untranslatablesDen franska bästsäljaren Vocabulaire européen des philosophies: Dictionnaire des intraduisibles har utkommit på engelska med den koncisare titeln Dictionary of Untranslatables. Verket är en storslagen exposé över europeiska kulturord och begrepp som definierar den moderna europeiska tankevärlden, skriver Maxim Grigoriev.

I senhöstmörkret har jag nästan dagligen bläddrat och läst i en drygt två och ett halvt kilo tung tegelsten med bibeltunna sidor, Dictionary of Untranslatables. Boken, som är resultatet av drygt tio års samarbete mellan över 150 europeiska forskare, är en exposé över nästan fyrahundra termer och begrepp som på ett eller annat sätt anses vara ”oöversättbara”, men samtidigt också definierar den moderna europeiska tankevärlden: Dasein, sense, plaisir, praxis, Geschlecht, angest.

I grunden för projektet ligger en föreställning om filosofin och tänkandet som oskiljaktiga från det historiskt betingade språket och lokalkulturen ur vilka de framspringer. Varje möte är en översättning. Det som förenar oss är samtidigt just våra skillnader. Filosofin och dess poetiska sanning håller sig dolda i dessa nyansskillnader, i det tunna, enskilda och konkreta. Den filosofiska sanningen formas ur och av dem på samma sätt som den vuxne framväxer ur sina barndomsminnen. Det är dessa individuella nyanser som artikelförfattarna ger sig på att bringa i dagern och bena upp.


Talande namnbyte

Uppslagsverket utkom ursprungligen i Frankrike för drygt tio år sedan och blev där något av en intellektuell bästsäljare. Det har sedan dess i sin tur översatts eller håller på att översättas till ett flertal språk, bland annat ryska och arabiska, och i år utkom slutligen också den engelskspråkiga versionen. De nya redaktörerna har gjort ett antal anpassningar för den mer analytiskt lagda engelskspråkiga publiken och gett verket ett talande namnbyte, från franskans Vocabulaire européen des philosophies: Dictionnaire des intraduisibles till helt enkelt Dictionary of Untranslatables, i ett försök att göra verket lite mer universellt.

Inte desto mindre är det förstås först och främst den europeiska, och i synnerhet den kontinentala tanketraditionen som står i fokus. Det är mycket Heidegger, Hegel, Kant, Lacan, Freud, Marx. En enorm mängd grekiska och latinska ord utreds, men utöver internt filosofiska termer finns här också gott om språkspecifika kulturord, nationella begrepp som varje enskild kultur gärna omhuldar som exempel på sin särart. Originalets franska redaktör, Barbara Cassin, skriver i förordet att projektets målsättning har varit att skapa en ”kartografi över europeiska skillnader”. Varje kultur, liksom många individer, identifierar sig gärna med det som man anser att inte går att översätta, det specifika och unika, ungefär som svenskans omhuldade ”lagom”.


Inget lagom

Lagom finns inte med, däremot kan man läsa om varför portugisiskans saudade är mer komplicerat än vanlig nostalgi; om italienskans lättsamt spefulla sprezzatura (konsten att få det svåra att verka enkelt) om hur de två ryska sanningsdefinitionerna pravda (närmare svenskans ”rättvisa”) och istina (det som finns till) genomsyrar den lokala litteraturen och historien; om spanskans inre ontologiska distinktion som uppstår till följd av att språket brukar sig av två ord för ”att vara”: ser och estar. Det är i dessa artiklar som verket kommer till sin rätt och verkligen blir en exposé över nyansskillnader, vilka i sin konkreta tids- och platsbundenhet både lyser upp den plats från vilken de härrör och samtidigt pekar mot en mänsklig universalitet.

Utöver filosofiska och allmänkulturella termer och begrepp innehåller uppslagsverket ett antal översiktsartiklar om de inkluderade språken och deras historia. Det är ganska underhållande läsning. Portugisiskan presenteras här som ett barockt språk; ryskan förklaras genom dess speciella historia av diglossi, där två språk (kyrkslaviska och det folkliga ryska) har existerat sida vid sida och smält ihop. I samband med tyskan läser man inte helt oväntat om substantivfetischism och syntaxbesatthet. Att svenskan, liksom finskan, i ett större europeiskt perspektiv inte riktigt har någon ställning som kulturspråk blir härvidlag plågsamt uppenbart. Jag har inte kunnat hitta vare sig ett enda svenskt begrepp eller ens något omnämnande av språket som sådant. Danskan får ensam representera hela norra Europa.


Översättning som symbolisk akt

Det är förstås lite av en kuriositet att den engelska utgåvan av en bok om det oöversättbara i sig är en översättning från franska. Viljan att slita sig ur sitt eget hemspråk och införliva andra i sitt tänkande må vara en något gammaldags ideal som få, om någon, lever upp till, men faktumet att någon först ägnar tio år åt att sammanställa en sådan bok, och någon annan sedan lika många år åt att översätta den blir på sätt och vis en symbolisk handling. Det framstår tydligt att dessa akter av översättningar och omöversättningar av det oöversättbara är just det som ligger i grunden för det europeiska tänkandet. Att flytta en grekisk portik till tundran är också en akt av översättning, skrev Joseph Brodsky.

I en tid när Europa behöver definieras som aldrig förr blir detta verk med dess fokus på skillnaden snarare än likheten ett viktigt bidrag i tänkandet kring både det mänskligt gemensamma och det filosofiskt säregna. Det är just för sådana här verk som man älskar Europa. Om jag tvingas välja en bok att ta med mig till en öde europeisk ö vet jag nu vilken det blir.


Maxim Grigoriev

Barbara Cassin (red.).
Dictionary of Untranslatables.
Princeton University Press, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.