tid att vara förälskad? Men har man någonsin sett en förälskad människa som inte har tid att älska?”

Henrika Andersson