Högerpolitisk språk- polis och delad socialdemokrati

Två gånger har Sverige valt en högerregering som genomdriver en radikalare omställning av samhället än vad deras partiföregångare ens vågade drömma om. Samtidigt finns det en utbredd uppfattning om att högern är mer socialdemokratisk än någonsin förr. Hur detta är möjligt försöker Aron Etzler gå till botten med i sin bok Reinfeldteffekten, som recenseras av  Niklas Forsberg.

Det är mycket som är konstigt med Sverige, men en av de saker som har förbryllat mig mycket är hur Sverige, som så länge odlat och gett näring åt bilden av sig själv som ett vänsterland, och som dessutom varit ett mycket framgångsrikt sådant, skulle välja regeringen Reinfeldt. Två gånger om! Hur kunde det hända? Och varför? När han och hans entourage valdes första gången 2006 mådde Sverige bra. Arbetslösheten var på väg ned, en högkonjunktur stod för dörren, och de enda gånger högern har tagit makten från sossarna i modern tid har varit mitt i ekonomiska kriser (1976 och 1991). Nu har alltså Sverige valt regeringen Reinfeldt två gånger, trots att den har genomdrivit en tämligen traditionell högerpolitik med skattesänkningar och privatiseringar av välfärden, med ökade klyftor som mål och, ärligt talat, som resultat. Vad har hänt? Har svenskarna helt enkelt gått och blivit moderater hela bunten eller har högern med det nya namnet (”De nya moderaterna”) blivit så vänster att de kan leda ett vänsterfolk? Har socialdemokratin bara blivit ett mittenparti som vilket som helst, så att de som bara är lite svenskt gulligt lagomvänster (och rädda för ”det extrema”) lika gärna röstar på något av de andra mittenpartierna? Eller var Göran Persson helt enkelt så bufflig att folket gick med på vad som helst för att bli av med honom? Dessa är de gåtor som fick Aron Etzler att börja skriva Reinfeldteffekten. Hur Nya Moderaterna tog makten i Sverige och skakade Socialdemokratin i grunden. Etzlers bok ställer rätt frågor. Därför är Etzlers bok bra.

 

Skärpan i det suddiga

I år väljer Sverige allt. Det är riksdagsval, landsting, kommun väljs som brukligt i Sverige samtidigt i september. Och så var det ju EU också, ”Supervalåret” kallar kvällstidningarna det. Frågan är om svenskarna igen tänker låta utförsäljningen av det som är (eller var) vårat fortsätta och om Reinfeldt kommer att få mandat för att fortsätta att vidga de nu ganska breda klyftorna. Ja, det är viktiga val. Ett viktigt år. Därför är Etzlers bok viktig. Inte på det sättet att den är läsvärd, utan för att alla borde läsa den. Den innehåller sådant som varje svensk borde veta.

Etzler är förvisso part i målet då han sedan 2012 är partisekreterare för Vänsterpartiet. Och visst märks det att han är vänster. Men detta är ändå en bok som jag tror att också helt riktiga högermänniskor skulle finna behållning i. Etzler drivs nämligen av en så naken nyfikenhet. Han vill bara veta vad som har hänt och hur (fan) det kunde hända. De svar han ger är kanske inte alltid så tydliga och raka som politiska talskrivare och arga aktivister skulle vilja. Men här är det suddiga ändå en typ av klarhet. För det går inte ihop. Svenskarnas tankar och värderingar sitter inte ihop med högerns aggressiva politik. Regeringen Reinfeldts aggressiva politik sitter inte ihop med beskrivningarna av den. Och socialdemokratin verkar inte sitta ihop alls (även om vi inte egentligen behövde Etlzers bok för att se det). Men de sätt på vilka dessa saker inte sitter ihop är inte tydliga för oss och Reinfeldteffekten hjälper oss att se klarare här.

Etzler pekar bortom den förvirring som tycks prägla den svenska politiska scenens vänsterkant. I dess enklaste form ser förvirringen ut så här: Först tänker man att Moderaterna, de nya alltså, har blivit vänster, eller i alla fall ett mittenparti. De nya moderaterna lyckades alltså för att de blev nästan som socialdemokrater. Sedan förklarar man socialdemokratins kraftiga tillbakagång med att världen har förändrats så mycket och socialdemokratin har inte hängt med och rört sig tillräckligt långt mot mitten. Socialdemokratin skall alltså bli kraftfull igen genom att bli mer som det parti som kopierade dem och blev framgångsrika?

 

Vad har egentligen förändrats?

En sak är i alla fall glasklar. De nya moderaterna är inte så nya som de vill göra gällande. Etzler ger oss en talande bild av detta. Under valkampanjen 2006 uttryckte Ulf Adelsohn, moderat partiledare 1981 till 1986, en viss oro för de nya moderaterna och gjorde gällande att han är en riktig moderat: ”Jag brukar säga att jag är moderat classic style, när folk frågar mig om de nya moderaterna. Som det här kaffemärket – en starkare sort.” Fem år senare är Adelsohn styrelseordförande i tågbolaget SJ och får sparken då han klagar på att privatiseringarna har gått för långt. Bo Lundgren, som Reinfeldt efterträdde, drev en skattesänkningspolitik som ansågs vara omöjlig och som skulle leda till oacceptabelt stora klyftor. Regeringen Reinfeldt har överträffat det omöjliga. De har inte bara sänkt skatterna mer än Lundgren (helt orealistiskt!) ville. De har också lyckats bli världsledande på att sälja ut vård, skola och omsorg till kapitalet. A-kassan är nedskuren, löneskillnaderna ökar, sjukskrivningsreglerna är hårdare än någonsin, den offentliga sektorn krymper och arbetslösheten stiger. Privata vård-, skol- och försäkringsföretag, däremot, går det bra för. På punkt efter punkt redovisar Etzler hur klassiska högeridéer som länge setts som för radikala för Sverige genomförts av de nya moderaterna som, enligt ”alla” är socialdemokrater. ”Om man ville öka ojämlikheten, underfinansiera välfärden, och minska förtroendet för staten var Reinfeldts skattesänkningar en succé.” Men det märkliga är att svenska folkets grundvärderingar inte har förändrats. Väljarundersökningar visar att de frågor som svenska väljare fortfarande värnar mest om är tryggad välfärd, jobben, jämlikhet, vården, skolan. Skattesänkningar kommer långt ned på önskelistan, för att inte tala om privatiseringar. Så svenskarna har, tycks det, fortfarande hjärtat till vänster. Men de röstar höger. Moderaterna säger att de är nya, men bedriver den gamla politiken. Luras de bara? Och hur dumma är svenskarna som inte bara röstar på, utan igen röstar på, det block som ger dem det de inte vill ha?

 

Kartan och landskapet

Svaren på de frågorna ligger, enligt Etzler, i två faktum – det ena mindre känt, det andra alltför bekant. Det bekanta svaret är att Socialdemokraterna (i alla fall hälften av partiet) har rört sig mer mot mitten och att de dessutom inte riktigt har begripit sig på sina motståndare. Det mindre kända faktumet bidrar till att ge en förståelse av varför Socialdemokraterna inte har lyckats förstå sin motståndare eller varit framgångsrika som oppositionsparti.

Det mindre bekanta svaret, som Etzler låter oss se, är att Moderaterna lyckades rita om klasspyramiden. De vände den upp och ned. De lyckades med konststycket att etablera en bild av sig själva som ett arbetarparti, utan att egentligen ändra på sin högerpolitik alls. Man rånade helt enkelt vänstern på dess mandat att tala för arbetarna. Trixet här är att det som moderaterna kallade ”arbetslinjen” inte har något som helst att göra med det klassbegrepp som vänstern arbetat med. Högeralliansen i Sverige är ett parti för de som har arbete oavsett ”klass”. Så man företräder fortfarande de som man ser som de närande och struntar i de tärande. Inget nytt under solen alltså. För att underbygga denna språkliga glidning (där det klassiska klasstänkande helt enkelt tänks bort) etablerade man talet om ”utanförskap”. Detta gjorde det möjligt för högeralliansen att locka väljare från ”andra sidan” – vilket man var tvungen att göra då de egna inte räcker till. De som lider av ”utanförskapet” är alltså de som inte har (bra) lön, och ”det nya arbetarpartiet” arbetar för de som har (bra) lön. De som inte har det är det som vänstern talat om som arbetarklassen. Till de som lider av ”utanförskapet” hör nu inte bara de arbetslösa utan också pensionärer, sjukskrivna och annat löst folk. Detta gjorde det möjligt att hävda att utanförskapet är ett jättestort samhällsproblem, trots att arbetslösheten som regeringen Persson lämnade efter sig var på en låg nivå – i alla fall jämfört med den nivå av arbetslöshet som alliansen (troligtvis?) lämnar efter sig. Högeralliansen kunde på så sätt tala om, och till, en mycket stor del av Sveriges befolkning. ”Du finns i ett utanförskap, och det är Göran Perssons fel.” Det är det budskap som de som inte redan var högermänniskor blev matade med. Mängden potentiella väljare ökade därmed dramatiskt för högern.

Men om man ser igenom högeralliansens språkliga dimridåer, så framkommer det att den politik man ämnade föra inte skiljde sig nämnvärt från den politik som varit, och kanske också är, omöjlig att få mandat för i Sverige. Moderaterna visste att ”det nya arbetarpartiet” inte kunde tala om privatiseringar och få de som har det sämre ställt att rösta på dem. Enligt undersökningar som man gjorde 2004 framkom att 80 procent av svenskarna var för offentlig sjukvård. Således förbjöds ordet ”privatisering” inför valet 2006. Man bytte således varje förekomst av ”privatisering” till ”mångfald”. Begreppet mångfald skulle i sin tur alltid kopplas till ”kvalitet”. Ett högervridet nyspråk helt enkelt. Om man inte hejar på högerns politik tycker man att utanförskap är bra och att mångfald och kvalitet är dåligt. Detta såg inte alliansens motparter – och de framstod således som ganska konstiga i debatterna, och dessutom hade de  ingen ”enad front”, eller linje, som alliansen hade.

Detta är kanske den största förtjänsten med Reinfeldteffekten: den låter oss se hur högerns nyspråk vred om diskussionen och fick den svenska vänstra falangen att framstå som förvirrad samtidigt som moderaterna framstod som ett parti för alla. Man gjorde det inte med nya påhittade begrepp – sådana tenderar att avslöja att något skumt är i görningen. Nej, det gäller att tala så att folk tror att de förstår. Kanske är det vad Vänstern i Sverige behöver mest, en kurs i språkfilosofi.

 

Niklas Forsberg

Aron Etzler: Reinfeldteffekten. Hur Nya Moderaterna tog makten i Sverige och skakade Socialdemokratin i grunden.
Karneval förlag, 2013.

 

En reaktion på “Högerpolitisk språk- polis och delad socialdemokrati”

  1. Jag saknar en mer materiellt lagd analys av varför det blev som det blev. Varför inte se till de materiella villkoren som gjorde att Göran Persson kunde tappa makten – Under hans tid ökade klyftorna (LO-ekonomernas tabell, mätt i GINI 1975-2007):
    http://veckansgraf.blogspot.se/2009/12/sveriges-gini-koefficient-1975-2007_14.html

    Eftersom sossarna samarbetade med MP och V 1998-2006 är det rätt självklart att det spillde över även på dem.

    Annat är att det är de mest skuldsatta som i huvudsak röstar på M – Det finns en stark korrelation mellan snittskuldsatta (i absoluta tal) och röstbenägenhet på M
    http://www.clarte.nu/laes-clarte-pa-naetet/4-2010-vad-goer-vi-nu/7502-Den-pantsatta-velferdens-land-75

    Inte så förvånande resultat om man betänker att det är glesbygds- och bruksortskommuner som har de lägsta fastighetspriserna medan storstads/universitetsorterna har de högsta. Dvs där alliansväljarna i huvudsak bor. Lägg till att den förra kategorin fått SD som ett alternativ.

    “Vänstern” i Sverige är alltför uppknutet till etablissemanget för att kunna framstå som ett verkligt och trovärdigt alternativ. Därför hjälper det inte att använda “högerspöket”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *