Foto: Wikimedia Commons
Parallellt med sin nydanande verksamhet inom operakonsten utvecklade Richard Wagner ett högst personligt politiskt och ideologiskt tänkande och handlande. Ett för samtiden udda inslag var en närmast besatt kritik av judiskt inflytande i allmänhet och inom musiken i synnerhet. För eftervärlden har Wagners antisemitism kommit att dominera minnet av hans samhällssyn, skriver Ola Bruhner, med anledning av 200-årsjubileet sedan kompositörens födelse.
Att Wagners antisemitism fått så stor uppmärksamhet är främst en följd av den nazistiska enleveringen av Wagnerminnet. Adolf Hitler talade om honom som nazismens ende legitime förelöpare. I Mein Kampf berättar Hitler att upplevelsen av Lohengrin gjorde honom till wagnerian som 12-åring. Wagners musik spelades ofta vid nazistiska massmöten. Den Hitlerbeundrande svärdottern Winifred Wagner ledde Bayreuthfestivalerna med det nazistiska ledargarnityret som hedersgäster.
Wagners första inlägg i judefrågan, Das Judenthum in der Musik, skrevs 1850 under hans exil i Zürich och publicerades anonymt i en tysk musiktidskrift med obetydlig spridning. Artikeln väckte inte något som helst uppseende. Närstående som visste vem som dolde sig bakom pseudonymen K. Freigedank, bland dem Franz Liszt, blev illa berörda av angreppen på de judiska kompositörerna Giacomo Meyerbeer och Felix Mendelssohn. Särskilt som den förre hade ställt både pengar och inflytande till Wagners stöd.
Wagners judefobi byggde inte på vedertagna föreställningar om judarna som ansvariga för Jesu död. Ej heller argumenterade han i termer av en speciell judisk ras. Det är inte orättvist att karaktärisera den som ett hopkok av uppfattningar om judisk kultur som ett negativt inslag i västerländsk civilisation. ”Judar är oförmögna att på ett propert sätt tala europeiska språk.” ”De förfaller till babbel som gör dem oförmögna att uttrycka äkta passioner.” ”Judisk musik är söt och pinglande utan djup.”
Förhållandet var dock inte hopplöst konkluderade Wagner. Om judarna konverterar till kristendomen bör de kunna ge bestående bidrag till tysk kultur. Belästa wagnerianer är i dag noga med att påpeka att Wagner förordade en andlig och alls inte en fysisk judeförintelse.
Knappt två decennier senare, 1869, utgav Wagner i broschyrform en förlängd version av sin artikel. Det skedde i eget numera berömt namn. Sakligt sett var det variation på gamla teman, men den här gången uppstod en engagerad ehuru begränsad debatt. Wagner fick mer kritik än medhåll. Han fortsatte sedan att i artikelform attackera såväl judiska kompositörer som judar i allmänhet. Wagner allierade sig dock inte med den politiskt fotade antisemitism som uppstod mot 1800-talets slut.
* * *
I likhet med många andra av Wagners åsikter var också hans antisemitism motsägelsefull, för att inte säga gåtfull. I bekantskapskretsen ingick sålunda många musikaliskt verksamma judar. Bland dem favoritdirigenten Herman Levi samt pianisterna Carl Tausig och Joseph Rubinstein. I sina memoarer utnämnde han vänskapen med språkforskaren Samuel Lehrs till ett underbart inslag i livet.
Den judefobi som klart skadat Wagners eftermäle skapade alltså inga större problem för honom under hans livstid. Viktigast torde ha varit slitningarna med den till judendomen mycket positive mecenaten kung Ludwig II av Bayern. Hos dem som förvaltat hans intellektuella arv kan spåras en viss beröringsångest. Till hundraårsminnet av Wagners död utgavs en komplett utgåva av vad han publicerat. Das Judenthum in der Musik ingick dock inte.
* * *
Till historiens ironier hör spritt vetande att Wagner var antisemit men allmän okunskap om att han också var en fritänkare och revoltör. Han stödde aktivt tidens samhällskritiska och i vissa stycken rent revolutionära idéer. Något som kom att medföra stora personliga uppoffringar. Bland dessa långa landsflykter.
Fram till de omvälvningar som nådde sin kulmen med 1848-års utbredda och ofta blodiga uppror gällde Wagners engagemang främst för en förnyelse av konstlivet. Han skrev kritiskt om konstlivets beroende av penningen. Den dramatiska urladdningen gjorde att hans intresse riktades mot samhällsomvandlingen. Han tog därvidlag intryck av ett brett spektrum av åskådningar.
Revolutionsåret 1848 blev han i Dresden bekant med anarkismens grundare, den ryske Michael Bakunin, som flytt dit från tsarens polis. Denne var en stor beundrare av Wagners musik och bevistade konserter i hemlighet. Men såvitt det gällde Wagners politiska idéer hyste han bara ett med avsky kombinerat medlidande. Han – av alla människor – sade sig vid första mötet ha insett att Wagner var en drömmare. Den stora skillnaden mellan Wagners och Bakunins uppfattningar har gjort, att den ”perfekte” wagnerianen Bernhard Shaw fått ringa uppskattning för sin tes, att Siegfried var inspirerad av Bakunin.
På den andra åsiktsflygeln återfanns den franske aristokraten Joseph Arthur de Gobineau. Wagner hade lustigt nog distans till den av Gobineau formulerade rasteori i vilken särskilt germanerna framställdes som kulturbärare. Den beundran som kom den mångsidige Gobineau till del gällde mest hans litterära alster. Umgänget kunde innebära att Gobineau läste högt och Wagner spelade piano. I stillsam polemik mot Gobineaus rigida rastänkande valde han att spela stycken ur den kristet buddhistiska Parsifal.
Den långvarigaste och djupaste själsfrändskapen i fråga om politik och samhällssyn uppstod mellan Richard Wagner och den fyra år yngre Constantin Frantz.
* * *
1848 var Wagner hovkapellmästare vid kungliga operan i den sachsiska huvudstaden Dresden. Trots sin position tog han i skrift och tal aktiv del i vad som blev en misslyckad omvälvning. Han gick med i en förening, Vaterlandsverein, som hade frågan om monarki eller republik högt på agendan. Wagners politiska föreställningar var inte så ordnade att de förtjänar benämningen ideologi. Snarare rörde det sig om ett osystematiskt tyckande som sträckte sig från skapandet av en folkarmé till människans befrielse från det djävulska penningbegreppet. Anammandet av ett urgammalt tyskt svärmeri för kungadömet var kombinerat med stor respekt för den sachsiske regenten Friedrich August II. För Wagner låg det därför ingen motsägelse i att vädja till kungen, att denne måtte ställa sig i spetsen för en reformering av monarkin.
Med stöd av Preussen och insats av egna trupper initierade kungen en ”revolution från ovan”. Genom att – mot konstitutionen – upplösa lantdagen förlorade dess ledamöter sin immunitet, vilket tvingade de oppositionella att fly. Genom upptäckten av ett för honom komprometterande brev fann även Wagner för gott att lämna Dresden. Memoarernas skildring av en äventyrlig färd till asyllandet Schweiz är spännande läsning.
När Wagner efter att 1862 ha erhållit amnesti återvände till Tyskland hamnade han till slut i Bayern. Först till München, sedan den lilla orten Bayreuth, där han lät bygga ett eget operahus. Nödvändigheten att hålla sig väl med mecenater fick ett dämpande inflytande på Wagners politiska frispråkighet.
Hans främste vän och gynnare blev den unge Ludvig II av Bayern. Men det var inte lätt för Wagner att hålla sin oppositionella personlighet i styr. Beskyllningar för att ha ett dåligt inflytande på kungen framtvingade en politisk kris och en andra schweizisk exil. Till råga på allt kom han under inflytande av en politisk skriftställare med rötter i den tyska romantiken. Denne ville med ett mellaneuropeiskt statsförbund återuppliva det tidlöst giltiga i det under Napoleonkrigen upplösta Heliga romerska riket.
I november 1865 återkom Wagner från en resa till ett av kungens slott. Hemma låg ett brev med en för honom okänd avsändare och väntade. Men hans hustru Cosima visste besked. Hon karakteriserade brevskrivaren Constantin Frantz som en okänd berömdhet. I ett brev av den 8 januari 1866 gav Richard Wagner politiska råd till den unge Ludvig II: ”Jag önskar Er en lämplig, genuint värdefull vägledning på den tunga bana Ni nu måste följa.” Han manade kungen att utan dröjsmål läsa två böcker av Constantin Frantz. Böckerna ifråga var Drei und dreissig Sätze vom deutschen Bund och Die Wiederherstellung Deutschlands. Wagner framhöll särskilt den andra och mer omfångsrika boken: ”Den klarlägger vad även jag har känt vara den sanna äkta tyska politiken.” Det kan för den ganska egocentriske Wagner knappast ha varit oangenämt att kunna fortsätta: ”Författaren har skrivit till mig att mina harmonier uppenbarade Tysklands framtid för honom.”
Det är obekant om kung Ludvig följde Wagners läsråd. Förmodligen var han intresserad av att ta del av böckernas innehåll, men därmed är inte sagt att han kunde förvärva dem. Det var ingen statshemlighet att den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck djupt ogillade Frantz idéer. Då det inte gick för sig att tysta fritänkaren valde han att – till förfång för sentida forskare – låta köpa hela upplagor av Frantz skrifter och förstöra dem. Spänningen mellan Bismarck och Frantz hade sin grund i skilda synsätt på det tyska rikets utveckling. Vid den här tiden var Tyskland ett löst statsförbund bestående av ett trettiotal furstendömen och fyra stadsrepubliker. Järnkanslerns mål var en i görligaste mån centraliserad nationalstat. Constantin Frantz tankebyggnad präglades, liksom Wagners, i stor utsträckning av luftiga spekulationer, oklarheter och motsägelser. Det var särskilt fredstanken som utgjorde en gemensam värdegrund för Wagner och Frantz. Båda ryggade inför kriget som konfliktlösare. Det är frestande att spekulera huruvida Wagners pacifism grundlades i tidig barndom.
* * *
1813 bodde familjen i Leipzig. Där utkämpades det stora slag, die Völkerschlacht, som Napoleon förlorade mot en koalition i vilken Sverige ingick. Wagner föddes den 22 maj 1813 men kunde på grund av krigsoroligheter först den 16 augusti döpas och få namnen Wilhelm Richard. I juli utnämndes fadern till en hög position inom polisen. Anhopningen av lik och sårade på gator och i allmänna utrymmen alstrade en tyfusepidemi, som krävde hans liv. Den 23 november blev spädbarnet Richard faderlös.
Genom Cosima Wagners dagböcker vet eftervärlden vilka politiska ståndpunkter som maken delade med Frantz. I centrum stod deras kritik av det bismarckska nationalstatsprojektet. Den nyblivne bayraren Wagner fruktade med rätta att en stark riksenhet skulle minska delstaternas och provinsernas suveränitet och särart. Frantz framhöll att Tyskland skulle svika sitt västerländska uppdrag om det konstituerade sig som en stormakt bland andra. Han såg istället Tysklands historiska uppgift bestå i att bidra till framväxandet av en mellaneuropeisk gemenskap på federativ grund omfattande bland annat Habsburg, Holland, Schweiz, Polen och Litauen. Denna federation skulle stå på kristendomens grund och utgöra basen för en stor pacifistisk världsunion.
I Wagnerföreningarnas Bayreuther Festblaetter skrev Constantin Frantz år 1884 en betraktelse tillägnad den sedan ett par år döde vännens minne. Rubriken löd ”Wagner’s politische Denkweise.” Enligt Frantz såg Wagner mörkt på framtiden. Han blev med tiden en civilisationspessimist. Hos Wagner återfann Frantz den egna oron över den preussiska militarismens dominans efter kriget med Frankrike 1870-71, kapitalismen med dess återkommande kriser och de repressiva bismarckska socialistlagarna. Wagner fruktade att framväxten av ett statsstyrt, andefattigt, reglementerat och dresserat tänkande skulle ersätta en tyskhet fotad på kultur- och bildningssträvanden. I brev till Frantz skrev Wagner en gång, att det syntes honom som om nästa årtusende skulle kunna innebära ett återfall i barbariet.
Constantin Frantz avslutade sin idépolitiska nekrolog över vännen och åsiktsfränden med en plädering för att festspelen i Bayreuth med besökare från när och fjärran också borde utgöra ”ein Organ der Völkerverbrüderung”. Som vanligt blandades visionerna med praktiska synpunkter. I en storstad går besökarna förbi varandra men i lilla Bayreuth skulle de inte kunna undgå att träffas och utbyta tankar. Frantz vädjade till ledningen för festspelen att ära mästarens minne genom att utveckla dessa till ”eine internationale Friedensanstalt”.
* * *
Cosima Wagners dagboksanteckningar ger inblick i makens tankar under hans sista år. De är samstämmiga med Constantin Frantz minnesartikel. Wagner oroade sig över på sabelskrammel fotad maktpolitik.
Den 1 december 1881 är Richard citerad i Cosimas text: ”Tyskland är en till tänderna beväpnad tiggare. Det är inte roligt att möta oss på gatan.” Vidare berättar dagboken att Richard inte kan tänka sig att mer säga ett ord om politik eller nämna ett namn som Bismarck.
I sviterna efter 1900-talets båda världskrig fick Frantz tankar en kortvarig renässans i hans hemland. Det gällde främst varningarna, att militarism, nationalism och stormaktssträvanden riskerar att leda till omfattande krig. I 1949 års upplaga av Svensk Uppslagsbok står att läsa om Constantin Frantz: ”Endast ihågkommen av J. Burckhardt och R. Wagner, som bevisligen känt och delat Frantz uppfattningar, hade han redan under sin livstid fallit i fullständig glömska. … För närvarande anses han som en politisk profet och som Tysklands mest betydande politiske publicisist.” Någon liknande omvärdering lär aldrig komma meningsfränden Richard Wagner till del.
Mycket har skrivits och spekulerats om hur och i vilken utsträckning Wagners politiska tänkande återspeglas i hans musikdramer. Ett lika viktigt men mindre kommenterat problem är i vad mån hans politiska engagemang skedde på bekostnad av det konstnärliga skapandet. Minnestecknaren Constantin Frantz hävdade att Wagners konflikter med sina politiska vedersakare tidvis förlamade hans konstnärliga verksamhet. En alternativ tes är att problemet inte existerade. Wagners rebelliska ställningstaganden var så fast förankrade i personligheten att han inte kunde handla annorlunda än han gjorde.
Ola Bruhner
