Resa i tankeväckande sällskap

av Bianca Gräsbeck

I sin bok Albertos blick. Om fötter, konst och Paris tar oss Margaretha Willner-Rönnholm med på en vindlande resa i tid och rum. Den sju år långa resan börjar med en dröm om att sadla om och bli fotvårdare: ”Jag ville förändra mig själv, bryta en utveckling som gjorde mig martyrisk och bitter och tänkte att det bara kunde ske genom handling.” Den drömmen gick i stöpet, men alterneringsledigheten som den föranlett fick ett annat innehåll – leta fötter i konsten. Och med detta den långa, rika resan mot – ja vad? Självstyrka? Frihet? Vidgade vyer? Eller är det resan i sig som är det viktiga?

I centrum står Paris och konstnärerna Alberto Giacometti, Louise Bourgeois och Christian Boltanski, konstnärer som var och en på sitt sätt tydliggör den tredimensionella konstens vändpunkter under 1900-talets senare hälft. Giacomettis ”fruktlösa kamp att återge det han såg kom att förkroppsliga den traditionella skulpturkonstens gränser”. Bourgeois var en av de första som gjorde environmental konst i sitt företag att ge känslor konkret form. Boltanski började använda rummet självt som det bärande i sin konst, hans utställningar blev involverande rum. Gemensamt har de uppfattningen om konsten som en process utan slut. Willner-Rönnholm, som delar denna uppfattning, hittar i dem både bollplank, speglar och inspiration.

Fotletandet blir en lång rad utställningsbesök främst i Paris men också i Zürich, Venedig, vid Rivieran. Ett både jordnära och essäistiskt äventyr där de egna upplevelserna varvas med reflektioner och associationer kring konsten, resandet och tillvaron här och nu. Förutom med de centrala konstnärerna umgås hon ledigt med Proust och Jung och andra mer och mindre kända figurer i vårt kulturella arv. Samtidigt är hennes framtoning mycket ödmjuk – så till exempel berättar hon att Giacometti blev hennes samtalskamrat eftersom han inte gjorde skillnad på högt och lågt; och som vilket föremål som helst kunde väcka hans intresse ”kunde jag gott föreställa mig att han lika väl kunde se på mig.”

Detta med samtalskamrater är fascinerande – två av de tre har för länge sedan gått ur tiden och samtalen förs utgående från texter som skrivits både av och om konstnärerna. Att skriva är ett annat sätt att umgås, skriver hon, ett sätt att svara och reagera. Hon har aldrig tidigare sett en utställning med penna i handen, men då hon nu skriver om den konst hon ser och funderar över, flyter texten med en enkelhet och samtidigt ett analytiskt djup som kunde få en stubbe att dela upplevelsen.

Boken, som inleds med den år 2008 prisbelönta essän med samma namn, är också rik på någonting jag inte hittar bättre ord för än ’det mänskliga’. Kanske är det den generositet med vilken författaren bjuder på sig själv, med alla de tvivel och rädslor det innebär att vara människa vid skiljevägen. Det är glädjen över döttrarna i Paris, över konstnärsmormor och –morfar i Paris. Skaparglädje. Utställningsdrömmar. Hur ’till synes-sammanträffanden’ kan öppna våra ögon, hur ord kan föda idéer som kan leda in oss på oväntade spår. Hur somt, som verkar betydelselöst, på sikt hittar sin mening. Och mycket mer. En bok att återkomma till. En annorlunda bok, mycket mer än konsthistoria, för att citera bakpärmen.

Boken är fyndigt, poetiskt och träffande illustrerad av konstnären och dottern Emma Rönnholm.

Bianca Gräsbeck

Margaretha Willner-Rönnholm:
Albertos blick. Om fötter, konst och Paris. Sannsaga, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.