En hämndlysten mara är ingenting att leka med. En hämndlysten mara plågar sina offer med mardrömmar och den som vaknar upp ur drömmarna är inte alltid oskadad. I sin debutroman Martrådar blandar Mia Franck spår av skräcklitteratur med inslag av mytologi, folktro och fantasyelement. Och fotboll. Handlingen utspelas i den lilla kuststaden Björknäs, en på ytan solig småstadsidyll som naturligtvis döljer den ena hemligheten mörkare än den andra.
Som genreblandning passar Martrådar väl in i en populärkulturell kontext där både skräck och fantasylitteratur fortsättningsvis lyckas klättra högt upp på bestsellerlistorna. I stället för zombies och vampyrer hämtar Francks berättelse sina övernaturliga inslag från gammal folktro. I Francks roman är det maran som spelar den viktigaste rollen, ett ofta kvinnligt väsen som man för länge sedan trodde kunde smyga sig in hos den som sov och ge upphov till mardrömmar. I samband med marans förehavanden nyttjar Franck språket på ett fyndigt vis då det handlar om att fläta martovor, knyta martrådar och så vidare.
Martrådar börjar med att huvudpersonen Mati, sjutton år och väldigt begåvad fotbollsspelare, hittar sin storasyster död. I den traumatiska upplevelsens kölvatten ger sig en illvillig mara till känna i Matis medvetande. Mati överväldigas av vad slags krafter som står en mara till förfogande, tappar sitt fotbollsintresse och blir närmast besatt av att lära sig arrangera hemska mardrömmar för de björknäsbor som tidigare begått oförrätter. I samband med att Mati kommer åt björknäsbornas medvetanden införs tunga teman i berättelsen, främst i form av sexuella övergrepp.
Det verkar alltså som om Martrådar utspelas i skräckens tecken, då flera björknäsbor vaknar upp ur sina omskakande drömmar med skadade kroppar. Men just som Matis drömvendetta tycks bli allt för repetitiv kommer det in nya spår i handingen. Francks berättelse innehåller nämligen både en handlingsdimension som sträcker sig långt bakåt i det förflutna, och en samling personer som i likhet med Mati besitter oanade krafter. Maran som uppsökt Mati är bara början på historien och det visar sig att Mati själv måste lära sig att behärska de krafter hon upptäckt. Martrådar börjar luta mer och mer åt fantasyhållet och följer en klassisk fantasyform då det uppdagas att en samling på förhand utvalda personer med bestämda uppgifter måste stoppa en gammal ond makt som håller på att ta över Björknäs.
Trots ett upplägg med hög spänningspotential uppstår det ändå problem i berättandet. Exempelvis skulle en mer utvecklad balans mellan de två kämpande sidorna komma väl till pass. Medan hjältarna består av en samling väldigt olika personer med olika specialförmågor och givna uppgifter, klumpas motståndarsidan ihop till ett grått kollektiv där alla, förutom ledaren, verkar mer eller mindre likadana. Den onda sidans intentioner förblir något suddiga och skulle gärna ha fått åskådliggöras utförligare. Och under handlingens gång blir det allt för många liknande konfrontationer mellan hjältar och antagonister, vilket liksom tar udden av själva slutkonfrontationen.
En annan problematisk aspekt i Martrådar är att Björknäs verkar vara en ort som är fullständigt genomsyrad av förakt och explicit sexuellt våld riktat mot kvinnor. Upprepade gånger då en ung flicka befinner sig i sällskap med en eller flera killar uppstår minst sagt obehagliga situationer. Det här är naturligtvis ett allvarligt tema i sej, men frågan är vad slags funktion som övergreppen och det sexuella våldet i romanen fyller, särskilt då en konstruktiv lösning på problemen saknas. Också berättelsens slut kunde ha fått mer plats, för nu kommer det rätt hastigt och lämnar mer att önska. Det är synd, för Franck har trots allt skrivit en innehållsrik berättelse där steget från fotbollsspel till fantasy ibland är kortare än vad man tror.
Anna von Bonsdorff
Mia Franck, Martrådar. Schildts & Söderströms, 2013.
