Lars Sunds språkliga briljans skördar lagrar också i hans senaste alster, där Trygve Söderling finner ett starkt arbetarlitterärt språk.
Är Lars Sunds nya roman en fortsättning, en parafras eller kanske en parodi på Anton Tjechovs pjäs Tre systrar från 1901?
Inget av detta. Snarare är pjäsen en tillfällig besökare i romanen. Den finns i titeln, men framför allt är den bokens igångsättare. Tjechov för samman tre kvinnor (och några till) som repeterar in pjäsen på en liten amatörscen i Österbotten 1948. Det är ett frihetens ögonblick i en hårdare tid än vår, och en premiär som inte blir som det är tänkt. Sen följer romanen upp de tre på deras skilda vägar, 15 år framåt. Kvinnorna är inte modellerade på de roller de ska spela (pjäsens Olga, Masja och Irina). Och de är inte biologiska systrar, tvärtom kommer de socialt sett från skilda strata. En hör hemma bland stans bättre folk, en är nybliven folkskollärarinna, en är springflicka och dotter till stans skitkusk. Men i pjäsen, och på grund av den, blandas korten om. Teatern blir den slump som öppnar en ny och oväntad livsbana för bokens huvudperson, Iris. Eller egentligen är det proffsregissören Mirjam Bergbom som representerar den lyckliga slumpen: en stark mentor som dyker upp i rätt ögonblick och med fast hand styr henne in på en professionell teaterbana. Fru Bergbom, med sina cigarrer och svordomar, är den första aktens motor och romanens mest burleska inslag. Så man kan säga att ett tema i romanen är konstens karnevalistiska kraft: hur den kan gripa in i det vanliga livet, bilda en frizon, ställa samhällets normala hierarkier på huvudet. Någon gång blir det till och med resultat som består. Och det är ett strålande uppslag att ta avstamp från för en sån resa just här, i ett smink- och svettdoftande omklädningsrum någonstans i den europeiska civilisationens utmarker. Just platsen – provinsstaden – hör dessutom till det romanens tre kvinnor har gemensamt med pjäsens tre systrar. Bokens titel är Tre systrar och en berättare, och temat ”konstens kraft” går igen också i Berättarens fiktion. För mellan vevandet upp och ner av bommarna vid en järnvägsplankorsning låter Lars Sund honom – en namnlös, svårt skadad krigsinvalid – skapa en mångskiftande, ofta vacker, ofta rolig roman som säkert kommer att göra den stackars bomvakten till en uppskattad författare, nu när boken, avslutad 1968, till slut utkommer på svenska och finska. En sen revansch för hans hårda öde.
Sund skriver också att en författare måste älska sina romanpersoner för att det ska bli litteratur. Älskar han sina?
Det är ett romantiskt motto, och jag vet inte om det håller för allmänt slitage. Det finns många skitstövlar som är stor litteratur. Men visst får det finnas en känsla att författaren gått under huden på sina gestalter; kanske det är ett slags kärlek? För att vara debutant är krigsinvalidens röst överraskande säker och förtroendeingivande, humoristisk, tolerant; han gör sitt bästa för att förstå sina personer och deras miljö. Också kritik och antipatier skymtar mellan raderna, men vissa personer har han en tydlig ömhet för. Som den nyblivna pappan som för att lugna ner sig efter beskedet från BB (på den här tiden fick männen inte vara med om förlossningen) går till verkstaden mitt i natten och svetsar vidare på ett busskarosseri. Så där ska kanske också Berättaren fungera: omsätta känslan i hantverk. Men lika viktig som kärleken till (eller inlevelsen i) personerna är kärleken till språket. Och där har vår Berättare en särskild styrka, nära släkt med hans virtuella gudfader Lars Sunds. Han kan leverera sentenser som ”Fattigdomen var stor, men i gengäld var Myllymäkiborna många om den”. Han kan beskriva stanken från cellulosafabriken, i vinkännartermer: ”komplex, med påtagliga inslag av jäst saltströmming, terpentin och färsk svindynga”. Dessutom har han handlag med rytmer, metaforer, repliker. Kanske de allra studsigaste replikerna är färre här, jämfört med Sunds Siklax-romaner eller den maniska pratkvarnen Eki Bergman i Natten är ännu ung. Men metaforerna sitter som nitar i båtskrov: vardagarna som drar förbi liknar varandra ”som godsvagnar” och någon är ”allvarlig som en dödsannons”. Någon annans ”inre var enkelt och sakligt möblerat”. Eller smaka på den här fantastiska lilla nattliga vinterscenen, både fysisk och utanför tiden, på samma gång: ”[…] Ulla-Maj tog långa rytmiska tag, sparkstöttingen gled lätt på trottoaren, det gnisslade svagt om medarna. Plogkarmarnas snö glittrade likt guldspån i ljuset som föll från gatlyktorna. Stjärnor sprack fram på himlen. I söder lyste Venus som en ensam avlägsen motorcykelstrålkastare. En liten melodi hördes långt inne i Alfs huvud, först bara som en svag aning, sedan starkare, och han lyssnade, med huvudet en aning på sned medan han kramade sin börda i famnen och kände rörelserna av Ulla-Majs sparktag.”
Hur placerar sig boken på den litterära kartan?
Ser vi till romanens eget tidsspann, så faller den helt behändigt in i en ledig nisch, en lucka som inte förut fått så mycket uppmärksamhet i nyare finlandssvensk prosa. Den tar vid efter till exempel Kjell Westös Hägring 38 och Ulla-Lena Lundbergs Marsipansoldaten, men före till exempel Monika Fagerholms Underbara kvinnor och Westös Gå inte ensam ut i natten. Den tidiga efterkrigstiden, återuppbyggnadstiden, där kvinnorna – som Sund själv har påpekat i en intervju – drog ett tungt lass inte bara inom produktionen utan också som terapeuter åt alla nervtrasiga frontmän. Kvinnoperspektivet gäller, som sig bör i en bok med titeln Tre systrar – och som hos Tjechov. Det är tiden. Ser man sen till platsen så är finlandssvenska läsare knutpatrioter, eller åtminstone region-freaks. På samma sätt som med Sunds tidigare epos kommer den här romanen att vara en större grej för österbottniska läsare och (delvis) kritiker än för den sydfinländska publiken. Visserligen är små glimtar från huvudstaden med på ett hörn, Irinas teaterkarriär tar fart där. Men en roman som inte har ”Helsingfors” i namnet, eller utspelar sig där, är alltid en ekonomisk risk för förlaget. Å andra sidan är det den finska publiken som är den stora publiken, och den är ofta mer tolerant med regionala normbrott – se Finlandiapriset åt Ulla-Lena Lundbergs Is. Detsamma gäller förstås för de seriösa kritikerna, som enbart ser till bokens konstnärliga kvaliteter. Sådana finns. Både kritiker och kvaliteter. Drastiskt experimentell eller häpnadsväckande ny är Sunds nyaste inte, men en idérik och säkert genomförd livgivare åt en undanskymd epok och mänskor som sällan fått sina liv uppmärksammade. Medan åren går i boken har de tre ”systrarna” mindre att göra med varann än Berättaren i början planerade när han skissade upp sin story. Snarare bekräftar romanen att klass är klass och att tillfällig teatergemenskap inte ändrar på saken. Ibland spretar det. Men det är bara bra. Planer som genomförs helt enligt tidtabell kan bli tråkiga. Romanen sackar litet i mitten, men till min glädje tyckte jag att Sunds Berättare mot slutet får in en ny växel, växlar in berättelsens tåg på fantasifulla stickspår där kanske inte ens han själv är säker på vart godset det transporterar är på väg. Till exempel de sex målade korsen, som envist uppenbarar sig på en vägg i staden – en påminnelse om en vettlös arkebusering under inbördeskriget 1918. De har funnits på riktigt, vi har läst om dem i andra böcker. Men Sund skapar en ny berättelse kring dem, och fördjupar på så sätt deras innebörd. Ökar vår inlevelse. I romanen finns, när man tänker efter, ett starkt ”arbetarlitterärt” stråk. Det annonserar sig inte med stora rubriker, men så här kan man också skriva folkets historia.
Trygve Söderling
Lars Sund: Tre systrar och en berättare.
Schildts & Söderströms, 2014.
