Roland Paulsen. Foto Anna Lindqvist.

Att slösurfa på internet under arbetstid kan under vissa förutsättningar vara en form av motstånd mot arbete och arbetsvillkor. Det menar sociologen Roland Paulsen som i mitten av maj talade om arbets-platsmotsånd på FBF:s filosoficafé i Åbo. 

Roland Paulsen disputerade nyligen vid Uppsala universitet i ämnet sociologi på en avhandling om tomt arbete och motstånd. Han har under de senaste åren blivit känd och uppskattad för sina arbetskritiska debattinlägg, i synnerhet genom boken Arbetssamhället från 2010 där han gör upp med tanken om att arbete är något som under alla omständigheter måste skapas. Både i Arbetssamhället och i den färska avhandlingen Empty labor: Subjectivity and idleness at work kritiserar han föreställningen om att arbetslivet är ett genomgående rationellt system. Paulsen undersöker tomt arbete, det vill säga betald arbetstid där en anställd ägnar sig åt andra saker än sitt jobb, med avsikt att visa upp sidor av arbetslivet som det sällan talas om.

På Folkets bildningsförbunds filosoficafé den 19 maj talade Paulsen under rubriken ”Arbetsplatsmotstånd: relevans och möjligheter”.  I föredraget reflekterade Paulsen kring vardagligt motstånd på arbetsplatsen, men också hur detta motstånd tagits upp i akademiska sammanhang. I många teoretiska texter om arbete framställs motstånd som något närmast omöjligt. Tvärtom kan man hitta en allmän cynism gällande möjligheten att göra motstånd både i kritisk teori och i funktionalistisk sociologi. Olika akademiska discipliner har traditionellt varit bra på att beskriva hur ett alltmer gränslöst arbetsliv kolonialiserar våra liv och tränger in i alla porer, men få texter tar itu med den frustration och det missnöje som uttrycks på arbetsplatserna. Flera teoretiker anser till och med att det motstånd som finns alltid inkorporeras i arbetssamhällets intressen – de uppfattar motstånd  som ett slags säkerhetsventil eller som ofarliga missnöjesyttringar som bara förstärker det system de ingår i.

Det slår mig att den cynism som Paulsen beskriver är farlig, eftersom den redan på förhand underminerar alla tänkbara möjligheter till motstånd. Allt tycks dömt till att sugas in i en allomfattande arbetsapparat. Den pessimism som Paulsen kritiserar överdriver dessutom arbetets och rationalitetens järnbur – som om vi verkligen är helt och hållet fångna i den. Paulsen åberopar den franska filosofen Michel de Certeau som menade att det sociala livet är brokigt och att det också rymmer många former av vardagligt motstånd mot institutioner och strukturer. Jag tror den insikten är extremt viktig att hålla i tankarna när man går in för att anlägga ett kritiskt perspektiv på arbete och kapitalism.

 

Inte alltid självförverkligande

Den kritiska teorin har tidigare tagit fasta på arbete som en disciplinerande maktapparat. Andra är kanske benägna att tänka att dagens arbetsliv är fundamentalt annorlunda, friare och mindre hierarkiskt. Mot detta argumenterar många forskare som talar om nya former av kulturell styrning, att man vädjar till frivillig lydnad för att t.ex. slippa detaljstyrning. Flera böcker beskriver också hur våra liv i allt högre grad upptas av arbete och hur vi allt mer anpassar oss till arbetets krav och förväntningar.

De här studierna är nog så relevanta i en tid då vi antas göra snart sagt vad som helst för att få ett jobb och att behålla jobbet, men samtidigt är det viktigt att ge erkännande åt vardagens strategier och knep. Paulsen exemplifierar hur vi ändå inte är helt insnärjda i en sådan disciplinering. Han talar om hur företagens beräknande försök att skapa sammanhållning (det där eviga lekandet som ska göra anställda till teambuilders) möts med cynism: man köper inte det identitetspaket som arbete ska utgöra. I sin avhandling talar Paulsen också om den resignation som finns hos många anställda: man förhåller sig kritiskt till sina arbetsgivare, man trixar och t.o.m. fifflar för att göra vardagen uthärdlig. Den här krassa inställningen påminner om att arbete för många inte alls är det personliga självförverkligande som det ofta påstås vara.

 

Maskning

Utifrån sina empiriska undersökningar ger Paulsen exempel på hur tomt arbete är något man ofrivilligt finner sig i eller något man själv skapar. En vanlig form av maskning som på många arbetsplatser tar en avsevärd del av arbetstiden i anspråk är naturligtvis internetsurfandet, som arbetsgivaren i en del fall är medveten om men som ändå sker i smyg. Paulsen beskriver arbetsplatser där anställda tillsammans med sina chefer kommer överens om olika former av maskning, exempelvis att gå från kontoret tidigare. Han nämner också anställda som lämnas åt sitt öde eftersom utomstående till exempel har svårt att bilda sig en uppfattning om hur länge det tar att utföra en viss uppgift. Att arbetsgivaren ibland är dåligt insatt i en anställds arbetsuppgifter kan leda både till ofrivilligt tomt arbete och till situationer där en anställd passar på att ta det lite lugnt.

Det handlar om slackande som ändå kan ske under olika omständigheter och förstås på olika sätt. Det kan, enligt Paulsen, handla om sinsemellan väldigt olika saker: om att ta en paus i ett stressigt och krävande yrke eller om att själv tvingas hitta på sätt att fördriva tiden fastän man skulle vilja ha flera arbetsuppgifter – det centrala är kanske bara att vara på jobbet under arbetstid.

Dessutom kan maskning också vara ett sätt att protestera mot uppgifter som upplevs som meningslösa men som ingår i jobbet eftersom cheferna sagt så. Sedan finns det också exempel där maskningen är en sorts hämnd. Den avgörande skillnaden tycks alltså vara mellan att aktivt dra sig undan från arbetsuppgifterna och att ha för lite att göra på jobbet.

 

Prekariat

Att exemplen är så här pass spretiga (och att det dessutom handlar om sinsemellan olika inställningar till arbete) visar att det inte alls är självklart vad som kan betraktas som motstånd. Paulsen framhåller att det finns tomt arbete som snarare upplevs som frustrerande än som en möjlighet att ägna sig åt privata sysslor på arbetstid. I sin avhandling är han noga med att utifrån sitt rätt begränsade empiriska material inte slänga fram några generaliserande slutsatser. Jag läser avhandlingen så att den ställer en rad frågor, och så att det empiriska intervjumaterialet ger substans och riktning åt de här frågorna.

Men vilka konkreta arbetsplatser gäller det här? Är det bara de priviligierade som kan maska? Paulsens exempel ska inte uppfattas som representativa för allt arbete, men i avhandlingen skriver han om hur tomt arbete kan hjälpa en att förstå också de strukturer som ligger bakom intensifiering av arbete. Det är viktigt att påminna sig själv om att prekariseringen av arbetet – att arbete allt mer präglas av osäkra arbetsförhållanden och korta kontrakt – gör motstånd svårare. För den som t.ex. är anställd via ett bemanningsföretag och lever på hoppet om att få en ”riktig” anställning blir det viktigaste att framstå som en duktig och hårt arbetande person, så att man ska få behålla jobbet.

Och också i de jobb där maskning är vanligt måste maskningen på olika sätt ske i hemlighet, menar Paulsen. Detta vittnar om makt och kontrollmekanismer: den anställda och chefen är inte jämställda parter.

 

Arbetstidsförkortning

Roland Paulsen skriver att poängen med hans avhandling om tomt arbete är att prova ut mera nyanserade bilder av makt på arbetsplatsen. Utgångspunkten är att beskrivningar av motstånd i arbetslivet inte bara är av akademiskt intresse.

Det känns uppfriskande att i en avhandling läsa att målet är att folk ska utöva mera motstånd mot arbete: lönearbetet präglar på ett avgörande sätt våra liv och hur vår tid struktureras. En fråga som uppstod hos publiken på filosoficaféet är i vilken utsträckning detta motstånd kan förändra något – Paulsen beskriver ju själv hur maskningen och motståndet oftast inte sker öppet.

Det tycks finnas flera aspekter på den frågan. Visst är det så att maskning i olika former kan vara en individualistisk säkerhetsventil för att man själv ska stå ut på jobbet. Men maskning kan också vara en sorts artikulering av missnöje (som då någon istället för att utföra meningslösa arbetsuppgifter gör något annat) eller fungera som en gemensam solidaritetshandling. En fråga som Paulsens resonemang väcker är om det inte också kunde finnas utrymme för kollektiva varianter av motstånd. Har fackens roll verkligen slutligen cementerats till snäva intresseorganisationer och byråkratiklossar eller kan man tänka sig att facken kan stå för viktiga former av motstånd mot strukturer på arbetsmarknaden?

Jag tror det är viktigt att dessa tankar om tomt arbete och motstånd förstås i relation till arbetskritiska poänger. I Arbetssamhället skriver Paulsen att dagens arbetsliv inte alls är omöjligt att förändra, t.ex. genom arbetstidsförkortning. Att produktiviteten ökar borde möjliggöra att vi kan jobba mindre. Här blir den kritiska teorins insikter viktiga igen (även om de inte ska tas som allomfattande beskrivningar): arbetslivet innehåller en mängd makt- och kontrollstrukturer som inte direkt har med effektivitet i någon handgriplig mening att göra, vilket också märks då disciplinering sker för disciplineringens egen skull. Framför allt finns det en mängd ekonomiska intressen som strukturerar hur arbetslivet ser ut – att vi nu har en situation där många är arbetslösa medan andra är överarbetade säger en hel del.

 

Livets tid

Den ständiga upptagenheten med att skapa jobb – oberoende av arbetets innehåll – är fundamentalt problematisk, menar Paulsen. Han skönjer ändå politiska röster på olika håll som ifrågasätter nuläget. Även om många är benägna att försvara dagens arbetsliv menar Paulsen att nuläget bär på grundläggande problem och att dessa kommer fram exempelvis i det tomma arbetet och i olika former av frustration och motstånd. Det viktigaste skulle vara att bli av med arbetstvånget, med de maktstrukturer och den abstraktion av arbete som det nuvarande samhället står för. Frågan är bara: hur sker förändringen? Utöver politiska förslag om allmänningar och grundinkomst, hur kan jag själv uttrycka ett missnöje som inte bara är ett symboliskt motstånd? Men också: vilka strukturella förändringar behövs? Här kommer olika förståelser av samhället och arbetet att artikuleras.

En annan fråga som jag tror är viktig, och som ligger på lur i Paulsens föredrag, är frågan om vad arbete är. Den tomma arbetstiden eller frustrerade reaktioner på meningslösa eller till och med destruktiva arbetsuppgifter ger upphov till just den här obekväma frågan (Paulsen visar hur det ibland kan bli viktigt att låtsas arbeta). Obekväm är den genom tanken om att allt lönearbete är värdefullt eftersom det ger arbetstillfällen, vinst åt företag och skatter åt staten.

Men i kapitalismen är lönearbetet inte omedelbart kopplat till mänskliga behov – snarare är det viktigt att lönearbete motsvaras av konsumtion i en obruten process. Men när vi lever och jobbar så förhåller vi oss till vad vi gör på en mängd bångstyriga sätt (alltifrån känslan av tristess till indignation). Det går inte att komma ifrån att arbetets tid också är livets tid. När jag läser om tomt arbete i Paulsens avhandling öppnas ett kritiskt förhållningssätt till arbetets tidshorisont: när man går in i detaljerna är lönearbete också liv, levda timmar. Det tomma arbetet ställer lönearbetets abstrakta och mätbara tid som per definition är arbetstimmar mot den levda tidens brokighet där det kan uppstå en mängd olika kontraster mellan arbete och icke-arbete, sysselsättning och oföretagsamhet, arbete och vila.

 

Mari Lindman 


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.