När man ibland i Estland säger att något är svensktida, så avser man att saken eller företeelsen i sig är urgammal. Det är också en lång tid sedan Estland var svenskt, men spåren och påverkan från den svenska perioden dröjer sig kvar. Lars Vikström recenserar Kari Tarkiainens och Ülle Tarkiainens bok om Estlands svenska historia.
Historiskt sett har det i Estland funnits en dyrkan av den svenska tiden, ungefär på samma sätt som man fortfarande gör i de tidigare svenska nordtyska provinserna, i städer som Wismar och Stralsund. Talesättet ”den gamla goda svensktiden” har varit en realitet. Troligen föddes uttrycket någon gång efter svensktidens slut, alltså under det ryska 1700-talet, då allt enligt många bara blev sämre. Det tror i alla fall Kari Tarkiainen och Ülle Tarkianen i sin nya bok Provinsen bortom havet. Estlands svenska historia.
Kari Tarkiainen är professor och före detta finsk riksarkivarie och under tre decennier verksam vid svenska Riksarkivet i Stockholm. Ülle Tarkiainen är filosofie doktor och äldre forskare vid Tartu universitet. Tillsammans har de i ett gediget arbete försökt kartlägga svensktiden i Estland. Den tog sin början 1561 då riket Sverige övertar staden Reval med omgivande landsbygd vid Finska vikens södra kust. Slutet på perioden inträder när Nils Stromberg kapitulerar inför den ryska övermakten i Riga 1710. Rent formellt förlorar dock Sverige sina Östersjöprovinser i och med Nystadsfreden 1721.
Den svenska rättvisan
Med de svenska provinserna Estland och Livland avses det nuvarande Estlands norra och södra del och Lettlands norra del, samt Ösel.
Till en del kan den positiva inställningen till svenskarna förklaras av att den svenska rättvisan betraktades som god eller fast ”jämfört med annan rättvisa.” Å andra sidan lärde sig de svenska frälsemännen, som fick förläningar i provinsen, snabbt att behandla sina underlydande på samma sätt som balttyskarna (alltså rätt illa).
Men ett flertal svenska kungar och den svenska regeringen kände en faktisk omsorg om allmogen som tydligen gjorde intryck på den estniska bondebefolkningen, skriver bokförfattarna. Men alla svenska försök att helt utplåna den livegenskap, som var en realitet i området, resulterade oupphörliga gånger i att det baltiska, tyskättade frälset i provinserna satte sig på tvären och fungerade som en effektiv broms för alla reformförsök som berörde dem.
De ständiga protesterna resulterade också i att Estland och Livland under hela svensktiden aldrig helt inlemmades i det svenska riket, utan snarare förblev provinser med specialavtal i förhållande till centralmakten i Stockholm. Detta till skillnad från exempelvis Ingermanland där Sveriges lagar och förordningar infördes.
Men skulle man inte ha bekräftat gällande privilegier så skulle inte innehavet av Estland, Livland och senare Ösel ha varit möjligt, hävdar författarna.
I Sverige var bönderna vid den här tiden självägande och inte livegna. Däremot var de estlandssvenska bönderna fria. En stor invandring av svenska bönder till Estland inleddes redan på 1200-talet och fortsatte under 1300- och 1400-talet.
Då frågan om livegenskap kom på tal vid en audiens som det estniska ridderskapet fått i Stockholm skrek Gustav II Adolf att han inte var någon tysk furste som man kunde disputera med utan en svensk kung och tillade att ”om man är född i oredan, förstår man sig inte på den goda ordningen heller”.
Frågan om man verkligen lyckades avsluta livegenskapen under svensktiden har debatterats av historiker under mängder av år. 1681 deklarerade Karl XI att bönderna vid kronogodsen skulle vara fria. Beslutet gällde efter reduktionen nästan alla bönder. Tarkiainens uppfattning om saken är att forskningen numera lutar åt att ”vad kungen upphävde var tyranneriet över bönderna”.
Kontroll av handeln österut
Till det svenska projektet i Baltikum hörde även att den nya ämbetsmannakåren behövde utbildning och i spåren av det svenska inflytandet följer därför uppbyggnaden av olika skolor. Universitetet i Dorpat grundas och en storskalig alfabetisering inleds. Intressant är att många småländska studenter vid den här tiden reser till universitetet i Dorpat eftersom vägen var kortare dit än till Uppsala.
Det estniska skriftspråket är ett annat resultat av svensktiden. Men naturligtvis även byggnader och befästningsanläggningar.
Ett av huvudmotiven bakom den svenska expansionen österut var att kontrollera handeln från Ryssland till Västeuropa och möjligheten till tullinkomster på denna. Men den totala ekonomiska vinningen av hela projektet visade sig inte vara så stor. Mycket av inkomsterna plöjdes ner i administration och investeringar i olika försvarsåtgärder som flotta och befästningsanläggningar, hävdar Tarkainens och avlivar därmed myten om Livland som en kornbod för Sverige.
Hur syns det svenska idag?
I boken sätter Tarkiainens också fingret på en något märklig historieuppfattning som länge varit rådande i Sverige. ”I Sverige tycks man uppfatta som rikets förflutna bara den historia som har ägt rum inom det ’avlånga landets’ nuvarande gränser.” Saken tål att diskuteras ett flertal gånger och saken gäller naturligtvis även Finland, men också de tidigare svenska nordtyska provinserna.
Vad är då det svenska arvet i Östersjöprovinserna frågar sig Tarkiainens och finns ett sådant? ”Utan tvekan”, är svaret och främst är det kopplat till protestantismen och det moralsystem som binder samman Estland med Norden och norra Tyskland.
”Utan den svenska interventionen skulle kanske en annan religiös kultur , arbetsmoral och samhällssyn råda i Estland av i dag.”
Boken är en gedigen översikt av svensktiden och tar både ställning till och sammanställer mycket av den tidigare forskningen på området. Min negativa kritik ligger nog inte i det substansiella utan närmast i dispositionen. Som läsare åker man fram och tillbaka i kronologin och detta gör att det kan bli aningen rörigt ibland. Ett bättre kartmaterial hade också varit på sin plats.
Lars Vikström
Kari Tarkiainen och Ülle Tarkiainen: Provinsen bortom havet. Estlands svenska historia 1561-1710. Svenska litteratursällskapet i Finland och Bokförlaget Atlantis 2013.
