Henrik Janssons prosalyriska berättelse Där jag står i det strömmande börjar med en tågresa, med en vilsenhet, en tveksamhet: ”så undrar jag om det bara är / behovet att fly, stiga ut ur sitt liv / genom att skriva det / eller om det faktiskt är de sörjande träden / jag bär kvar inom mig”.
Den vackra titeln Där jag står i det strömmande, i vattnet som visar sig vara det vatten som rinner längs tvättstugans golv, fungerar som ett ledmotiv för texten. Det är livet som strömmar omkring mannen i texten. Livet som skrivandet kanske kan skapa ett avstånd till. Men det är i Janssons bok snarare som om skrivandet beblandar sig med livet. Det här är ”text som liv och liv som text”, som det heter lite längre fram.
Boken är indelad i numrerade dikter, eller kapitel, och motiven är vardagsnära: Hemmet. Kroppen. Samlivet med kvinnan som mannen lever med. Familjen. Dikterna är bara halvt sammanvävda men de sitter ändå ihop, som de ärvda, slitna trasmattorna som sambon Elisa lagar, för att sedan uttala: ”lite enkelt handarbete / så blir det sjuka friskt”.
Precis som i Nyckelroman, som utkom 2013, finns här en lek med det självbiografiska utan att texten är uttalat självbiografisk. Det intressanta är hur dessa motiv som så ofta kallats kvinnliga, det vill säga det på gränsen till självutlämnande och dagboksaktiga, här behandlar ämnet manlighet. Även om det rör sig om en trevande, förfallen manlighet. Här finns ett tydligt ifrågasättande av mansrollen. Bokens jagperson gör vissa försök att axla den, men faller. Han har prostatabekymmer och hudeksem, går till urologen och får recept på Viagra. Kroppen är förgänglig, ögonblicken är det. Författaren lyckas vid några tillfällen också skriva in humor i allt detta, vilket jag uppskattar mycket.
Det finns också en ödmjukhet i texten, en ödmjukhet inför det man kunde kalla livets gång: ”man måste cykla torrskodd / genom allt slask, alla lögner / som gör livet till liv.” Man måste ta sig igenom en hel del för att nå fram till det som är värt något. För mannen i texten är det till exempel att få se en glimt av Elisas ansikte.
Jag funderar på om det är en slags realism som Jansson är ute efter att skildra. I boken finns en vilja att visa upp tillvaron från alla håll, även det förfallna, det trasiga. Mannens tankar skrivs ibland fram lite oförhappandes, som om det var någons (välformulerade) anteckningsbok jag läste. Jansson blandar händelser och lägger olika tyngd vid dem: att gå till tandläkaren, att dricka vin hos den gamla damen som bor granne, att köpa jeans, att få ett dödsbud.
Saker kommer som de kommer och i detta finns realismen: livet består av ögonblick som man sällan förstår vikten av, innan de är förbi. Denna realism gör också att texten aldrig riktigt tar tag i mig. Tankarna kommer osorterade och det tycker jag är ett sympatiskt drag – det finns något oförställt i dem − men ibland undrar jag varför jag läser det jag läser. Jag tycker om när texten går in i det mer poetiska, vilket särskilt sker i sviten Släktforskning.
Det till synes självbiografiska förstärks också av att boken innehåller ett metaperspektiv. Dikten skrivs av diktjaget och det sker samtidigt som jag läser den. Jag hittar honom bland annat skrivande på en pub på Söder i Stockholm, dit han har åkt för att lyssna på ett gammalt proggband. Som läsare hittar jag mig själv i skrivandet av den här recensionen och plötsligt sitter jag och lyssnar på Neil Young (det har jag aldrig gjort förut), för att en pianoslinga i boken påminner vagt om After the gold rush.
”[T]ext som liv och liv som text” − det är raden som sammanfattar denna prosalyriska berättelse bäst för mig.
Text: Elin Rosén
Foto: Janne Wass
Henrik Jansson: Där jag står i det strömmande.
Ellips förlag, 2015.
