Peter Mickwitz senaste bok Känslornas mysterier består av en samling texter där känslor förkroppsligas som djur, mineraler och växter – en svit förkroppsliganden som sker i och genom ständiga kombinationer och omkopplingar. Det är framförallt känslorna och djuren som står i centrum, som när de kombineras förvandlas till känslodjur. Mickwitz låter med andra ord en specifik känsla, exempelvis ”Integritet”, ge namn åt ett ett (fantasi)djur, som också illustreras av Linda Bondestam. Känslodjuren beskrivs ingående: deras beteende, habitat, förutsättningar, försvar, och så vidare.
Integritet är en liten grå fågel. Inte grå i bemärkelsen obemärkt eller sorgsen, utan grå på ett intensivt genomträngande lysande sätt. […] Integritet är en speciell art på så sätt att den har global spridning samtidigt som den är ytterst ovanlig över hela sitt utbredningsområde; välanpassad och missanpassad i samma vingslag.
Det blir en dubbel metaforik, ett sätt att låta det ena förvandla det andra; det andra förvandla det ena. Men känslodjuren behöver därutöver sättas i relation till andra djur för att förstås i sin egenhet, och en emotionell fauna framträder. I sammanhanget fungerar den ”kanske mest uppseendeväckande” kråkfågeln ”Uttråkad” bra som exempel:
I motsats till småruggiga men coolt avslappnade Kråkor, magistralt förnumstiga Korpar, spetsigt men ändå så präktigt spatserande Kajor eller metalliskt skarpsint klingande Råkor är Uttråkad en uppspärrad fjäderboll, dock också den grå och svart, även om gråheten och svartheten förefaller vara slumpmässigt ojämnt utspridda över hela fjäder- och dunskruden.
Uttråkads individualitet får sin betydelse i och genom relationen till andra känslodjur. Men hopen av adjektiv, begäret efter att beskriva, gör texten trögflytande och förvirrad. Bild läggs på bild som läggs på bild, och det är snart svårt att veta vad som är vad. Känslornas mysterier skulle således tjäna på att alternera framställningsformer i relation till sina objekt. Det blir avgörande att inte bara beskriva den känsla djuren förkroppsligar, utan också att skriva fram den: att gestalta själva motsättningen och/eller sambandet mellan känslan och djuret stilistiskt. Stilen måste reagera på mötet mellan känsla och djur, annars riskerar läsaren att bli just uttråkad.
Det är denna variation som behövs för att texten, gång på gång, ska lyckas frammana metaforens skapande gnista. Annars riskerar känslodjuren att inte bli mycket mer än ordvitsar. För liksom ordvitsen läser jag känslodjuren som en lek med idéer, språkliga associationer: genom att godtyckligt förknippa eller förbinda två kontrasterande föreställningar med varandra uppstår en oväntad och, om det lyckas, komisk effekt.
Men ordvitsens meningsproduktion – det vill säga komiken i det oväntade språkliga momentet – kan av samma anledningar visa sig vara problematisk och på en omedveten nivå ideologisk. Ett exempel finns i kapitlet ”Överbarrig gran – Mytogran”. Granen, ”detta förljugelseträd som till och med på listig bakväg smugit in som symbol för kristendomens näst största högtid. Granar i Palestina? Fast vem vet, kanske det ännu kommer till det ifall granviljan är stark nog.” Skrivs ordvitsen, där granviljan gärna läses som grannviljan, med bakgrund mot Israel-Palestina-konflikten? Komiken känns förvirrad och suspekt, och när ordvitsen följs av parentesen: ”(Herregud, vi kunde väl lika väl kalla granen för vår käraste fallossymbol! Granen står grön och Granen står grann… Granen står här och granen står där…)”, så förstår jag, trots följande förklarande kommentarer, faktiskt ingenting.
Text: Filip Lindberg
Foto: Niklas Sandström
Peter Mickwitz: Känslornas
mysterier.
En naturhistoria. Förlaget, 2016.
