Då sonen var några månader gammal fick jag höra talas om att det på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors ordnades något som kallades för Babypoesi. Vi åkte dit en ruggig höstmorgon och blev välkomnade av bibliotekarien och författaren Annika Sandelin. Hon bjöd oss in i ett blått sagotält. Tillsammans med de andra mammorna och bebisarna – ingen pappa var med de gånger vi deltog – mötte vi under ledning av Sandelin olika djur, hörde hur det gick för en hungrig kråka och sjöng rimramsor. Verserna var finurliga, roliga och fantasieggande för både stora och små.
Till min (och sonens) stora glädje har Sandelin nu utkommit med en diktbok för barn, Råttan Bettan och masken Baudelaire, med illustrationer av Karoliina Pertamo. Jag vill inte kalla det en diktsamling som enbart vänder sig till de allra yngsta. Jag garanterar att vuxna har lika stor behållning av dem – flera av dikterna får mig att dra paralleller till Sonja Åkessons lyrik. I favoriten Grannar låter det inledningsvis så här:
”et finns ju ganska många grannar/Jag har tjugotre/En som hellre går än stannar/och en som brukar le/En som vattnar pelargoner/en som kokar makaroner”
Med osviklig blick och absolut gehör för barnets perspektiv och olika faser, som trots och mörkerrädsla, och med språklig fulländning ger Sandelin oss synnerligen välkomponerade verser över vardagens vanligheter. Hon lyckas med konststycket att göra dem just så magiska som de är.
Det är som bekant mössornas tid på året och åtminstone i vår familj pågår en jakt på toppluvor så gott som varje morgon. Sandelin reflekterar kring problemet:
”När mössorna försvinner, finns de ändå. De flyger iväg någonstans till landet där himlen alltid är blå. Där dansar de mössornas dans/ En tofsmössa ropar. Äntligen fri!”
Pertamo lyckas väl med att illustrera de livfulla dikterna. De är välkomponerade, vänliga och samtidigt färgstarka i vinrött, lila, mörkgrönt och djupaste blått. Särskilt fastnar jag för mustaschmannen som vingligt tar sig fram på en glad grön spindel i Ridramsa.
Nu är sonen för stor för att delta i babypoesin men vi fortsättar att sjunga och läsa Sandelins dikter och ramsor med stor behållning. Med den här boken har hon visat att hon är en nydanande versmakerska med stor kärlek till språket och till sina läsare – stora som små.
Jag undrar om inte sonen första gången vi var på väg till babypoesin ställde sig samma fråga som bebisen i den inledande dikten Staden: ”Du suger på nappen i tyst bryderi: Vad är det för värld som jag hamnat i?”
Ylva Larsdotter
Annika Sandelin (text), Karoliina Pertamo (bild): Råttan Bettan och masken Baudelaire – Babypoesi och vilda ramsor. Schildts & Söderströms, 2013.
