Ett av de främsta argumenten för att läsa noveller är utan tvekan den kanadensiska författaren Alice Munros produktion. Det är henne Jonathan Franzen talar om när han talar om den ”sannolikt […] bästa nu levande skönlitterära författaren i Nordamerika”.
Många är de som anser att en novell av Alice Munro innehåller lika mycket tyngd och djup som många andra författares romaner gör, att hon i skildringen av sina novellkaraktärers öden fångar det som ordbrukare av lägre rang inte ens lyckas med i en tegelstensbok.
Och ja, Munro är fenomenal i novellformatet, som hon skrivit sina samtliga böcker i, förutom en, boken The Lives of Girls and Women (1971, ingen svensk översättning) som av vissa kritiker betecknas som en roman trots att den består av en mängd kortare texter som alla dock handlar om samma huvudperson. Om man vill placera den här boken i en kontext kan man betrakta den som en slags föregångare till Leva i synd (2006) av Munros kompatriot, Margaret Atwood. Bägge böckerna har en liknande uppbyggnad som gör dem till en hybrid av novellsamling och roman.
I våras har Munros senaste bok – som enligt författaren själv är hennes sista – översatts till svenska med titeln Brinnande livet. Under läsningen av boken hinner jag flera gånger tänka: Den här novellen måste vara bokens bästa. Och flera gånger följer en jag gillar än bättre. Av erfarenhet vet jag att det i novellsamlingar ofta finns ett par texter som klart höjer sig över resten, men så är det inte med Brinnande livet, utan där bibehålls kvalitén och skärpan rakt igenom. Att läsa Munro är ungefär som att som födelsedagsbarn snöra upp paket efter paket och bli lika förtjust över alla presenter man får.
Avvikande berättarteknik
Kvinnors levnadsvillkor granskas ständigt i Munros noveller, så också i Brinnande livet. I en av berättelserna i den här boken heter det att: ”En kvinnas viktigaste jobb är att skapa ett paradis för mannen”. I en annan novell formuleras följande beskrivning av hur kvinnor förväntas bete sig: ”Att vara så hängiven som kvinna kunde ge ett löjligt intryck”.
Bland de personer vi får lära känna i boken finns den sextonåriga Leah – huvudperson i novellen ”Att lämna Maverley” – som vuxit upp i ett hushåll med en förtryckande och religiöst sträng far. Leah tar anställning som biljettförsäljare på en biograf där hon storögt lyssnar till dialogerna i filmerna. Sedan försvinner hon plötsligt. Det kommer senare fram att hon begett sig från småstaden tillsammans med en saxofonspelande prästson.
I den här novellen riktas den för Munro så kännspaka empatiska blicken först mot Leah. När en annan karaktär i novellen, Ray, en medelålders polis, fäller repliken ”Hon har faktiskt inte mycket att se fram emot”, håller jag som läsare med och känner en slags sorg över denna unga kvinna vars liv verkar vara över innan det ens börjat. Men sedan vrids empatin åt ett annat håll, likt en kameralins som vill följa ett visst skeende. Berättaren övergår till att skildra Ray och hans fru Isabel. De har knutit an till Leah, Ray har tagit henne under sin vinge och bryr sig om henne. Så småningom, efter att Leah har försvunnit, kommer jag dock att se hur Rays och Isabels liv liksom smalnar av för varje sida jag läser. När Leah en dag återvänder till Maverley blir det glasklart att det inte är hon som är den ömkansvärda, som hon först framstod som, utan det medelålders paret, de karaktärer som först hade agerat som filter för läsarens empati. De är fångar i en småstad, och verkar leva på hoppet att någon annan kan ha än mer inskränkta liv än de själva har.
Det är inte bara läsarnas förväntningar som inverteras i Munros handlag med genrekonventionerna och med de enskilda berättelserna. Också berättartekniskt sker det förskjutningar, t.ex. kan tempus förändras i en och samma novell, något som får betraktas som högst avvikande i genren. Många av Munros skiftningar i intrigen är totalt oväntade. Medan jag läste en del av novellerna i boken var jag rentav tvungen att stanna upp och läsa om några stycken, inte för att texten plötsligt blev komplicerad eller svår, utan för att det helt enkelt var en sådan njutning att följa med då författaren svängde sin penna.
Brinnande livet är en stark samling vars berättelser stundvis påminner om en annan av Munros böcker, Kärlek vänskap hat (originalet med den läckra titeln Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage utkom 2001, den svenska översättningen 2010), en fantastisk bok som innehåller noveller som överträffar även det allra bästa i den nya samlingen.
Självbiografisk svacka
De fyra avslutande novellerna i boken är uttalat självbiografiska. Det är första gången som Munro skriver om sitt eget liv, även om hon under sin karriär flera gånger hunnit bli anklagad för att i sin fiktion utnyttja verkliga händelser i sin familj och omgivning.
De fyra självbiografiska novellerna tar avstamp i händelser i Munros barndom. Jag går visserligen igång på ett lite voyeristiskt sätt då en av den anglosaxiska världens mest hyllade författare låter sin person färga det skrivna på ett sätt som aldrig tidigare, men det är inte i de här barndomsnovellerna som boken är som starkast.
Kanske är det rentav här som jag känner den första besvikelsen över att läsa en Munro-novell. Jag håller helt enkelt inte med när förlagstexten på omslaget till den svenska översättningen hävdar att de självbiografiska novellerna är ”yrselframkallande läsupplevelser”. Det är något som sker med den exakta tonen i Munros berättande när hon skriver om sitt eget liv. Texterna är inte lika överrumplande som författarens övriga produktion.
Som allra bäst är boken när Munro lyhört och intelligent skildrar övergången från ungdomens anings- och/eller bekymmerslöshet till vuxenlivets intrikata sociala och känslomässiga spelregler. Också Kärlek vänskap hat innehåller noveller som rör sig i gränslandet mellan vuxenhet och ungdom. Detta är i mitt tycke Munros verkliga forte, och det syns i Brinnande livet bland annat i tidigare nämnda novellen ”Att lämna Maverley” och i den gripande ”Amundsen”, som handlar om lärarinnan Vivien som flyttar från Toronto till en mindre ort för att ta anställning på en liten skola för barn med tuberkulos.
Även om Munro får mycket heder för den empati som finns i hennes noveller, kan hon också skildra brutalitet och våld. Sällan explicit och fysiskt våld, men psykiskt, den slags våld som ruvar i plågade människors sinnen även om de inte ännu har gett uttryck för det. Eller det slags våld som bara antyds i människan. Som liksom finns där, under ytan, i väntan på något som får till stånd en förändring i de mekanismer som styr våra impulser och infall.
I en av de självbiografiska novellerna, ”Natt”, begrundar berättaren den gång hon av sitt eget psyke frestades till att begå mord: ”Tanken fanns där och dröjde sig kvar i mitt huvud. Tanken att jag skulle kunna strypa min lillasyster som låg och sov i sängen under mig och som jag älskade över allt annat på jorden. […] Varför inte pröva det värsta?” Ja, det är obehagligt, inte enbart för att det handlar om barn, utan för att våldet i Munros tappning framstår som allmänmänskligt, som något som var och en av oss potentiellt sett skulle kunna ge uttryck för.
Också sorg skriver Munro insiktsfullt om: ”[Sjuksköterskan] trodde att han undrade över vad som skulle ske därnäst, och hon började tala om det för honom. Han förstod utmärkt men var ändå undrande”. Det är två meningar som kan ses som en miniatyrstudie i hur en människa som drabbats av den sorg som uppstår efter en älskad människas död uppfattar det som har skett. Det är förresten Ray som lider av sorg i det här citatet, polismannen från småstaden. Om det är Leah eller Isabel som har dött låter jag dock förbli osagt.
Småstadsinferno
Munro har levt sitt liv i provinsen Ontario i Kanada. Det är också där hon placerar alla sina berättelser, även om en del noveller kan följa sina karaktärer till andra delar av landet, exempelvis till västkusten, som i titelnovellen i Kärlek vänskap hat. Det är småstadsmiljöer hon skildrar. Småstadshelvetet, rättare sagt: ”Vilket slöseri med tiden, vilket slöseri med livet, alla dessa människor som tävlade om mesta möjliga spänning och inte såg till det som var viktigt.”
Det är för övrigt betydelsefullt att Dante nämns i just den novell som citatet ovan är hämtat ur. Småstaden. Ett inferno, minsann.
Mathias Rosenlund
Alice Munro: Brinnande livet Översättning Rose-Marie Nielsen. Atlas, 2013.
