Ann-Sofi Carlssons roman Inget har hänt handlar om en uppväxt och vad den leder till. Vi möter två systrar, varav den ena tyr sig till sin mor och den andra tyr sig till sin far. Den dominanta och frikyrkliga storasystern Olivia gör det mesta rätt och uppmanar Elvira, ibland genom sitt blotta varande, att göra det samma. Lillasystern är den som tvivlar mer ju äldre hon blir. Hon blir också den som lämnar hemstaden och börjar studera i Åbo.
Nu sitter Elvira i en bil på väg norrut genom ett snöigt landskap. Hon ska delta i sitt syskonbarns namngivning. Det är då minnena återkommer och genom dem berättas romanen. Spänningen ligger i det osagda, att det är någonting som skaver i Elvira trots alla år som har passerat. Ett skavande som egentligen är ganska otydligt för henne. Vilken rätt har hon att känna sig alienerad i sin egen familj?
I barndomen finns en mamma som försörjer familjen genom att sälja underkläder och som under sminket mest är uppgiven, men som ändå jobbar på. Hon måste vara den bestämda av vuxenfigurerna när pappan, som från början är Elviras största stöd i livet, glider längre och längre undan.
Elvira växer upp till en ensam person. Någon som försöker komma nära andra, men som inte riktigt hör ihop med någon och som inte riktigt blir förstådd. Det slutar med ensamma fredagskvällar vid musikspelaren på studentrummet. Det verkar som om hon lider av efterdyningarna av att ha blivit djupt besviken på den hon hoppats kunna lita på.
Romanens barndomsskildringar från åttiotalet är talande för romanens relationer: när svampturen i skogen är på väg att sluta illa för den självständiga Elvira och när storasystern under resan till Umeå lyckas få henne att föräta sig på hallonbåtar. Ingenting är överdrivet utstuderat och det är enkelt beskrivet utan att bli banalt.
Ibland fastnar romanen tyvärr i ovidkommande iakttagelser som gör berättelsen något tankspridd. Det läggs för mycket tyngd i vissa detaljer utan att det tillför någonting, särskilt när berättelsen rör sig utan tydlig riktning. Ett par strykningar här och där hade inte gjort skada.
Inget har hänt kan läsas som en psykologisk roman om hur tidigare svek kan förfölja en människa genom livet. Elviras ensamhet smyger sig på henne och finns där som antydningar genom romanen. Problemet jag ser är att författaren inte riktigt går in på djupet med detta. Det kan vara ett berättarknep för att visa på Elviras rädsla att närma sig familjens tabu. Men jag hade ändå föredragit mer fokus på familjeproblematiken, som jag uppfattar är upphovet till Elviras distans till det mesta omkring henne.
Det här är en okonstlad och välskriven roman, men jag undrar under läsningen vilket ärendet egentligen är. Elvira väntar, precis som jag, på att något stort ska falla på plats. Samtidigt som tiden och romanen går. Titeln Inget har hänt bör läsas ironiskt – något har naturligtvis hänt, men ingen pratar om det – och ändå lämnas jag där med bara en glimt av det där något.
Text: Elin Rosén
Foto: Jesse Bridgewater / CC
Ann-Sofi Carlsson:
Inget har hänt. Scriptum, 2017.
