Ilona Jäntti är en av Finlands mest kända och uppskattade cirkuskonstnärer. Trots att hennes arbetsplats är flera meter upp i luften och hon flyger jorden runt för att uppträda, står hon med fötterna stadigt på marken. Hon är en anspråkslös, pragmatisk luftakrobat.
Lugn, balans och hög arbetsmoral. Det utstrålar Ilona Jäntti. Och en otrolig anspråkslöshet, kanske en smula paradoxalt eftersom hon i sitt arbete måste vara fullständigt självsäker då minsta brist i koncentration kan vara ödesdiger. Det är som om all tid hon i tillbringar i luften har påverkat hela hennes väsen – hon har en känsla av eter, luft omkring sig, som en ljummen havsbris. Behaglig, vänlig, tillmötesgående.
Ilona Jäntti, 34, är nycirkusfestivalen Cirkos signaturkonstnär i år. Fredagen den 15 maj, dagen denna tidning kommer ut, är det premiär för hennes nya verk Namesake. Cirko firar tioårsjubileum, och Jäntti uppträdde även på den första festivalen. Cirkeln sluter sig, bokstavligen: det nya cirkusnumret byggs kring ringen som redskap, dels den klassiska luftringen (ringtrapets), dels en specialkonstruerad jättering på tjugo kilo som egentligen är alldeles för stor, dels de små redskapsgymnastikringarna i trä.
Jäntti pratar länge och ingående om ringen som redskap och om sin personliga relation till den.
– Jag specialiserade mig på luftringen under min utbildning men när jag var klar med studierna ville jag inte använda den. Den kändes på något vis barnslig, helt ointressant för det jag ville göra. Nu ville jag äntligen, efter så många år, faktiskt använda den på scen igen. Den har haft en viss image för mig, som att man måste vara väldigt ung och vig för att göra de saker med den som man så att säga borde göra. Men jag är inte ung längre och jag måste inte göra vissa saker. Jag vill undersöka vad jag kan göra med den nu, efter alla skador, med de utgångspunkter jag har idag.
Ilona Jäntti. Foto: Janne Wass
Namesake kommer till under de några veckor Jäntti är i konsnärsresidens i Cirko-centret i Södervik i Helsingfors. Här, i den stora svartmålade salen, arbetar hon ensam med koreografi, teknik, träning. Använder den gula trucken med saxlyft för att flytta på rep och vajrar i taket. Smular harts i handflatorna för bättre grepp.
Inspirationen till verket kommer ur historien: luftakrobatikens och hennes egen. Hon berättar att hon speciellt i början av sin karriär alltid – av journalister, bekanta – dels blev tillfrågad om förebilder, dels hur det kommer sig att någon som inte kommer från en cirkus- eller ens konstnärsfamilj blir professionell cirkuskonstnär.
– Till slut tänkte jag att jag vill känna till cirkusens historia lite bättre och kanske hitta någon förebild också, då alla alltid frågade om det.
Börjar man leta efter tidiga kvinnliga luftakrobater hittar man fort Lillian Leitzel (1892–1931), dotter till en ungersk officer och skådespelare och en tjeckisk cirkusakrobat. Leitzel turnerade med Förenta staternas största cirkusar som deras största stjärna, tills hon 39 år gammal föll till sin död under en föreställning i Köpenhamn. Leitzels redskap var ringarna, ovanligt då och även idag främst kända som en olympisk gren för män. Jäntti bestämde sig för att använda dessa i det nya numret.
– Det var roligt att hitta något i cirkusens historia som äntligen kändes intressant.
Vad gäller den andra frågan, om familjens icke-konstnärlighet – mamman är tandhygienist och pappan trafikplanerande diplomingenjör – insåg Ilona Jäntti att hon visst har kvinnliga förebilder i släkten.
– Min morfars mor tränade gymnastik i början av 1900-talet i Kajana, i en tid då man inte tyckte att det var speciellt passande för kvinnor att syssla med sådant. Där skuttar dom, vad ska det bli av det här, lite för mycket hud skymtade under dräkterna, kvinnorna blir manliga, tänkte man. Ändå gjorde dom det, för dom njöt och mådde bra av det, berättar Jäntti.
Passion och beslutsamhet
Ilona Jänttis verk föds i allmänhet inte ur något specifikt hon vill säga, inte ur något stort budskap hon vill delge världen, utan ur ett passionerat intresse för cirkuskonsten och för de olika redskapen och deras möjligheter.
– Jag tränade rytmisk gymnastik som barn och intresset för redskapen följde med mig in i cirkusen, säger Jäntti som hittade sitt element – luften – först som nittonåring.
Den sena starten innebar att hon började med att träna tillsammans med 10-12-åringar. Trots att hon ännu inte kunde just någonting om cirkus kom Jäntti in på svenska Cirkus Cirkörs utbildning efter bara några månader – hon åkte till inträdesproven med några kompisar bara för att se vad som krävdes för att bli antagen, så att hon kunde söka in följande år.
– De såg väl att jag verkligen ville bli cirkuskonstnär, fastän jag inte kunde någonting, säger Jäntti, anspråkslös som i allt hon berättar om sin karriär.
Ilona Jäntti i Cirkos utrymmen i Södervik, Helsingfors. Foto: Janne Wass
Efter fyra år i Sverige bodde hon i London i åtta år, där hon bland annat utbildade sig till magister i koreografi och dans. Nu är hennes hem i Helsingfors, även om hennes arbetsplats är hela världen. I januari var hon inbjuden artist på en nycirkusfestival i New York, och när New York Times år 2014 listade de nio mest intressanta nysirkusartisterna i världen var Jäntti en av dem. I sommar åker hon med Cirkus Cirkör till Chile. Bland annat.
– Att resa är en av de bästa sidorna av jobbet. Visst är det tungt, men jag har lärt mig att tycka om att flyga, att tycka om flygplatser, säger Jäntti.
Även om hon vanligen reser ensam med sina soloshower känner hon sig inte ensam.
– Cirkusfolket är så rörligt så att man alltid träffar någon bekant på festivalerna. Jag känner inte att jag har tvingats ge upp något i och med mitt jobb och allt resande, tvärtom. Jag vill fortsätta med det här så länge jag har möjlighet.
Ilona Jäntti är framgångsrik. Hon har fått ett treårigt konstnärsstipendium av staten, hon hyllas i New York, hon öppnar Cirkofestivalen, hon bjuds in till festivaler över hela världen. Ändå är det som om hon inte riktigt vill kännas vid det. Hon skrattar till när jag nämner ordet framgång.
– Nå det vet jag inte, men jag kan leva på det här. Jag är privilegierad att få göra det jag älskar, säger hon lågmält.
Jag frågar vad hon tror att hon har gjort rätt, och hon skrattar igen: vad lustigt att tänka så, när man alltid snarare tänker vad man har gjort fel eller vad man kunde göra bättre. Efter en stunds betänketid kommer Jäntti ändå på något hon gjort rätt med tanke på karriären och hur hon hon kommit dit hon är idag.
– När jag blev klar från cirkusskolan i Stockholm bestämde jag att jag tar ett år som jag gör bara det här. Jag söker inget vanligt jobb någonstans, jag hankar mig fram på något sätt och ser om jag på riktigt kan skapa något. Jag hade sett hur många med cirkusexamen tog vanliga heltidsjobb och hade cirkusen vid sidan om. Det är så lätt att bli fast vid tryggheten av en månadsinkomst. Undervisningsjobb skulle ha funnits till exempel, men jag ville inte binda mig vid någonting, jag ville ha möjligheten att åka om det erbjöds något uppträdande någonstans i världen. På ett år hinner man komma någon vart, och om man inte gör det, om inget leder till något hur man än försöker, då kanske man får överväga en annan väg.
Emedan Jäntti självklart tycker att man ska få lön för sitt arbete, säger hon att hon också har gjort en hel del saker gratis under åren, och till och med sådant som hon förlorat ekonomiskt på.
– Innan jag har gått med i sånt jag inte fått betalt för har jag alltid övervägt om projektet kan leda till något längre fram. Det har det alltid gjort. Samtidigt har jag inte gått med i allt som ger pengar heller, inte gjort vilka som helst reklamer till exempel. Men i allmänhet tycker jag att man ska göra så mycket som möjligt, bara satsa och jobba.
In från marginalerna
Under de dryga tio åren som Jäntti har arbetat som cirkuskonstnär har kännedomen och kunskapen om nycirkus ökat avsevärt i samhället. I dag är akrobatik och cirkus populära hobbyer både för barn, unga och vuxna, och de flesta vet skillnaden mellan traditionell och modern cirkus.
– För tio år sedan hade många svårt att förstå att cirkus faktiskt kan vara ett yrke. Dom sa okej du håller på med cirkus, men vad gör du på riktigt?
Det som fortfarande enligt Jäntti är mindre känt är att man kan vara frilanskonstnär inom cirkus; göra egna sologrejer, vara med i olika projekt och inte knuten till stora organisationer i stil med Cirque du Soleil. Mindre bekant är också att en nycirkusföreställning kan vara uppbyggd bara kring en eller två discipliner och några redskap – allt från jonglering och clowneri till luftakrobatik måste inte finns med i alla föreställningar.
Ilona Jänttis disciplin är luftakrobatiken. Hon använder rep, tyg, trapetser, ringar. Det kräver styrka, precision. Det kan vara farligt, så klart – på föreställningen finns ingen madrass för att dämpa fallet. Det viktiga är att vara uppmärksam på om något känns farligt, riskfyllt: då ska man inte göra det, helt enkelt, säger Jäntti. Farligheten är inget självändamål. Det är inte heller skönheten, det vackra.
Det är säkert dessutom omöjligt att bestämma att man ska göra ett vackert nummer. Sedan kanske det blir vackert, men av andra orsaker.
Jäntti pratar om en trend, eller kanske snarare en attityd, inom nycirkusen, som uttryckligen vänder sig mot det vackra, estetiska uttrycket. Det anses inte intressant, inte nyskapande om man visar hur duktig man är tekniskt på en viss disciplin och om man gör klassiska, fina nummer. Det känsliga och sköra ses som alldeles för snällt och o-coolt.
– För mig är målet aldrig att det ska vara vackert men det gör heller inget om det är det, det får vara det. Det gör inget om det i så fall är omodernt. Varför skulle man inte få visa hur bra man behärskar det tekniska till exempel, det man har satt många år på att fullända.
När Ilona Jäntti svänger sig i, med och runt metallringarna är rörelserna kontrollerade, självsäkra, lugna men laddade med en självklar styrka. Det ser, ja, vackert ut.
Text: Sonja Mäkelä
Foto: Janne Wass
