START
  • Om Ny Tid
  • Arkiv
  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Skriv i NyTid
  • Žižek dissekerar det farliga året

    Denna artikel postades 15 april, 2013 och sparades under Recension av

    I Slavoj Žižeks bok om revolternas år 2011, tar han sig an hur olika revolterna såg ut och varför många av de förhoppningar som både Occupy-rörelsen och den arabiska våren närde aldrig förverkligades.

    Den slovenska kulturkritikern Slavoj Žižek ser ut som om han just stigit ur sängen. Inget yttre tyder på att han nått rockstjärnestatus inom filosofin. Något av en arbetsnarkoman är han också, och hans snabba associativa tankestil präglas av humor med udd vass som en knivsegg. Det faktum att han under denna vinter har presenterat sitt Magnum opus om Hegel, Less than nothing, filmen A perverts guide to ideology och den bok som ges ut på svenska under sommaren, The Year of Dreaming Dangerously bland mycket annat, ger en inblick i hur frenetiskt han arbetar.

    Boken The Year of Dreaming Dangerously tar sig an revolternas år 2011. Breiviks ideologiska monstrositet, Occupy Wall Streets nymornade revolt mot hela systemet, och den arabiska våren med sina revolter och revolutioner.

    Žižek skriver som han talar, med omväxlande låga som höga associationer. I den nu föreliggande korta boken ägnar han sig åt ideologikritik. Ett kärt ämne han ofta återkommer till.

    Vi lever i en nyliberal teknokratisk värld, där de ekonomiska kriserna är djupa och politiska idéer kan liknas vid varor man kan kombinera fritt, och hur som helst, så länge man inte ger sig på marknadens ekonomiska fundament: vänder sig politiken till samma ekonomiska system som orsakat kriserna för att lösa dem och misslyckas konstant.

     

    Post-ideologin tillåter allt

    Vi lever i en post-ideologisk tid som kännetecknas av ohämmad konsumism och politiskt ointresse – sedan mittfårans politiker lämnat hela det offentliga samtalet öppet för spekulation. Det har blivit lättare att föreställa sig jordens undergång än små förändringar i det nuvarande produktionssättet.

    Under det viktiga 2011 års händelser bekräftades respektive ifrågasattes detta status quo i tre viktiga politiska trender. Den islamofobiska terroristen Anders Breiviks vansinnesdåd i Oslo och på Utøya som bekräftade ideologin. Occupy-rörelsen ifrågasatte den, och den arabiska våren pekade i olika riktningar.

    Typiskt för post-ideologin är idéer och händelser som inkluderar dess motsats, som koffeinfritt kaffe, eller choklad laxativ. Choklad stoppar upp och laxermedel är dess motsats.

    Anders Behring Breivik är exempelvis en sekulär person som fokuserar sitt hat mot religiösa muslimer. Han framträder som en kristen förkämpe, men håller religionen som en social konstruktion i kampen mot islam. Han är en antisemitisk sionist som hyllar Israel som ett bålverk mot muslimer. Enligt honom är judar bra så länge de inte är för många. I Europa utgör de inget problem eftersom de är för få. På annat vis förhåller det sig i USA, står det att läsa i hans text.

    Typiskt nog kunde väst inte möta den norska terroristens idéer som den rasistiska rappakalja de är. Alla var visserligen ense om att hans gärningar var monstruösa. Men därutöver ansåg högern på många platser att han gav uttryck för en högst legitim oro inför verkliga problem: islamiseringen av Europa och spridningen av multikulturalism. Något mittfårans politiker inte ansågs kunna hantera.

    Exempelvis skrev israeliska Jerusalem Post att tragedin i Oslo var ett utmärkt  tillfälle  att på allvar utvärdera invandringspolitiken i Norge och på andra ställen. I förlängningen ansåg den israeliska högern att det nu var tid att begränsa även invandringen till det egna landet. Ett multikulturellt Israel har enligt dem ingen chans att överleva.

     

    Dagen efter Occupy

    Occupy-rörelsen pekade i en annan riktning. De folkmassor som samlades på Wall Street hade endast det gemensamt att de ogillade systemet. Man har helt enkelt insett att de etablerade demokratiska institutionerna inte kan förändra de globala maktförhållandena.

    – De undrar vilket politiskt program vi har, sade en talare vid Occupy-protesterna i San Francisco, vi har inget sådant program, vi är här för att ha kul.

    Žižek konstaterar typiskt nog; karnevaler är lätta att anordna – testet på vad de är värda kommer dagen efter. Aktivisterna borde vara förälskade i hårt ihärdigt arbete – Wall Streets aktivister är början inte slutet. Men de har brutit tabut. De ställer inte längre kortsiktiga krav – eller kritiserar enskilda affärsmän för att vara ”giriga,” istället ifrågasätter de problemets kärna, det kapitalistiska systemet per se.

    Helt grundläggande har de nu sagt att vi inte lever  i den bästa av världar, vi är tillåtna, ja till och med förpliktigade att fundera över alternativen. Den enda sanna utopin är ju att vi ska kunna fortsätta leva som vi gör nu, för alltid.

    För problemet heter inte korruption eller girighet, problemet är systemet som tvingar dig bli korrupt. Problemet bör inte ställas upp som ”allfarvägen(Main Street), inte finansgatan (Wall Street),” utan som att det gäller att förändra systemet under vilket allfarvägen inte kan fungera utan finansgatan.

    Den som tror att den arabiska våren var ett försök att införa den västliga formen av demokrati misstar sig. Istället revolterade folk helt enkelt mot en förtryckande regim. I exempelvis Egypten och i Tunisien var det inget entydigt politiskt intresse som revolterade, ockupationen av Tahrir-torget påminde istället om ockupationen av Wall Street. På andra platser blev händelseförloppet mer komplicerat och blodigt.

     

    Joacim Blomqvist

     

    Slavoj Žižek: The Year of Dreaming Dangerously
    Verso, 2012

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>