När jag för flera år sen, trött på att ingen talade om fattigdom i Finland, skrev i Ny Tid att jag sov på en madrass eftersom jag inte hade råd med en säng, var det en läsare som skrev till mig att jag ska sluta kokettera i offentligheten. ”Visst f-n hade du haft råd med en säng om du bara hade bett dina vänner om hjälp. Alltid finns det någon som har en gammal säng på vinden”.
Och möjligt är att den här personen hade rätt. Klart att det finns sängar i världen, massvis med gamla sängar som bara väntar på att bli avhämtade (och kanske också personer som gärna lånar ut och kör en paketbil om det nu råkar sig så att man inte har körkort eller råd att hyra). Förvisso hade jag haft en säng långt tidigare om jag svalt skammen och börjat gå runt med tiggarstaven, eller om jag tagit itu med sängproblemet före till exempel hyres-, el-, studielåns-, julklapps-, skridsko- eller simskoleproblemen. Ännu sannolikare är det att jag haft en säng om jag inte valt att skaffa så många barn eller senare att stanna hemma med dem, eller om jag inte valt att studera litteratur i stället för till exempel juridik eller ekonomi.
Om jag inte hade envisats med att ha så fina jular.
Eller om jag bosatt mig utanför Ring III och därmed kunnat spara någon hundralapp i hyra.
Den som går ut för att diskutera fattigdom med sig själv som exempel hamnar förr eller senare i en liknande försvarsposition. Har man inte gjort fel val här i livet (och det har man garanterat – det går ju alltid att jobba hårdare och bosätta sig ännu trängre och mer perifert) så finns det säkert någon liten detalj som vän av ordning finner tillfredställelse i att tipsa en om. Man kan faktiskt köpa begagnat. Man kan baka själv, säga opp sin internetanslutning, åka sparkstötting i stället för att ta bussen. Hur man än vänder sig blir fattigdomen ett bevis för ens grundläggande oförmåga och felaktiga livsval. Eller så förvandlas den hux flux till ett exempel på försåtligt språkbruk: ”Men kan man verkligen tala om ”fattigdom” i Finland?”
Att det finns tydliga definitioner på vem som kan kallas fattig i Finland är en sak som vän av ordning tar ganska lätt på. Vad spelar det för roll att du varken har råd med tandläkare eller vinterstövlar? Du kan inte vara fattig eftersom du är född i medelklassen / har en akademisk examen / hade råd att gå på bio i fredags / jag inte tycker att du ser särskilt fattig ut.
Observera ”jag tycker” i det sista exemplet. Det är väldigt mycket tyckande här, och ofta av det emotionella och aggressiva slaget. Det enklaste sättet att lösa fattigdomsproblemet verkar för många vara att rikta blicken mot den fattige och raskt pricka av fem fel. Fattigdomsdiskussionen blir ett käbblande om detaljer. Därefter manövreras den åt sidan med hjälp av invektiv och slag under bältet.
När Mathias Rosenlunds debut Kopparbergsvägen 20 skulle få sin beskärda del av svaghetsföraktet var naturligtvis bara en tidsfråga. Först ute var Janne Strang som i en ledarkrönika skrev om hur provocerad han blir av Rosenlunds ”patetiska dramatik” (Hbl 21.10), och sedan kom Henri Heikkinens (Uusi Suomi 1.11) och Peter Lüttges (Svenska Yle 22.11) blogginlägg (”Vitun köyhät” och ”Fattig men dålig”) som dröp av så mycken avsky att de främst stod att likna vid personliga påhopp. Intressant att notera är att den nyliberalistiska bilden av bidragstagare som lögnaktiga utsugare av samhällskroppen snabbt flyttade över i omdömena om boken i form av ord som falsk, dålig, oanständig och skamlig. Jag tycker det är bedrövligt, för Kopparbergsvägen 20 är en av de mest hudlösa böcker jag läst. Samtidigt är det väl illustrativt: Fattigdom är fortfarande häftat med äckel och skam, och den som bryter tabut blir en måltavla för omvärldens projektioner.
Jenny Kajanus
är lärare i svenska och spanska
