I Hannele Mikaela Taivassalos i stort sett perfekta vampyrroman Svulten får en kvinnlig vampyr äntligen rösten, skriver Ylva Larsdotter.

Blodtörstigt och rastlöst driver en vampyr fram genom nätternas Helsingfors. Hon är vacker, blek, ruvande och mycket hungrig. Hannele Mikaela Taivassalos senaste roman Svulten är en svindlande, eggande och bitvis hårresande beskrivning av en vampyrs längtan och begär. Det är inte en bekännelse, snarare en elegi över ödet att ha reduceras till ett icke-liv, ett ständigt jagade, en hunger som aldrig upphör. Jag har väntat på en vampyrroman som – ursäkta nu klichén – håller mig fastbiten rätt igenom och som dessutom förmår sätta punkt. Egentligen är det konstigt att ingen har kommit på idén tidigare – att skriva en vampyrroman som utspelar sig i Helsingfors med omnejd.

HBO:s True Blood började så lovande. Fem säsonger senare har serien dessvärre utvecklats till uttjatad mainstream-skräck – alltför snyggt förpackad i en kraftig och attraktiv muskelmassa av effekter, action och ett ständigt förnyat persongalleri. Om de ändå kunde krypa tillbaka ner i sina kistor och lägga locket på för gott.  Sällan har det varit trendigare att gestalta dessa mytologiska varelser som måste dricka människoblod för att överleva. Vi finner dem överallt – i tv-serier, böcker, filmer, och datorspel – med varierat resultat. Ofta är våra nordiska oknytt betydligt mer skrämmande än de bombastiska varulvarna som befolkar Hollywood. Inte sällan tar författarna själva död på sina gunstlingar genom att kommersialisera ihjäl dem så att det hela slutar i dålig kitsch, som t.ex. i fallet med Stephanie Meyers böcker om Bella och Edward.

 

Att inte kunna glömma

Vampyrerna var en framträdande del av den gotiska berättartraditionen som nådde sin kulmen i slutet av 1800-talet. Då populariserade och på många sätt definierade Bram Stoker vampyrgenren genom Dracula – som för övrigt är den fiktiva karaktär som gestaltats flest gånger på film. Med en aldrig stillnad fascination återvänder vi gång på gång till dessa fiktiva blodsugare. Genom vampyren, själva urtypen för ”den andre” speglas samtidens föreställningar om kön, klass, etnicitet och inte minst sexualitet. Taivassalo använder sig skickligt av detta. Äntligen får en kvinnlig vampyr en röst och är inte bara ett sexigt kuttersmycke till sina manliga diton.

Svulten lyfter både genren och Taivassalos författarskap till en ny nivå. För det är inte på grund av effektsökeri eller för att genren ligger i tiden som hon har skrivit en vampyrroman. Snarare vidareutvecklar och fördjupar hon här motiv och tankegångar som funnits med sedan debuten och som utgör hennes egensinniga gotiska litterära universum. Hon utforskar vad det innebär att vara människa; hennes begär, åtrå, ensamhet, utanförskap och förmågan att minnas och glömma. Vår tids förbannelse kan sägas vara detta ständiga nu-flöde som utarmar vår förmåga att minnas både på ett individuellt plan och kollektivt. Som kontrast till detta är Svulten en berättelse om att inte kunna glömma. Tiden och minnet har snarare förgrenat sig och inkluderar nu alla tidsåldrar och historiska miljöer som vår anakronistiska steampunk-vampyr varit med om. Berlin 1979 är här lika närvarande och påtagligt som Helsingfors idag.

Hon som jagar och hastar på stadens gator och heter Jorunn Själfshämnd. Sedan slutet av 1700-talet har hon drivit runt i Europas metropoler. Efter trettio år i St Petersburg och flera bestialiska mord är riskerna att hon ska bli upptäckt alltför överhängande. Helsingfors är en stad där allt är bekant men ändå nytt. En glans som skaver – precis som hungern och begäret – i henne. För staden, konstaterar hon från sitt tornrum i Eira, har blivit alltför upplyst men också tom. Hon vill till platserna där mörkret gror – de mörka tunnlarna, parkerna, de förfallna husen, bakgatorna, skuggmänniskorna: de utslagna alkisarna, hororna, hallickarna. Både de och vampyren Jorunn står vid sidan av samhället, de är dem man helst undviker eller låtsas att inte existerar.

En gång hette hon Jorunn Larsdotter, dotter till en skräddare i Stockholm då Sverige och Finland var ett och samma land. Som oskuldsfull ung flicka blir hon hejdlöst förälskad i friherre von B, som tvingas fly från Sverige eftersom han varit inblandad i attentatet mot Gustav III på maskeradbalen 1792 . Detta motiv bildade också fonden i Taivassalos förra roman Åh kom och se här (2010). Vad hon inte inte vet är att det vilar en förbannelse över von B:s släkt. Cyniskt blir hon, den fattiga flickan, mätressen, en handelvara, ett stycke kött i friherrens spel med själar. Romanen innehåller en magnifik scen, där hon inser att friherren kommer att sälja henne för att rädda sitt eget skinn. Hon har kommit tillbaka till brottplatsen, Helsingfors, för att utkräva sin hämnd, men också för att få ett avslut på sin blodiga och rotlösa skuggtillvaro.

 

Begära och konsumera

Suggestivt låter Tavaissalo olika spår och människor korsa varandra. Den unga kvinna, Senja, som bor i samma trappa som Jorunn, blir hennes spegelbild och hon väcker hennes nyfikenhet men också hennes samvete. Det är just ensamheten och skevheten i att vara vampyr/människa som binder dem samman och som också är bokens underliggande stråk – dessa ristor av ångestfylld, hungrig, stickande ensamhet men också av begär. När Baudelaire och Strindberg är utlästa på den slitna divanen i tornrummet, vad återstår då att göra?

Svulten är rik på detaljer utan att för den skull överdriva; städernas landskap, nätternas platser, säregna människor och besynnerliga situationer skildras med korthuggen, lyrisk skärpa. Taivassalo lyckats väl med att fånga vampyrens klassiska och nödvändiga rekvisita utan att det blir kitsch. Blod sipprar visserligen, annars vore det inte en vampyrroman, men antydningar och skuggor är alltid mycket kusligare. Jorunn Själfshämnds öde är också en vår egen tids: att aldrig nöja sig, att besinningslöst jaga efter något eller någon annan, att ständigt konsumera och lystet begära prylar, människor, upplevelser. ”Den som längtar jagar oavbrutet”, påminner Jorunn oss. Det vilar något både storslaget och vemodigt över Jorunn Själfshämnd. Taivassalo låter oss se världen ur vampyrens perspektiv och på så vis möter vi oss själva. Svulten är i stort sätt en perfekt vampyrroman men också så mycket mer – ett metafysiskt tillstånd, en hotfull och erotisk plats, en konkret stad. Inte minst är den förföriskt medryckande.

 

Ylva Larsdotter

Hannele Mikaela Taivassalo: Svulten. Schildts & Söderströms 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.