Elsa Boströms senaste diktsamling andas nerv och närvaro och är oerhört långt från den avklarnade poesi som brukar känneteckna äldre poeters verk, skriver Peter Björkman.
Elsa Boströms nya diktsamling På svartvita trösklar är en omtumlande läsupplevelse. Det är oerhört långt från den avklarnade poesi äldre poeter brukar skriva. Här finns inga av de vanliga dikterna i dödens närhet – där poeten lägger sig vinn om att försöka försonas med livet. Här saknas helt den lugna andhämtningen och författarpositionen med överblick på livet och döden. I dessa berättande dikter är det kärlek och intensitet det handlar om och ivriga andetag.
Den inledande diktsviten – samlingen består av tre avdelningar – heter ”Blues i Berghäll”. Berghäll är en klassisk arbetarstadsdel i Helsingfors som har befolkats av många konstnärer och musiker genom åren. Dikterna handlar om ett intensivt förhållande med en svart bluesartist.
”Min förste James var från Louisiana / kom med lätt bagage, ett munspel / sjöng blues i Berghäll”
Det blir en svindlande kärlek, men som vanligt här i livet får man betala för sig. I detta fall möts den kyligt av omgivningen.
”Leva djärvt / Leva svartvitt / tre trappor upp på Andra linjen / utöver Mississippi och tolv takters blues / äga en rödgul papegoja, en sliten kappa / föraktas av landsmän / ofördragsamma som giktbrutna påvar / överges av vänner”
Historien får också ett tragiskt slut. Och i nästa svit dikter ”Avdelning X” befinner vi oss på ett mentalsjukhus. Här finns författarens lojalitet självklart hos medpatienterna och det är deras perspektiv hon talar ur:
”Bevara oss för de välanpassade / gärna skulle vi leva på ett annat sätt / blunda för diagrammen / där kurvan böljar uppåt och neråt / hellre tala om rädslorna, vulkanerna / strömmen av het aska, den sabeltandade tigern / som lurar i djungeln.”
Hon skriver genomgående med ett vitilltal i mentalsjukhusdikterna och det finns en gemenskap i texterna, som andas nerv och närvaro. Här ryms många av mentalsjukhusets särpräglade personligheter, som författarjaget hämtar kraft och energi från:
”Ett steg mot ett bättre liv / Lovar både evangelister och pedikyrister / Men helst förlitar vi oss på varandra, på / barnet som föddes med fötterna före / på vildhjärnorna, lindansarna / de utbrända och sömnlösa”
Med hjälp av vännerna på sjukhuset kommer författarjaget vidare från mentalsjukhuset. I den avslutande diktsviten ”Sjunka eller stiga” kommer Gud och religionen in i diskussionen. Gud är dock ofta frånvarande och livet skoningslöst i reflektionerna.
”Detta underliga tillstånd som kallas liv / med förlorarna knäande i täten / ryggarna knäckta / men dold i kängan en fällkniv”.
Dock anas i slutet en möjlig nåd, en ilning när Gud blir mer trovärdig.
Elsa Boströms första diktsamling på över 20 år är vital. En oerhört mycket mera uppkäftig och energisk mentalsjukhusskildring än vår litteraturhistorias hittills kanske mest kända, Bertil Malmbergs elegiska långdikt ”Dårarna” från 30-talet.
Boströms skildring står sig gott i jämförelse med Malmbergs. Boström skriver rakt in i livets starkaste smärtpunkter. Även om texterna handlar om erfarenheter som ligger många år tillbaka, så skriver Boström oftast i presens. Och det fungerar.
Boken är snyggt formgiven av Metha Skog. Det enda med den här diktsamlingen som inte fungerar är inbindningen. Sidorna lossnar alltför lätt i ryggen.
Peter Björkman
Elsa Boström: På svarvita trösklar. Ellips, 2013.
