989

Att med de liberala marknadskrafternas logik utlokalisera och konkurrensutsätta kommunala tjänster har ett problem: det fungerar inte. Forskaren Elina Aaltio säger att de partier som på riktigt sörjer för välfärden behöver fler ”tankearbetare” för att inte bli manipulerade av lobbyister.

– Jag tycker att själva idén är befängd. Varför skulle kommunerna spara pengar genom att utlokalisera sin service till privata företag vars främsta syfte är att generera vinst åt sina ägare?

I dagens finländska samhälle är frågan ytterst relevant och den ställs av forskaren Elina Aaltio som precis gett ut en bok om ämnet. Hyvinvoinnin uusi järjestys (sv. ung. Välfärdens nya ordning) kom ut i slutet av april. Nu sitter Aaltio på kaféet Sandro i Berghäll för att i en Ny Tid-intervju berätta om sina resultat.

– Det råkade sig så lämpligt att föreningen Finlands social och hälsa, Soste, gav ut sin socialbarometer nästan samtidigt som min bok lanserades. Ur barometern framgår att ungefär hälften av social- och hälsocentralsdirektörerna anser att köptjänsterna i allmänhet ökat utgifterna och att kommunerna alltså inte sparat något alls.

Endast en dryg tiondel ansåg att man hade sparat genom att köpa tjänster och ungefär lika många ansåg att köptjänsterna till en början minskat kostnaderna men att de sedan hade stigit.

– Då det handlar om tjänster och inte om industri får man inga stordriftsbesparingar. Man kan inte effektivera serviceproduktion eller komprimera social interaktion utan att kvaliteten blir lidande.

 

Ideologisk service

Framför allt inom social- och hälsovården finns det många exempel på hur kommuner inte klarat av att skriva tillräckligt entydiga kontrakt då tjänster utlokaliserats. Resultatet har blivit köptjänster som ingen är nöjd med, förutom kanske ägarna till de tjänsteproducerande företagen. Aaltio tror ändå inte att allt mer detaljerade kontrakt skulle vara en lösning på problemen.

– Man borde istället välja ut de aktörer vars samhälleliga ideal siktar mot ett heltäckande välmående. Det bör finnas en ständigt pågående flexibel växelverkan både mellan kommun och tjänsteproducent samt även mellan kund och tjänsteproducent.

Den här ideala lösningen ter sig ändå synnerligen avlägsen i dagsläget. Aaltio håller med om det men säger att man redan ser ett utbrett och tilltagande missnöje med den nuvarande situationen. I något skede krävs det en förändring. Ett av de stora problemen är att tjänsterna spjälks upp i allt mindre bitar.

– Om vi tar en gammal människa på ett serviceboende som exempel. I värsta fall sköts hennes boende, sjukvård, städning, väntjänst, transporttjänst, apotektjänst och mattjänst av olika aktörer. Vem klarar av att hålla koll på allt det här, speciellt då de olika leverantörerna inte diskuterar med varandra? Och eftersom personalen som utför tjänsterna hela tiden byts ut så är den gamla människan ensam trots att hon hela tiden har folk omkring sig.

Även på många daghem och i många skolor har man anammat samma tillvägagångssätt.

– Städare, gårdskarlar och kökspersonal är ”stödtjänster” som skiljs åt från ”grundverksamheten”. Så borde det inte vara, de här människorna kan ha en viktig roll i det uppfostrande arbetet.

Aaltio är också orolig för hur man i kommunerna prioriterar sina kunder i strid med idén om en universell rätt till social- och hälsovård.

– Man väljer att hjälpa människor som är i så pass bra skick att de kan antas kunna ta emot ett jobb. Om personen däremot anses vara i för dåligt skick får den ingen hjälp. Man hjälper alltså dem som samhället har största nytta av.

Sammanfattat menar Aaltio att kunderna lider av att de inte får den service de har behov av och arbetarna, som utför köptjänsterna, lider av att de inte tillåts utföra sitt arbete enligt sin utbildning eller sitt samvete.

 

Finland på efterkälken

De enda förutsättningarna för att en utlokalisering av kommunala tjänster ska föra med sig inbesparingar är om personalen minskar, arbetsavtalen försämras eller arbetet utförs av människor med lägre utbildning än tidigare. Samtidigt tenderar de mindre företagen som producerar social- och hälsovårdstjänster att bli uppköpta av stora internationella företag. Som vi sett i den senaste tidens mediebevakning tål deras verksamhet ofta inte närmare granskning på alla punkter.

– I Finland är man väl medveten om problemen men trots det vill man gå vidare med marknadsorienteringen. Man tror att den är något progressivt och modernt trots att den är baserad på idéer från 1980-talet. På många håll har man märkt att New Public Management inte fungerar så som det utlovades.

Aaltios analys av de nu förhärskande politiska vindarna är alltså ganska dyster. Men hon tror på en förändring. Till den hör att man gör en total nystart i synen på socialpolitik och offentlig konsumtion.

– Det finns ett väldigt stort antal människor som anser att det är viktigt att vi tar hand om åldringar, barn, missbrukare, arbetslösa, bostadslösa och så vidare. Men då det är dags att fatta beslut så säger man att det inte finns pengar. Det stämmer inte, pengar finns. Om vi på 1960-talet hade råd att bygga upp välfärdssamhället av nästan ingenting så har vi i dag råd att upprätthålla det.

Allra viktigast skulle vara en insikt om att offentlig konsumtion bidrar med nya penningströmmar till ekonomin. I nuläget är det många som ser det sociala trygghetssystemet som ett hinder för tillväxt då sanningen snarare är det motsatta.

Den här förändringen blir ändå svår att genomföra så länge som de neoklassiska ekonomiska teorierna kan bevara sin hegemoniska position. Aaltio säger att partierna som säger sig bry om välfärden borde få fler ”tankemänniskor” som utvecklar partiets målsättningar och ideologi.

– Om partiet har en egen analys av situationen är det inte på samma sätt utelämnat till  lobbyisterna. Sedan kan alla partier med handen på hjärtat fundera på följande fråga: Har vi tryggat välfärdssamhället genom de nedskärningar som genomförts eller har vi bara förvärrat krisen?

 

Oskar Skogberg