Kulspetspennan och Machiavelli

En liten sak: för första gången i historien får man i vårens studentskrivningar skriva modersmålsprovets uppsats med blyertspenna, utan att behöva renskriva den med kulspets. Hårdhet HB eller nr 2 krävs. ”Ohjälpligen föråldrat”, säger undervisningssakkunniga om kulspetspennor och renskrivning. Genast uppstod också en debatt i medierna om varför man överhuvudtaget skall skriva någonting för hand i skolorna eller i studentexamen, när datorerna en gång har uppfunnits och används redan av de mest försigkomna små i dagisåldern.

Här döljer sig en stor sak: skolans betydelse och värde för kultur och bildning. Att kunna läsa och skriva är hos oss en självklarhet, liksom att alla skall lära sig detta i skolan – det finns länder där det inte är lika självklart. De elektroniska skriv- och skriftsystemen har öppnat helt nya dimensioner, i smarttelefoner och pekplattor; bara att gå vidare med dem. Men att skriva för hand öppnar en annan dimension, till en annan värld.

Läroverken hade på läsordningen ett ämne som kallades med sitt grekiska namn: kalligrafi, ”skönskrivning”, och som inte förekom i folkskolorna. Min lärarinna i teckning och kalligrafi, Ellen ”Gumman” Segerstråle godkände ingenting annat än stålpennor av det engelska märket Iridinoid nr 2 att sätta i de svarvade, blankmålade pennskaften av trä. Stålpennorna hade hon enkom beställt till skolstadens bokhandel. Timmarna var rigoröst disciplinerande, med hantering av särskilda häften, bläckhorn, läskpapper och penntorkare, efter kommandon.

Övningarna i stilskrivning var ett klassiskt konstämne, som hängde samman med stilen i innehållet och att behärska kombinationen öga-hand-tanke och huvud. Sättet att skriva var ett kännetecken på en vuxen bildad människa, på samma sätt som vissa virtuosa lärares sätt att rytmiskt och elegant hantera kritan på svarta tavlan i klassrummen. Bokstäver, ord, satser, meningar, stycken, hela kapitel, tänk att kunna skriva själv! Behärskning och disciplinering i form av vacker handstil, med bläck på fint papper, beundras numera i arkiven eller i mor- och farföräldrars gamla brev, i skolan verkar den inte ha något värde. Däremot lägger ambitiösa föräldrar massor av tid och pengar på violinlektioner eller klassisk balett – här har det oändliga övandet och disciplinen plötsligt högsta sociala status.

För länge sedan fanns olika skriftstilar och -modeller för olika ändamål, för olika språk, för privat bruk och för offentliga handlingar, för utkast och för renskrift – allt sådant som en skolgången person skulle behärska, utom själva språken förstås. Kulspetspennans död i studentskrivningarna och i skolorna är slutet på en epok. Under många hundra år såg man en människas egenhändiga handstil som ett uttryck för karaktär, moral och andra egenskaper. Ansökningar till tjänster och stipendier skulle skrivas manu propria, ”med egen hand” för att visa sökandens förtjänster och dygder i omedelbar grafisk framställning. Att komponera och proportionera marginaler, rader och radavstånd som stöd för innehållet ingick.

I Finland har man länge haft räknehäften, block och ”konceptpapper” med enformiga rutor för både skrivning och räkning på alla skolnivåer. Andra kulturländer ser ännu en skillnad mellan bokstäver och siffror. Redan i Sverige börjar de linjerade kollegieblockens värld. I England och Frankrike är linjeringen allt mera avancerad, ofta med marginallinjer i rött, en medeltida tradition.

Att skriva och att skriva vackert med egen hand var en merit, en förtjänst och ett tecken på duglighet för krävande uppdrag. På latin hette denna egenskap virtus, och den stod som allmänt högsta mål för utbildning och skolor. Ordet och begreppet är svåra att översätta, men själva tanken har länge präglat skolväsendet, med en svag efterslentrian ännu hos dagens pedagogiska frasmakare. Ivar A. Heikels latinsk-svenska ordbok säger om virtus: 1. manlighet, mannamod, styrka, tapperhet; plur. bedrifter, hjältebragder – beslutsamhet, handlingskraft. 2. duglighet, förträfflighet, godhet, förtjänstfull handling; plur. förtjänster. 3. dygd, sedlighet, ädel karaktär; plur. företräden.

Just i år är det aktuellt med ett stort europeiskt virtus-jubileum. För jämt 500 år sedan utkom Niccolò Machiavellis Fursten, en av den politiska historiens och filosofins allra viktigaste sekulära skrifter. Den var nästan samtida med Luthers teser och reformationens genombrott, och tillsammans förändrade Machiavelli och Luther världen för århundraden, till den kristna furstestatens form. Om Machiavellis Fursten finns hela bibliotek av tolkningar och vantolkningar, det är inte ovanligt att den läses som handbok i hänsynslös själviskhet bland företagsledare. Särskilda utgåvor lär finnas för ändamålet. På samma sätt är gamle preussaren Clausewitz bok om kriget populär bland alla som låtsas föra krig med ”strategier” även i de mest fredliga organisationer.

Det centrala ledmotivet i Machiavellis Fursten är just virtú, virtus i sin svåröversättliga betydelse. En furste behöver dessutom occasione, ett gyllene tillfälle, en möjlighet att styra själva framgången och lyckan, fortuna, därtill en förmåga att skilja det nödvändiga, necessità, från det onödiga och att inse vad tiden kräver, qualità de’ tempi. Godhet och ädel karaktär är inte precis det som eftervärldens vulgärtolkningar förknippar med Machiavelli, men furstens virtú-krav är en variant av den europeiska gemenskapens historia, med samma värden som också kalligrafin i skolorna stod för.

Kulspetspennorna blev bläckpennornas långsamma död, men som skrivinstrument är de själva döda, utan svikt och liv i linjerna. Tillbaka alltså till blyerts och levande bläck och till skrivövningar för hand i skolorna – ett skapande konstämne, nu när massproduktionen av text sker med andra medel. Att kunna skriva för hand på papper är en konstform och ett sätt att gestalta världen i ord, som en personlig skriftbild. Ett sätt som dessutom är läsbart när alla hårdskivor, disketter och elektroniska resurser har brakat ihop.

 

Rainer Knapas


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *