Jag har full förståelse för att den 19-åriga debutanten Sinéad Obrey inte vill att hennes gotiska kraftansamling Fågeltanken ska läsas som tonårsdikt. Likväl är det svårt att låta bli.
Egentligen inte för att det här och var rinner över av stereotypa bilder som erfarenhet har en större chans att se och avlägsna än ungdom. Eller för att det dova mörkret mellan varven spritter av livskraft på ett sätt som är outhärdligt när det sker men ganska snart blir ett nostalgiskt minne som påminner det lite äldre subjektet om att livet en gång föreföll fyllt av så mycket mera, tja, liv. Nej, snarare blir dikterna ungdomliga för att de ofta så konkret griper tag i och gestaltar en känsla av utveckling eller insikt:
Ser du mig, vackra fågel?
Finns det ett lidande hos dig,
att du kan sprida vingarna efter vinden,
men aldrig emot den?
Gråter du över
att ditt liv styrs
av naturens lagar?
Finns det ett suktande i dig
efter mänskliga idéer, ideologier, struktur?
Saknar du kokt, mört fläsk på din tallrik?
Vi avundas dig,
men du avundas oss,
för vi får papper för det blänkande vi samlat
Det går förstås att anföra att utveckling och insikt är fenomen som präglar hela livet. Med viss rätt, dessutom. Eller snarare: det borde förhålla sig så. Men det går inte att komma ifrån att den pubertala öppenheten i kombination med ungdomens övermod – en period som klingar ut, tja, i 25-årsåldern – åtminstone i kvantitativ mening bjuder på fler aha-upplevelser än de år som följer. Jag låter som en sorglig farbror nu, jag vet. Och jag kan ju ha fel. Jag fyller fyrtio först om några månader, och det är ju inte helt sannolikt att min egen mentala utveckling snart får en boost efter att ha legat i relativ dvala de senaste 15 åren.
Hos Sinéad Obrey blir också öppenheten och lusten till liv en viktig kontrast i den mörka och explicita verklighet som diktjaget tågar fram igenom. Mörker behöver ljus. Död behöver liv.
Det är badkar fyllda av blod, skändade jungfrukroppar, kroppsvätskor som rinner över, tarmar fyllda med människokött, svettig, naken hud och evigt kalla gravstenar. En vrålande gotik, kort sagt.
Men inte bara. Det som gör att Sinéad Obrey stiger ut ur sitt fack är att hon då och då balanserar helheten genom att ta ett steg tillbaka och liksom betraktar sin betraktelse med viss distans, som i följande korta rader: ”Vi färdas inuti köttvagnar / litar på allting / Samma mål, samma liv”.
Det är också det som gör att man som läsare med tillförsikt ser fram emot Obreys fortsatta skrivande.
Sebastian Johans
Sinéad Obrey: Fågeltanken. Förlaget, 2017.
