marianne backlen jag gungar i högsta grenenFrån första världskrigets skyttegravar till flower power i USA. Från tyska fälttåg mot Ukraina och Stalingrad till solsemester i Grekland. Från 1800-talets sista år ända in i vårt eget millennium. Så kunde man sammanfatta Marianne Backléns innehållsspäckade roman Jag gungar i högsta grenen, en familjesaga som sträcker ut sina trådar över mer än 100 år.

Jag gungar i högsta grenen är sprängfylld av personer, berättare, platser och historiska händelser. Romanen följer en episodartad struktur där många personer kommer till tals under korta sekvenser, och det gör helhetsintrycket ryckigt och splittrat, ungefär som att snabbspola igenom 1900-talets historia. Det blir för mycket av det goda, och för läsaren är det inte så enkelt att hålla reda på alla personerna i romanen och på vilket sätt de är släkt med varandra.

En av romanens centrala gestalter är Maria, en författare som reflekterar över tidigare generationer. Maria, hennes släktingar och deras vänner träder fram som barn av sin tid och berättelserna om dem gestaltar vem de var, varifrån de kommit och vad de burit med sig under livet. En återkommande gestalt är Ruth Hedvall, litteraturforskare och kritiker som levde i Helsingfors. Både Edith Södergran och Gunnar Björling skymtar fram i berättelsens periferi. Romanen visar hur människor rör sig och möts eller nästan möts, hur vägar korsas och hur slumpen ibland styr.

Vi rör oss inte bara i finländska kulturkretsar, utan runt om i värden, i krigs- och fredstider, i Ryssland, Tyskland, USA och Vietnam. Backlén fångar upp stämningar och skildrar miljöer. Hon lyckas på flera ställen plocka in en rad poesi mitt i den löpande texten, exempelvis en strof ur en Södergrandikt, för att ytterligare fördjupa en viss stämning.

Men när romanen gör nedslag efter nedslag i korta episoder önskar jag mer av dessa. Här nämns, nuddas, anas så mycket som pockar på läsarens nyfikenhet, som kunde omvandlas till berättelser i sig. Till exempel de kapitel som berör tvångsförflyttning av balttyskar under andra världskriget, hur tyskar bosatta i Finland flyttade till ”hemlandet” och hur verkligheten inte alls var vad de förväntade sig. Ofta lämnas påbörjade berättelser på hälft.

Min läsning av Backléns roman blir kluven, jag skulle gärna vilja försjunka i den, men jag blir hela tiden uppryckt och förflyttad till en annan tid, en annan plats, en ny situation. Ibland förekommer hopp framåt i tiden, till samma plats som nyss nämnts, och de här delarna får något krystat över sig, övertydliga demonstrationer av hur saker och ting förändrats. Slutet fungerar däremot smidigt och Backlén avrundar sin innehållsrika roman på ett lyckat sätt.

Anna von Bonsdorff

Marianne Backlén: Jag gungar i högsta grenen.
Schildts & Söderströms. 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.