Valfrihet var det centrala slagordet för den borgerliga svenska regeringen i början av 90-talet, också för socialminister Bengt Westerberg. I somras erkände Westerberg att man varit naiva – man ville öppna skolan för många små aktörer, men fick några få stora koncerner som dominerar marknaden.
Valfrihetsretoriken är fortfarande viktig. På hösten 2012 konstaterade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), i en stor utredning ledd av Laura Hartman, att konkurrensutsättningen åtminstone hittills inte varit den mirakelmedicin som många hoppades skulle ge högre effektivitet och kvalitet. Det väckte ett ramaskri. ”Fel forskat”, hette det och det skrevs att det är onödigt att bry sig om effektivitet och kvalitet, eftersom det viktiga är valfrihet. En av de hårdaste kritikerna var Kunskapsskolans Peje Emilsson som krävde att SNS skulle ta avstånd från rapporten Konkurrensens konsekvenser.
Hur kunde Sverige svänga så kraftigt? frågar den liberala Västeråstidningen VLT i en ledare om de senaste 20 årens utveckling. Ännu på 70-talet ansågs det som ”självklart långt in i borgerligheten att det offentliga skulle driva skolor, dagis eller äldrevård. Ett fåtal privatskolor fanns, men de kämpade i motvind. I dag har Sverige gått kanske längst i världen med att tillåta privata initiativ inom den offentligt finansierade välfärden. Till skillnad från flera andra länder kan välfärdsföretagen ta ut vinster.”
Ledaren hänvisar till en färsk bok från Timbro, skriven av Karin Svanborg-Sjövall, som rekapitulerar utvecklingen och hur motståndet mot löntagarfonder enade borgerliga partier och företagare. ”Näringslivet stod bakom det mer ideologiska Timbro och den praktiskt privatiseringsinriktade Svenska Managementgruppen, som lanserade förskolan Pysslingen.”
Statsminister Olof Palme motsatte sig alla privata initiativ inom välfärdens kärna. Om projektet Pysslingen sade han 1984 i ett tal vid SAF-kongressen: ”Det är en ofantlig skillnad mellan barn och sopsäckar” och tillade att privata förskolor inte har så gott rykte ens i USA, där man talar om ”Kentucky Fried Children”. Detta uttryck har nu fått ge namn åt Svanborg-Sjövalls bok.
Bestämmelserna ändrades 1984 genom ”Lex Pysslingen” så att daghem som drevs i vinstsyfte inte kunde få statsbidrag. Men Pysslingen Förskolor Ab, där Electrolux var huvudägare, hittade ett kryphål som gjorde att företaget kunde komma igång: arbetsledningsentreprenad. Nacka kommun var intresserad av experimentet och började 1986 driva två daghem, formellt i egen regi men genom att upphandla föreståndartjänsten från Pysslingen.
Pysslingen blir en jätte varnade Kommunals ordförande Sigvard Marjasin. Så blev det också. Till en början handlade argumenten för privata lösningar mest om att anställda kunde ta över verksamheter och driva dem tillsammans, men som på andra marknader gynnades främst större företag och riskkapitalister.
I dag har Pysslingen 12 500 barn och elever i sina förskolor och grundskolor. Bolaget har gått från ägare till ägare och efter några år hos ett danskt riskkapitalbolag ingår det nu i Academedia.
Efter en budstrid för något år sedan tog Wallenbergarnas EQT kontrollen över Academedia, den klart största koncernen i skolbranschen i Sverige. För ett år sedan hade man ansökt om att få starta över 100 nya skolor.
EQT äger koncernen via en fond i skatteparadiset Guernsey, vilket Academedias vd ser som problematiskt – ”allt som kan påverka vårt förtroende är negativt för oss”.
Av dagens fyra stora koncerner på friskolemarknaden i Sverige kontrolleras Academedia, John Bauer och Baggium av riskkapitalbolag utanför Sverige, bara Kunskapsskolan är svenskregistrerad.
”Peje privatiserade Sverige” är rubriken för en intervju med Per Magnus ”Peje” Emilsson, en moderat studentpolitiker som blev högerns främsta PR-konsult och starkt bidrog till att skapa privatiseringsklimatet. Numera driver han genom sitt bolag Magnora både Kunskapsskolan och Silver Life, aktivt inom äldreomsorgen. Intervjun gjordes i somras av Janne Sundling och hittas på Scoop.fgj.se, en webbplats för grävande journalistik.
Peje Emilsson var ordförande för moderata studentförbundet och deltog aktivt i moderaternas valrörelse 1970. I en artikel om ”arkitekten bakom friskolan” skriver Lisa Bergman i nyhetsmagasinet Fokus att han ”intog en naturlig plats i fyrtiotalistmoderaternas maktcentrum som senare fick namnet ’Bunkern’”.
Tillsammans med två kompisar startade han PR-bolaget Kreativ Information AB, som sedan blev Kreab och, efter en fusion, Kreab & Gavin Anderson. Deras vän Carl Bildt var i början med som frilansskribent, men blev med tiden styrelseordförande. Emilsson var enligt Bergman ”spinndoktor innan ordet var uppfunnet”.
Till skillnad från andra PR-byråer gick Kreab direkt in i innehållet i kampanjer. Arbetsgivarnas SAF och Wallenbergbolagen blev snart stora kunder. Speciellt stolt är Emilsson över den stora företagardemonstrationen mot löntagarfonder som han organiserade den 4 oktober 1983 med näringslivets högsta toppar som deltagare. Han ser den som en vändpunkt i kampen, inte bara mot fonderna, utan också mot ett alltför politiserat och reglerat samhälle.
När Bildts regering kom till makten 1991 var ett av de första besluten att ge friskolorna kommunal finansiering till 85 procent. Peje Emilsson hade själv känt sig mobbad i skolan tills han som tioåring bytte skola. Möjligheten att själv välja skola var alltså oerhört viktig för honom. I Södra Latin startade han en radikal förening för unga till höger. Sin första politiska artikel skrev han som omkring 20-åring om skolpolitik. Man kan anta att han hade ett visst inflytande på regeringen Bildts beslut 1991. Åtminstone hade han varit grundligt ilsken på den likriktning av skolväsendet som enligt honom skedde under 80-talet.
”Folk ställde inte upp på det. Svenskarna är rätt individualistiska, det stämde inte med den svenska själen. Men plötsligt skulle skolan totalkollektiviseras. Alla skulle gå i samma skola i nio år. Det blev ett fullskaleexperiment som inte låg i linje med vad folk tyckte var vettigt. Skolprotesterna banade vägen för enighet i friskolereformen på 90-talet, för där fanns ju Socialdemokraterna med också”, säger han till Sundling.
S-regeringen beslöt nämligen 1997 att höja ersättningen till friskolor till 100 procent, oberoende av ägandeform – inga andra avgifter kunde tas ut.
Så Peje Emilsson startade 1998 Kunskapsskolan som idag har över 10 000 elever. Bolaget har utvidgat till London och New York och har t.o.m. projekt i Indien. ”Den yttersta drömmen handlar om att ta den svenska modellen till tredje världen”, berättar han för Bergman.
Riskkapitalbolagen är konkurrenter som Peje Emilsson inte älskar:
”Ja, med riskkapitalbolagens inträde i den skattefinansierade sektorn finns det många exempel på att aningslöshet står i förbund med girighet. Vi har under lång tid haft ett system där man tagit bort ägare av kött och blod. Det ska ägas genom olika typer av fonder. Den fondkapitalism som du har nu, där det sitter välavlönade förvaltare och ska vara något slags representativa tyckare, det är för mig ett väldigt underligt system. De har inget eget personligt ansvar utan använder andras pengar.
Riskkapitalbolagen har samtidigt gjort väldigt mycket nytta. De har tagit över och utvecklat industri- och tjänsteföretag som sysselsätter många människor. Samtidigt har de haft sina speciella skattestrukturer med bas på kanalöarna. Ja, du kan säga att Sverige varit ett Klondyke för riskkapitalister. Det har fungerat bra tills de mer eller mindre aggressivt köpt företag i välfärdssektorn. Då får du en del tilt i systemen. Agerar du i offentligt finansierade system måste du för det första ha en annan förståelse, för det andra måste du ha en helt annan långsiktighet. Om du går in i vård och utbildning kan du inte ha en investeringshorisont på fem-sex år. Det ger inte förtroende”, säger han till Sundling.
Emilsson har strävat till en politisk förankring för sin verksamhet. Vice vd för Kunskapsskolan är Mikaela Valtersson, tidigare ledande miljöpartist. I ägarbolaget Magnora verkar moderata ungdomsförbundets tidigare ordförande Thomas Idergard och numera också socialdemokraternas tidigare stabshef Stefan Stern. Speciellt Sterns roll har väckt intresse.
Emilsson säger till Sundling att han haft en hel del kontakt med Stern under åren och att det visat sig att de i många frågor resonerar på samma sätt. ”Det fanns en tid när extremgrupperna tog över S, de som låg ute på kommunistsidan, men i breda fåran bygger man vidare på den svenska modellen.”
Idéburna friskolor vill också gärna se ett tak för vinstuttaget. Några representanter för föreningen Idéburen skola har i en debattartikel i SvD protesterat mot att skolan ses som en marknad:
”När friskolereformen sjösattes för 20 år sedan var det ingen som tänkte sig en expansiv skolmarknad, koncernbildningar och en mördande konkurrens. Istället tänkte man sig idéburna skolor, där lärare, föräldrar, ideella organisationer eller enstaka skolentreprenörer skulle kasta loss och bilda skolor med nya pedagogiska modeller eller bara för att få friare tyglar i sitt arbete.
Så är det ännu till stor del inom grundskolan. Där är hälften av de fristående skolorna stiftelser, ideella föreningar eller ekonomiska föreningar. Resten är aktiebolag, men de allra flesta av dessa är små skolföretag som bara äger en skola. De är förankrade på sin ort och har vanligtvis högt anseende. Tendensen är dock att några stora koncerner nu satsar även på grundskolan, vilket inom en inte alltför avlägsen tid kan förändra marknaden där.
Ändå är det på gymnasiet som koncernerna och riskkapitalbolagen satsat stort. Det är där de snabba pengarna finns. Eleverna är lättrörliga och går bättre att påverka med marknadsföring och olika löften än vad som är möjligt i grundskolan, där föräldrarna väljer skola. ”
Detta har lett till att 82 procent av gymnasiefriskolorna i Sverige är aktiebolag. Inslaget av koncerner är stort och många ägs av utländska riskkapitalbolag. Det har gjort att konkurrensen på gymnasiemarknaden är mördande, speciellt i Stockholm. Det finns kapacitet för dubbelt så många platser som det finns tillgängliga elever: ”Detta leder till att ett antal skolor slås ut, andra köps upp, stora aktörer blir större och mångfalden minskar. Det är inte givet att det är de bästa skolorna som överlever, det kan lika gärna vara de kapitalstarkaste,” skriver Idéburen skola.
Skribenterna vill gå ett steg tillbaka: ”Tänk istället tanken att Sverige skulle göra som resten av världen (med undantag för Chile), nämligen bara tillåta fristående skolor i idébunden form!”
Peter Lodenius
