Som svensklärare kan jag ibland känna att det förväntas av mig att jag ska stå med rödpennan i högsta hugg och kämpa som en Don Quijote mot finlandismer och särskrivningar. Jag kan också känna att jag borde propagera för obligatorisk skolsvenska, helst med flammande kinder och pekpinnen vispande.

Ursäkta mig, men jag tror inte på pekpinnar.

Som språklärare tror jag däremot på frivillighet och på en kontext som stöder inlärningen. Jag tror på det som jag dagligen ser att funkar; skratt, flow, gemenskap, frivillighet – och en känsla av att språket för dig rätt ut i en värld av människor, upplevelser och möjligheter.

På sista tiden har svenskan igen varit på tapeten i media – dels har man diskuterat skolsvenskans vara eller inte vara, dels har det krupit fram att arbets- och näringsbyrån inte beviljar alla invandrare som vill integreras på svenska integrationsstöd. Det tragikomiska i dessa debatter är ju att det verkar som att de som inte vill lära sig svenska är tvungna, medan de som brinner för att lära sig svenska inte får. Någonstans finns det ett feltänk, som känns fruktansvärt fyrkantigt. Vad vet vi om folks planer eller hur deras liv i slutändan kommer att arta sig? Man byter jobb, flyttar, gifter sig – och kan behöva färdigheter vi aldrig ens ägnat en tanke. I en verklighet som blir allt mindre homogen och allt mer splittrad i olika språkliga, kulturella och sociala grupperingar är det närmast absurt att eftersträva likformighet. Tvärtom behövs olika kunskaper och färdigheter, också språkliga.

Låt alltså de invandrare som verkligen vill integreras på svenska göra det – med risk för att de senare upptäcker att de hade varit mer betjänta av finska (eller något annat språk – sannolikheten finns ju att de flyttar).

Låt också de finskspråkiga elever som tänker sig att de har mer nytta av ryska än av svenska välja vårt andra grannspråk – så får vi slut på pratet om tvångssvenska och dessutom ungdomar med välbehövliga kunskaper i ryska.

Att någon procent av invandrarna integreras på svenska och någon procent av de finskspråkiga väljer ryska kan väl svårligen få katastrofala följder. Jag tror inte att vi kommer att få se en massflykt åt någondera hållet.

Som finlandssvensk oroar jag mig självfallet för hur framtiden kommer att se ut för mina barn – om de kommer att växa upp språkligt trängda, utan möjligheter att leva och verka på sitt modersmål – men som pedagog tror jag inte man ska blanda ihop de här två sakerna. Svenskans framtid i Finland är en sak, svenskundervisningen en annan.

Språk är känslor, det är identitet och sinnebilder, lika subtila och svårgripliga som sympati och antipati.

Man kan inte med våld hålla folk med språkkunskaper och man kan inte argumentera sig fram till en levande tvåspråkighet.

Det man däremot kan göra, är satsa på image och marknadsföring, för nånstans där har det gått helt på tok. Där invandrarna i svenskan ser möjligheter, en vänligare och mer social kontext, en bättre framtid, jobb, trygghet, Norden, EU, ser många finskspråkiga bara förmyndarskap och nedlåtenhet. Hur kan vi ändra på den bilden? Vad har vi på riktigt att erbjuda de finskspråkiga?

Till slut ett tips: fundera en gång till på lärarutbildningen! Så länge jag kan minnas har HU utbildat endast finskspråkiga svensklärare, eftersom de svenskspråkiga automatiskt slussas in på modersmålslärarlinjen. Svenskspråkiga lärare är naturligtvis inte per automatik bättre än finskspråkiga (jag känner många underbara finskspråkiga svensklärare!) men visst vore det roligt att också ha lärare med svenska som modersmål?

 

Jenny Kajanus

är lärare i svenska och spanska

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.