Den sista scenen

av Elin Pirttimaa Rosén

En döende människa är någon som de flesta är rädda för, eftersom döden i sig skrämmer. En döende människa är också någon som vi har respekt för, men samtidigt allra helst undviker. Den döende kvinnan i BirgItta Bouchts roman Dånet i ett ensamt öra är Tessa, 89 år. Platsen är en sal på ett sjukhus. Närvarande finna inga anhöriga, för Tessa saknar familj. Istället har hon sällskap av en ung kvinna vid namn Lillemor som arbetar extra som nattvak. Lillemor är dock mer upptagen med sina egna relationsbekymmer än med den döende åldringen. Tessa i sin tur beskrivs knappast som en sjuk stackare; hon kommenderar och passar gärna på att läxa upp både den unga kvinnan och andra förbipasserande.

Boken är uppbyggd kring en ramberättelse som består i Tessas dödsvaka. Omkring den kretsar tillbaksblickar från hennes liv och personer som hon har mött.

Dånet i titeln läser jag som Tessas liv som passerar i revy: sorgen, ångern, egensinnigheten och glädjen hos den 89-åriga kvinnan. Men dånet är också dödsångesten och ensamheten i livet som för Tessa bestått av tillfälliga bekantskaper i stället för familjeskapande och trygghet. I ett stycke heter det att Tessa är flyktig. Under sitt liv har hon mest och helst umgåtts med fantasifigurer, och så även när hon nu ligger för döden.

I romanen figurerar en rad olika personer: de övergivna pojkarna Klaus och Peter, Tessas döda syster Klara-Fina och flickan Till för att nämna några. Verklighet blandas med fantasi. Vad som skiljer dem åt blir till slut så otydligt att det också blir oviktigt och ganska snart kapitulerar jag för de övernaturliga inslagen. En rad olika personer kommer och går in och ut ur sjukhussalen. Rummet transformeras till en mörk skog. Boucht låter sin huvudperson avgöra vad som är rimligt eller inte. Även om det är oväntat så verkar det vid närmare eftertanke naturligt att det är den döende som får regissera sitt eget dödsögonblick.

Det är lätt att dra paralleller till Bouchts tidigare roman Tusenblad, en kvinna som snubblar (2011), där en äldre kvinna som ligger orörlig med bruten lårbenshals i ett badkar ser tillbaka på sitt liv. En skillnad mellan de två texterna är att Tusenblad var renare i sin form än denna. I Dånet i ett ensamt öra läser jag in en rad olika genrer: prosa, lyrik, dramatik, brevroman och essä. Det här är långt ifrån en närsynt och detaljerad roman, istället tar den sig stora friheter i sin komposition och sitt berättande. Boken är indelad i nio kapitel av olika slag. Ett av dem består enbart av citerade brev från Tessa och andra har inslag av långa monologer.

Dånet i ett ensamt öra beskrivs som en saga för vuxna och författaren tillåter sig minst sagt att fantisera. Det här genreöverskridandet är en av bokens förtjänster och det som gör den säregen. Det som gör mig kritisk är att det kollageliknande skrivsättet inte tillåter en att stanna upp vid personerna och platserna. Berättelserna, minnena och det ofta tungrodda livet är lika flyktiga som Tessas personlighet. Det är lite synd, eftersom Boucht snuddar vid brännande ämnen. Men i denna flyktighet finns också den ständiga dödsångesten i bakgrunden och sorgen i att ångra sina livsval.

Det fantasifulla och övernaturliga kan komma plötsligt. Mitt i en förhållandevis realistisk återblick ”bestämde [Tessa] sig för att bli en fågel men kom inte längre än till Stadiontornet då hon mindes sin svindel”. Förutom att det här ger texten en anekdotisk prägel kryddas den också med humor.

Under läsningen kommer jag att tänka på romanen som ett kammarspel med övernaturliga utvikningar. Det är någonting med den ständigt återkommande sjukhussalen, där huvuddelen av boken utspelar sig. Jag kan tänka mig att texten, med en del omskrivningar, skulle göra sig bra på scen. I en dramatiserad version skulle scenen vara sjukhusrummet och Tessas säng, och rollfigurerna de olika personerna som kommer och går. Att Dånet i ett ensamt öra till stor del är styrd av uttalanden förstärker också känslan av dramatik. Personerna framkommer till stor del i sina repliker. Delar av texten, som vissa längre monologstycken, är välskrivna men ter sig något slumpmässiga i romanform och jag kan sakna ett mått av gestaltning. Boucht använder sig dock av ett språk som går rakt in och som skulle kunna fungera väl på scen.

Man kan skriva om döden på tusen olika sätt. Boucht skriver om den döende äldre kvinnan i förhållande till sina egna minnen och sina begär och detta skapar en kontrast till den återkommande sjukhussalen. Sett till ramberättelsen kunde det här ha varit en sorglig roman, men istället har Boucht skrivit fram en fantasifull resa mot det okända. Vetskapen att vi alla en dag ska ligga för döden är nog för de flesta en skrämmande tanke. I Dånet i ett ensamt öra gör Boucht någonting helt annat än det förväntade av detta ögonblick: trots ångesten ger hon den döende Tessa en oväntad livskraft.

Text: Elin Rosén
Foto: Charlotta Boucht

Birgitta Boucht:
Dånet i ett
ensamt öra. Schildts &
Söderströms, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.