Då den häftigaste stormen lagt sig kring radio Extrems programledares uttalande om hur tjejer som skriver feministisk textkritik av låtar inte ska stoppa in kaktusar istället för tamponger, kunde diskussionen gärna ha fått fortsätta med att behandla feminismens tillstånd i Finland överlag. Det intressanta i den ursprungliga debatten handlade ju inte om huruvida reaktionerna var ”överdrivna” eller hur grovt själva uttalandet var, utan om det samhällsklimat som såväl programledarna i radio som musikartisterna och alla vi andra lever och verkar i. Uttalandet följdes av att tre män i direktsänd finlandssvensk tv diskuterade hurdana reaktioner ett sådant uttalande borde ge upphov till.

Många hann döma ut diskussionen i Obs Debatt som undermålig och klantig. Fastän jag inte alls höll med alla debattörer om deras analys eller sätt att uttrycka sig, tänkte jag ändå att den faktiskt höll förvånansvärt bra nivå. För den ordnades i alla fall. Den var ett ärligt försök att diskutera feminism utan en för-och-emot-konstellation, och till och med en debatt där begrepp som härskartekniker och klass nämndes.

Jag kan nämligen inte föreställa mig en dylik diskussion på finska Yle. Där ordnade man istället under samma kväll en direktsänd diskussion om Finlands EU-medlemsavgift och europolitik. I den deltog fem personer, inklusive programledaren. Alla män. Detta kommenterades inte av någon, eftersom det inte var överraskande. För ett tag sedan deltog jag i en panel som ordnades för de politiska ungdomsförbunden i samband med 40-årsjubileumet för statens delegation för jämställdhetsärenden. Det var flera unga representanter som sade att de inte skulle kunna kalla sig feminister, och att de anser att jämställdheten i Finland är uppnådd.

I riksdagen diskuteras förslag om inskränkningar av aborträtten. Ett av de största fackförbunden marknadsför en förbättrad pappaledighet med en video om en modig “hjältepappa” som får en massa trånande mammor efter sig då han bestämmer sig för att stanna hemma och ta hand om sitt barn. Som om det enda sättet att få en man att vilja vara hemma med sina barn är att lova honom sex. En leksaksaffär marknadsför barnkalas med skilda teman för flickor och pojkar. Nalle Puh marknadsförs som det enda alternativet som passar alla. Själv har jag märkt att jag börjat dra jag mig för att publicera något som behandlar jämställdhet eller feminism på stora finländska bloggportaler. Kommentarsfältet svämmar över och jag blir bara deprimerad.

I Finland år 2013 uteblir reaktionerna ofta. Den ”invandringskritiska” rörelsens antifeminism är minst lika kännbar i den offentliga debatten och på kommentarsfälten som dess islamofobi. Antipatin mot feminismen har dock uppmärksammats betydligt mindre. Hela den finländska offentliga debatten domineras i fråga om feminism av en av de vanligaste härskarteknikerna – osynliggörande.

Därför var Obs-debatten välkommen, fast det naturligtvis alltid finns mycket man kan göra för att förbättra nivån. Nu ser det ut som om diskussionen tack vare vårt snabba medieklimat redan rullat vidare till andra frågor. Debatten om synen på jämställdhet och feminism i Finland får därmed vänta på följande ”kaktus-” eller ”Tiimarigate”.

Sökandet bör med andra ord fortsätta.

 

Li Andersson

är ordförande för Vänsterunga och stadsfullmäktigeledamot i Åbo

1 kommentar

Sökes: feministisk analys. Finnes: Finland anno 2013 | Li Andersson – Röda tankar och gröna idéer 8 mars, 2013 - 08:20

[…] Kolumn publicerad i Ny Tid 4.3.2013 […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.